Vi arbetar hela dagarna för att kunna känna kärleken glöda svagt på kvällarna.

 Hela Sverige tänds upp, fönster för fönster. Skor står parkerade på hallmattan, rockar och jackor hängs upp på galgar, barnskorna insparkade under bänken i hallen. De små mössorna river katterna med sig in under sängen.

Vardagen är välsignat fredad när kvällen äntligen knäpper av alla krav.

Livet har rätt få fredade zoner. Vi skyr friden. Stillheten skrämmer oss. Tystnaden verkar skrämmande och långtråkig.

Vi räds allting som tvingar oss att sänka tonfallet. Vi har gjort vårt egna futtiga medvetande och vilja till rådande lag.

De gånger i livet när jag överlämnat mig, hakat av mitt flottiga ego, har mycket gott hänt. När jag skoningslöst följde min tjattrande apa till vilja blev jag cynisk, högljudd, onykter och vårdslös i mina relationer.

Min självcentrering slog lock för öronen. Jag satt maniskt leende men hörde inte på.

Jag trodde att jag alltid ville mitt eget bästa. Men mörkret läcker in i oss utan att vi märker det. Själviskheten kryper in i oss, som larver, och blommar sedan som vår egen fria vilja, fördärvlig och blind.

Jag gjorde människor i min närhet mycket illa.

 Jag trodde Gud var för alla andra, de trygga jävlarna med händerna i jordgubbslandet. Människor som kammar mattkanterna innan de går och lägger sig.  Fridfulla, upplysta och svala medborgare. Frälsta stackare med färdiga svar på tungspetsen. Jag ville kyssa dem våldsamt, ta deras smak, sno deras präktighet, känna deras varma kroppar under mina våldsamma händer.

Jag trodde Gud var en relation man var tvungen att förtjäna. Jag trodde att det förväntades stordåd av mig.

Jag var en mycket rädd och mycket ensam man de åren.

Jag är fortfarande mycket rädd. Men jag är inte ensam längre.

Det bor en revolt i att underordna sig. Det verkliga upproret sker aldrig på gatorna. Den ständiga och sanna revolutionen äger rum i all tysthet, i hjärtats allra mjukaste kammare.

Den fria viljan är aldrig särskilt fri. Den är självisk och hädande. Den tar egentligen ingen hänsyn till vad jag vill, vad jag drömmer om.

När människor talar lugnt med Gud på kvällarna kan man se en försiktig vit rök stiga mot himlen. Det är som andetag.

Gud andas. Vi också. Vi är i samklang med oss själva. Den stora anden i världen leder oss rätt först när vi kommit fram till den gemensamma gläntan i skogen. Först när vi lagt bort alla svärd och sköldar, först när vi klätt av oss all skinande plåt och rustning, ska vi upptäcka att vi nakna kan ta oss igenom vilken eld som helst.

När vi gör oss sårbara, växer vi i styrka. När vi står gråtande på botten av det här livet finns det ingen som man skada oss längre.

Visst är det fantastiskt?

När jag drack och härjade som värst brukade jag försöka hitta någon som kunde lägga en sval hand på min panna när jag vaknade som ett vrak. Jag har den där varsamma handen mot min panna jämnt nu. Den är osynlig men närvarande. Den är mystiskt men på riktigt.

Att vara pappa är samma sak. Ju mer av mig själv som jag skalar bort, ju bättre, mer närvarande kan jag vara. Så länge jag är författare, man, melankolisk och patetisk hamnar jag allt längre från den besjälade närvaron som infinner sig när jag överlämnar åt mig kärleken.

När jag slutar förbereda varje steg jag tar hamnar jag rätt.

Vissa dagar kommer man liksom aldrig till skott. Man står och stampar i samma pöl. Man kastar fel inkast gång på gång. Man slår bollen i varenda mur i hela världen.

Man ska städa, men ramlar över en bok man letat länge efter. Man ska träna men det börjar snöa. Man ska skriva ett kapitel på nya boken men blir sittande vid ett stumt fönster med en kopp kaffe medan fåglarna somnar på i snön på telefonstolparna på andra sidan vägen.

Strömmens vatten är svart. Snön ryker från taken. Det är vinter. Sverige är ett märkligt land. Alla vet att februari är kallaste månaden, ändå lurar vi tro att det snart är vår.

Just när vi börjat tröttna på vintern fryser greppet om ballarna.

Igår såg jag The American. Kan vara den sämsta filmen som gjorts. Clooney är alltid cool men filmen sög gammal träballe.

Idag har jag lyssnat på Imperiet för första gången på länge. Det var makalöst bra.

Jag fastnade också en timme framför You Tube och Montellas alla mål för Roma.

I Köpenhamn är det fest. Chelsea kommer på besök och har allt att förlora. Det är verkligen slagläge för danskarna.

Också Real med Mourinho har allt att förlora. Lyon slog ut dem sist. När ska Mourinhos galet vackra stjärna dala?

Jag brygger mitt kaffe extra strakt för att väcka livsandarna. Jag hasar fram som en gammal gubbe över golvet. Jag klipper naglarna. Jag hör klockan slå.

På måndag flyger vi till Rom.

Jag längtar dit. Längtar även bort från mig själv just nu.

 Just idag är jag ett skrynkligt gammalt plommon.

Som skriftställare, som är ett fantastiskt ord, kan man aldrig veta hur texterna kommer tas emot. Man skriver i sin ensamhet. Men man är inte ensam. Man talar lågt med tusen goda spöken i rummet. Man når ut till människor utan att lämna arbetsrummet.

Ibland kan man skriva en krönika och tänka att det nog kommer bli reaktioner och så händer ingenting.

Ibland blir det tvärtom.

Texten igår i Expressen handlade om helighet, om Gud, tro och mysteriets makt.

Ända sedan igår förmiddag har mailen tickat in. Människor har tagit sig tid för att berätta för mig att mina ord berört dem.

Jag har inte fått så här mycket fin respons sedan vi kom hem från BB med Milo och öppnade inkorgen.

Hur som helst hoppas jag att samtalet om tro fortsätter, också i offentligheten. Tron i Sverige sker privat, i tysthet, i det lilla, vardagliga livet. Jag har stor respekt för det. Men responsen på min krönika berättar också att många saknar en offentlig plattform för att vara stolta över tron, över mysteriet, evangeliet och Gud.

Stort tack igen för alla som hört av sig.

Här finns texten: http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2331532/marcus-birro-att-alska-ar-svart

Tågen har varit i tid flera gånger i rad. Min karma måste ha förbättrats. Nu är det snöstorm igen. Vi fick ett vykort från våren men mer blev det inte.

Igår rullade tåget över bron och himlen var blå, stålgrå, kall, men blå. Jag klev av och tog taxi till Grand Hotell.

Det var som på film. Eftersom det var någon form av mässa eller liknande i Stockholm var alla andra hotell fullbokade och jag fick ett rum på ett motell i Årsta, så kollade jag runt själv och hittade faktiskt några få lediga rum på Grand Hotell.

Jag har varit där en gång tidigare, för ett drygt år sedan var vi i Spegelsalen när det var pressträff för Lets Dance, men jag har aldrig bott där.

Jag blir bemött med en diskret och subtil vänlighet, åker upp till mitt rum som är stort och inrett som ett borgarhem tidigt nittiohundratal. Gamla möbler, tunga lampor och gardiner, soffa, ett litet men fantastiskt skrivbord, en stor säng och teven gömd bakom ett skåp med spegelvägg.

En mikroskopisk flaska San Pellegrino kostar 36 kronor. När man tar något ur kylen har man 20 sekunder på sig innan kylen registrerar att man tagit flaskan. Jag tar den och häller upp den i ett litet glas, lättare en aning på slipsen och slänger upp kostymbenen på soffbordet.

Det är gött att leka rik.

Sedan tar jag en promenad genom Stockholm och på kvällen sänder jag Kvällsöppet med Ekdal.

Jag tar en taxi tillbaka till hotellet och när jag kommer in på rummet upptäcker jag att någon varit där och bäddat sängen, vikt upp täcket, lagt en liten matta med tillhörande tofflor på golvet och ställt några flaskor vatten på bordet. Denne någon har också dragit för gardinerna och ordnat med dämpad belysning.

Jag tar ett bad och somnar sedan i sängen som ett barn. Innan har jag dock kryssat för vilken frukost jag vill ha och hängt den på dörren.

Exakt klockan 0830 (då jag önskat få frukosten) knackar det på dörren och en tjej kommer med min frukostbricka.

-          God morgon, herr Birro, säger hon och ställer ner brickan, vill ni att jag ska dra undan gardinerna för er?

-          Öh, svarar jag, öh…

-          Eller ska jag hälla upp kaffet?

-          Nej, jag klarar det, säger jag och ler.

Jag skriver på notan (frukosten kostar 205 spänn och jag ger en femtiolapp i dricks) och hon går med nigning.

Jag känner mig som en mycket gammal man. Frukosten är så klart helt och hållet magisk.

Det bästa med Grand Hotell var den subtila, diskreta perfektionen. Jag har varit på nyare, snyggare och skönare hotell, men aldrig känt mig så omhuldad, sedd och bekräftad som gäst.

Jag kommer dock inte ha råd att leka rik allt för många nätter på Grand Hotell. Men jag är glad att jag fick chansen att bo där, om så bara i yrket.

Nästa gång hoppas jag att Jonna och jag kan få en romantisk helg där.

När man läser Bibeln får man intrycket att Jesus drog runt hur länge som helst och predikade, samlade lärjungar och drev ut månglare ur templet.

Men hans tid i ”offentligheten” var i själva verket kortare än hans tid i tystnad. Men om hans tysta år finns ingenting nedtecknat.

Utan den rätt långa startsträckan hade han aldrig orkat. Han var uppfylld av ande och ljus under sin korta tid som Guds son.

Jag tänker en del på vad han sysslade med under de där åren.

Själv sände jag Club Calcio i Tv 4 Sport igår. Det är ett fint sätt att avrunda veckan, att sitta i en tevestudio och få prata om, tänka högt runt. och älska något som ligger så nära hjärtat som ju italiensk fotboll gör för mig.

Jag var tillbaka på fina hotell Arcadia vid 23 och en dryg timme senare somnade jag.

Klockan ringde och väckte mig kvart i sex i morse och en halvtimma senare satt jag i en taxi genom Östermalm.

Jag var med i God Morgon, Sverige för att tala om en ny bok som jag medverkar i. Från förort till framgång heter den och består av ett gäng människor som har sina rötter i förorten.

Efter vårt samtal rullade en annan taxi mot stationen och nu sitter jag på ett fullpackat tåg. Solen frustar bakom molnen. Där är den ju! Det gråa skingras för en liten stund.

Jag vägrar att se offentligheten som ett jobb. Jag vägrar skaffa mig en ny identitet. Jag är den jag är, på gott och ont.

Jag tror däremot det är nyttigt för mig att samla in ljuset ett tag, att hålla livet något tätare inpå.

Grattis Milo. Du fyller ju år idag. 2 år fyller du.

Världen har höjt rösten utanför fönstret. Det skriks överallt. Jag har suttit och arbetat vid mitt skrivbord hela dagen, tålmodigt.

Mitt i allting som sker går jag ut och håller min son i famnen och står så vid fönstret ett tag. Jag älskar honom på tusen nya språk varje dag.

Gud är god.

Jag minns när vi kom hem från BB. Alla mejl. Alla kartonger och paket med kläder från människor som följt oss i vår kärlek (eller kamp), som glatt sig med oss.

Er godhet har blivit vår välsignelse.

Vi fick kartonger med fotbollströjor, strumpor, kläder, lakan, bestick, mössor, blommor, leksaker, speldosor, nallar, kort, prydnadssaker.

Jag vilar hans lilla huvud mot mitt hjärta och efter ett tag är det som om jag inte kan känna var mitt snart medelålders hjärta slutar och hans lilla, nya, sprudlande nyfikna hjärta börjar.

Milo är beviset för att ingenting är omöjligt. Vi fick våra odds och de såg allt annat än bra ut. Vi kastade vad vi hade över axeln och gav oss ut på en vandring. Vi hade egentligen ingenting. Men vi hade allt. Vi red på en stjärna. Vi hade varandra, den här märkligt stryktåliga kärleken. Så vi gav oss ut på en vandring och vi lyckades lura vartenda spöke längs vägen. Vi vann. När Milo föddes och firade sin ankomst genom att kissa på pappa och sedan somna på sin mamma, slöt sig såret varsamt, som ett sigill. Jag skäms inte för mina sår. Jag är den jag är tack vare mina sår.

Vi tog striden mot döden och vann.

Jag sitter i mitt arbetsrum och ser Milo på sin gröna sittsäck på golvet i vardagsrummet. Han tittar upp ibland, ser på mig för att försäkra sig om att jag är här. Jag är här, Milo. Pappa är alltid här. Du kommer bli belönad (eller straffad) med en pinsamt närvarande pappa i hela ditt liv. Jag kommer vara i dina fotsteg som en patetiskt stolt farsa med applåder och kyssar. Jag kommer aldrig lämna dig. Ibland händer det att jag drömmer om dig, och då vaknar jag utvilad och lugn. När jag drömmer om dig och vaknar, inser jag hur oändligt mycket du gett mig och hur tacksam jag är, som tillsammans med din mamma, orkade nå fram till dig. Du har alltid funnits. Du fanns innan jag fanns.

Den där morgonen när vi skulle till Linköping för att sätta tillbaka ägget hittade vi fyra guldtior på gatan. Vi tog det som ett tecken. När man är rädd tar man allt som tecken. De fantastiska människorna på Linköpings Universitetssjukhus hade släckt ner belysningen och det gick någon genom rummet, det var tydligt som en varm hand på axeln, och från den dagen blev vårt liv aldrig mer sig likt.

Har man suttit vid dödens fot, lär man sig att aldrig handskas vårdslöst med livet. Allting är heligt.

 Exakt allting är heligt, hela tiden.

Grattis älskade Milo.

På lördag fyller Milo två år. Det är länge sedan och det är igår. Jag minns den där tidiga morgonen som ett fotografi. När han kom ut och rörde på sig sprack himlen upp. Vi grät så klart. Jag klippte navelsträngen med darriga händer. Resten av den där veckan är dold i en sorts barmhärtig frid, en sorts paus från allt.

Tiden stod still. Men givetvis stod tiden inte still…

Nu fyller han två år, vårt lilla mästerverk. Milo Santino Totti Birro.

Han lärt mig tusen nya saker varje dag. På det sättet är jag också två år.

Vintersol. Blå himmel. Gruset småpratar under skorna, som när havet sköljer över snäckskalen vid stranden en regnig förmiddag i oktober när solbadarna åkt hem.

Milo busar i vardagsrummet. Kaffet är starkt och gott. Om några timmar kommer Jonna och Mimmi hem från sin resa och vi är här och väntar på dem.

Hur det känns efter den här galna veckan? Rätt bra. Jag är inte världens lyckligaste man, men inte heller världens räddaste man.

Jag får skamligt mycket skit dumpat vid min tröskel. Men den här veckan har jag också fått mycket av det som glittrar, vanliga människors stöd och uppmuntran, och alla fina ord har slutit såret.

Stort tack till alla er som tagit er tid att skriva och uppmuntra. Det betyder massor.