Permalänk

Divergent och Insurgent

Den senaste bokserien jag börjat läsa är den som handlar om Beatrice Prior i ett framtida post-apokalyptiskt/efter det stora kriget Chicago. Första boken heter Divergent, den andra Insurgent och den tredje (och sista?!) heter Allegiant. Jag är i slutet på den andra boken Insurgent för tillfället. Och jag har börjat fundera lite över dessa böcker och då vill jag ju skriva av mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gillade den första boken riktigt mycket. Det var så befriande att läsa en bok där män och kvinnor kämpar på samma villkor och får lära sig att utnyttja sina svagheter – som att kvinnor normalt sett är mindre och fysiskt svagare än män, men ändå kan klå sina motståndare med rätt teknik och attack. Berättelsen i sig är inte unik, den påminner mycket om Hunger games i det att staden de bor i är uppdelad i olika ”factions” som huserar i olika stadsdelar. Hela staden i sig är inringad av ett högt staket och det sägs att det är för att skydda de boende mot vad det nu är som finns utanför. Det anas dock rätt tidigt att det kanske inte stämmer detta, för varför är grindarna låsta från utsidan? Det knakar dock i dessa ”factions” som är indelade efter vad för – ja, vad kan en kalla det – ”naturlig talang” du har. Människor har vanligt vis bara en sak de har en fallenhet för – är du empatisk, har du en kunskapstörst, tror du att sanningen är vad som räddar dig, är du osjälvisk och beskyddande…osv. Men så finns det ett antal människor som har fler än en egenskap – Divergent – och dessa anses vara ett hot mot säkerheten i staden. Krångligt? Nja, inte så värst när du läser, men rätt svårt att förklara när jag läst böckerna på engelska.

 

Bokens berättar jag är i varje fall Beatrice, eller Tris som hon väljer att kalla sig och hon är Divergent. Istället för att stanna i den ”faction” hon är uppvuxen i, bestämmer hon sig för att testa Dauntless, de som är stadens beskyddare. Där träffar hon den till en början lite svala Four, men de båda får känslor för varandra och jadijadijadi! Det handlar om hennes träning för att bli ”soldat” och det handlar om hur hon börjar se och ana att allt inte står rätt till i staden.

 

Bok två – Insurgent – startar där den första slutar, i rasmassorna av det som skedde i bok 1. Det är här det börjar gå utför… Har det bara gått 1-2 månader sedan den första boken började? Och om det bara gått så lite tid, hur kommer det sig att Tris och Four beter sig som ett gammalt gift par? Jag vet inte hur jag ska förklara detta, men jag stör mig nå ofantligt på att de dels beter sig som om de känner varandra bra mycket bättre än de borde, men också att de på något vis skapat en sorts Romeo och Julia kärlek kring sig, den här ”om du dör så tänker jag dö också”. I den här berättelsen är den urlöjlig och passar inte dem och det passar inte den ”faction” de befinner sig i. Och det här stör en annars rätt bra historia. Jag älskar till exempel hur författaren får ihop berättelsen, hur allt dumdristigt som Tris gör ändå fungerar i slutändan. Om hon bara slapp förklara sig och gnälla och be om förlåtelse när Four kommer på henne. Vad tusan spelar det för roll? Lita på henne istället för att gräla! Inte undra om att hon väljer att ljuga. Han är fasen värre än Eddie i Twilight i sin överbeskyddaregenskap.

 

Nu har jag som sagt inte läst klart denna bok än, är på sluttampen, och den har blivit bättre. Men det är nog mest för att det som händer nu inte handlar om kärleken mellan Tris och Four… =) Fortsättning följer…

 


Permalänk

Smalhetsnormen

Här i veckan startade en #hashtag på twitter som hette något i stil med ”smala förtrycker”. Jag har ingen aning om vem som startade denna, men vad jag vet är att denna hashtag är totalt missvisande för vart problemet egentligen ligger.

 

Det handlar definitivt INTE om att smala förtrycker, det handlar om ett samhälle som satt en smalhetsnorm som leder till att alla som inte är ”smala” anses vara avvikande och borde förändra sig. Även de som är smala ska aldrig få känna sig nöjda eller glada med detta, utan en kan alltid bättra sig lite till, gå ner några extra kilon, gå upp några kilon, skaffa sig rutor på magen, skulptera sina armar osv osv.

 

Som en motreaktion på den rätt plumpt uttryckta idéen om att ”smala förtrycker” så dök en annan hashtag upp som döptes till #tjockisverklighet. Under denna skrev folk istället om hur tjocka bemöts i samhället och här någonstans formades också samhällets riktiga problem. Låt mig dela med mig av ett par tweets som skrevs där…

 

 

 

 

 

 

Vikthetsen och smalhetsnormen är inte enbart något som drabbar tjocka, men det kan vara värt att tänka på hur vi faktiskt bemöter personer som klart och tydligt mår dåligt över detta. En sak jag fastnade för – eftersom jag själv fällt ur mig denna kommentar så många gånger är att om någon säger att ”jag känner mig så tjock” – säg då inte åt dem att sluta säga detta, att det är dem inte, för detta spelar ju vidare på idén om att tjock är något fel och något fult. Säger någon ”jag är så tjock” – fyll på med ”och vacker”! Det är värt att försöka.

 

Jag är för alltid förstörd av detta samhälle, jag har tyckt att jag vägt för mycket sedan jag gick på mellanstadiet, alltid tänkt på hur bra det skulle vara om jag gick ner 10-20 kg och fick vara ”fin” någon gång. Jag försöker och försöker tänka om, tänka att jag gör det för hälsan, för orken, för viljan, men det är långt kvar.

 

Så gör mig en tjänst, särskilt ni föräldrar med små barn:

- Kommentera inte människors kroppar och utseende på TV genom att säga att de är fina eller fula.

- Prata inte dieter och att vilja gå ner i vikt framför era barn, ät inte dessa fasta(svält)-dieter (som 5:2) så era barn ser och tror att det är ett ok beteende, att det är ett normalt sätt att se på mat – att inte vilja äta det.

 

Om ni lovar mig det, så lovar jag att sluta se motivationen till att jag vill gå ner i vikt för att jag vill bli ”fin”, och tänker motivera det för att förbättra min hälsa! Deal?!


Permalänk

Saknar och kanske start snart på en nygammal blogg…

Jag har funderat på det här förut, men bloggar för lite, har för lite tid att göra det ordentligt, men jag SAKNAR så jäkla mycket att inte kunna lägga upp YouTube klipp (till exempel)! Ibland vill jag att ni ska kunna lyssna på en låt direkt och slippa tar er till YouTube för att behöva lyssna. Ni kan läsa vidare och lyssna samtidigt.

 

Är det någon som vet varför det är så här??? Varför jag inte kan detta?


Permalänk

Sleepy Hollow – Spoiler varning

När jag väl fastnar i en tv-serie så är det svårt att titta på något annat innan jag vet hur det kommer gå i ”favoriten” för stunden. De senaste dagarna har det verkligen varit Sleepy Hollow och jag såg alldeles nyss de två sista avsnitten på säsong 1. Jag hade verkligen tänkt följa denna serie på trean när den gick, men av någon outgrundlig anledning så har trean bytt tid på denna serie, istället för klockan 22:00 så ska de visa den 23:15, det är en jekla skillnad för någon som går upp tidigt på morgonen. Så nu fick det bli på detta vis och som sagt, passade bra med tanke på min för stunden crush på Ichabod Crane.

 

Serien startade riktigt bra och har passat mig med sin lite subtila lek med väsen, demoner, ”döden”, det onaturliga – 1700-tals man hamnar i nutid – för jag gillar sånt, men det får INTE bli mycket, för då kan det bli fjantigt. Att faktiskt väva in ett uppdrag, en deckarhistoria, ett hämnd-tema; det är sådant som ger en extra och bra krydda till dessa fantasyserier och det har Sleepy Hollow gjort bra! Fram tills ungefär avsnitt 9 (av 13). Från att ha gått försiktigt fram, låtit det mörka och suggestiva driva handlingen framåt, så dyker det helt plötsligt upp varelser som jag skrattar åt – och detta är inte bra. Detta är ofta anledningen till att jag inte gillar dussin skräckfilmer där det visar sig vara någon slemmig, lustig utomjordisk varelse som ställt till det. Hur lustigt det än kan låta, så vill en ändå ”tro” på att det som sker faktiskt skulle kunna ske.

 

Nu vinner ändå Sleepy Hollow i slutändan på att det finns flera parallellhandlingar i berättelsen, så fortfarande finns det otäcka med, men det höll på att förstöras. Säsongsavslutningen var riktigt bra, med en jättetwist, så jag hoppas att de kan fortsätta denna utan att det blir ”fjantigt”. Dock finns det en sak jag funderar över – som jag inte tycker det ges ett svar på – vilken är anledningen till att alla dessa ”dödens ryttare” kommer tillbaka? Att det vill skapa jordens undergång är för mig väldigt vagt och diffust och alldeles för stort, deras motivation måste komma någonstans ifrån. Nu finns ju lite kopplingar huvudpersonerna emellan, och vissa av konflikterna kan hämtas från dem också, men vilket är det slutgiltiga målet? Vad är det alla vill skydda/ha? Vad vinner ”de onda” på att använda sig av demoner, ryttarna för att få det de vill ha? Och varför ställer sig inte Abbie och Ichabod dessa frågor?

 

Nej ni, ska bli intressant att se vad Säsong 2 tar för väg. Nu får jag hitta en ny serie att titta på, kanske ska ta tag i the Musketeers igen…=)


Permalänk

Ett litet ärligt inlägg…

Den kommande månaden känns både härlig och lite stressig: härlig för att jag fått jobb och inte behöver fundera över vad jag gör i nästa vecka, stressa över att kika jobb och vara rädd för vilka jobb som arbetsförmedlingen vill att jag ska söka osv. Men stressig eftersom nya jobbet krävt att jag ska bli klar med min uppsats och få ut min examen. I Norrbotten är de hårda förstår ni på att jag inte kommer att få handlägga några kyrko- eller andra bidragsärenden innan det finns en examen. Dokumentationen av Kiruna däremot, den är ok att utföra utan den. Så nu blir det gasen i botten. Samtidigt som jag ska försöka hinna packa, hinna hitta boende i Luleå, hinna tänka igenom vad jag bör adressändra osv.

 

Så frågan lyder väl nu; varför sitter jag här och bloggar när jag borde skriva uppsats?! Japp, dags att gå tillbaka dit då…


Permalänk

Älskade bokvärld

Pernilla – vad hände med den där bokbloggen du och Linda skulle starta, som jag skulle få vara gästskribent på? ;-) Har en sådan lust att bokblogga ibland, men vet att det kräver så himla mycket tid som jag inte har, men tillsammans med andra tror jag det skulle funka och vara mycket roligare.

 

Jag läser himlars mycket just nu, inte alltid med gott samvete eftersom jag har uppsatseländet att jobba med och kommer få lägga i en högre växel på det den närmsta månaden. Men faktum är att det är så kul att läsa just nu. Jag är med i en boktwitt på Twitter där alla som vill får läsa den för månaden bestämda boken, och sen läser jag det som finns hemma i mina bokhyllor och bara ropar på mig att det vill bli läst. Har ohälsosamt många böcker påbörjade just nu, men det är svårt att hålla sig till en när favoritförfattare släpper nya böcker.

 

Jag fortsätter framförallt min väg genom författaren Colleen Hoovers (http://colleenhoover.com/reading-order-2/) böcker och här för ett par veckor sedan gav hon ut en ny bok som heter Maybe Someday.

Till boken hör något så ovanligt som ett soundtrack med låtar skrivna av författaren och en gammal American Idol deltagare som heter Griffin Peterson. Och det ger faktiskt en extra dimension känslor till denna bok som annars är en av de mindre bra Hoover böckerna (vilket inte alls betyder att den är dålig på något vis).

 

Boken handlar om 22-åriga Sydney som är tillsynes lycklig i livet med ett jobb, pojkvän, bästa vän osv, men som varje kväll går ut på sin balkong för att lyssna på den mest makalösa gitarrspelare hon någonsin hört. Han heter Ridge och tar en dag kontakt med Sydney över balkongerna för att han ser att hon sjunger med i hans låtar som egentligen saknar text. Ridge visar sig ha  skrivkramp deluxe och lyckas övertala Sydney att dela sina texter med honom, något som leder till att de börjar skriva låtar tillsammans – härav får soundtracket sin förklaring, såklart är det nyskrivna låtar som tekniskt sett är dem som Ridge och Sydney skriver. Men Ridge vet att Sydneys pojkvän och bästa vän är otrogna bakom hennes rygg och berättar det för henne en dag, något som vänder hela Sydneys liv upp och ner. Bostadslös accepterar hon att flytta in i Ridges lägenhet tillsammans med hans rumskompisar och här börjar en komplicerad kärlekshistoria ta sin fart. (det här är inga spoilers, detta händer tidigt i boken)

 

När en, som jag, läst många av Colleens Hoovers böcker, så vet en vad en har att vänta sig av hennes böcker. Ingredienser som alltid finns med är starka känslor som en inte kan kämpa emot – hur rätt eller fel de är (mottot är lite att du kan inte välja vem ditt hjärta säger åt dig att älska och det är ingen mening med att kämpa emot, hjärtat kommer alltid vinna), det finns alltid en, eller två eller tre vändningar i boken som dyker upp och ger förklaringar till saker som karaktärerna säger. Ofta är dessa fantastiskt spännande och ger en extra dimension till berättelsen. Det här är dock första gången som jag tycker att karaktärerna är lite för godhjärtade och förstående, lite för mycket lite arga – rättare sagt, de är jäkligt arga, men så sobra i sina resonemang kring det att de snarare blir arga på sig själva än på de andra. En berättelse som hade kunnat bli så fin om den gått en väg, får nu en helt annan väg som jag accepterar, på grund av att ingen blir arg över det. Nej, det är svårt att förklara utan att spoila den här boken, för den väldigt läsvärd. Och som sagt musiken, när de spelar musiken de skriver och en förstår vilka känslor som rör sig i karaktärernas liv, då hugger det till i magen.

 

https://www.youtube.com/watch?v=dSKvTlks148 (boktrailer, med en av låtarna som är så fin, lyssna)


Permalänk

Hänger ni med mig till Luleå?

…och Kiruna, för dit kommer jag flytta om en månad. Jag blev erbjuden jobbet igår, väntade inte länge med att tacka ja. Det kändes rätt på alla sätt och vis, men framförallt för äventyret. Jag har aldrig varit i vare sig Luleå eller Kiruna, men definitivt varit Norra Norrland – Gällivare och andra orter som Arvidsjaur, Wilhelmina och Jokkmokk längs Inlandsbanan. Men brorsan bodde även en sväng i Skellefteå för ganska många år sedan nu, då var jag och syrran upp och hälsade på. Jag minns mest att jag älskade tempot i den staden, det var så himla lugnt och skönt.

 

Så varför är folk så rädda för Norra Sverige? Varför reser folk inte dit där det är både vackert och lugnt? Hur många gånger har jag inte fått höra folk säga att de inte varit mer norrut än kanske Sundsvall och Umeå om en har tur? Visst folk har ju inte varit längre norrut än Gävle. Inte så konstigt att folk tror att Dalarna ligger i Norrland då. Här är en liten perspektivkoll för er: Titta på en karta, se ut vart Falun ligger (där jag kommer ifrån), och så drar ni först ett streck till Lund (som ju var ett alternativ för mig tills igår) och sen drar ni ett streck till Luleå? Ni kan ju passa på att dra ett streck till Stockholm också (Nära va??). Luleå ligger långt bort, men ack så spännande det ska bli!!!

 

Jag har googlat runt lite för jag vill gärna hitta någon fritidsaktivitet eller någon kurs att läsa så jag kan få chansen att lära känna lite folk. Har samtidigt då hittat folk som just ställt sig dessa frågor – vad en kan göra i Luleå, och de får så deprimerande svar, men jag tror ju inte att de här är rätt folk för mig som svarar. Så är det någon som har något förslag på vad jag kan göra i Luleå? Träning, dans, bak- och matlagningskurser, skrivkurser, läs-cirklar…


Permalänk

En uppdatering så här när april startat!!!

Länge sen jag skrev nu, nästan två månader sedan. Trötthet, arbetslöshet, fullt upp med annat har stört antar jag, men saker händer ändå!

 

# Jag blev arbetslös i slutet av februari. Lämnade inte jobbet med sådant gott samvetet som jag hade velat, men jag var så trött. Den där mentala tröttheten av att ha försökt ge allt, men inte kunnat.

 

# Skrev in mig på arbetsförmedlingen och har sedan dess sökt de byggnadsantikvariejobb som finns, vilket inte varit så många. Dock har det här med jobbsök gått bra ändå. Av sig själv nästan. Jag har i dagsläget ett jobberbjudande nere i Skåne på Regionmuseet, där jag jobbade förut. Det är en tidsbegränsad anställning fram tills att börja med årskiftet och jag skulle få sitta i Lund då, i stället för Kristianstad där jag satt innan. Hade det inte varit för att ett annat ställe också visat sitt intresse så hade jag nog redan börjat packa nu och varit där nere. Men jag har även fått visat intresse på en jobbansökan jag skickade in till Norrbottens museum. Vill så gärna höra om jag får chansen där också, innan jag beslutar mig för hur jag ska göra med Skåne. Verkligen ytterligheterna – Skåne eller Norrbotten, Norr eller Söder? Så vi får se, hoppas det löser sig denna vecka.

 

# Jag och syrran har bokat en resa till Norge i juni – vi har bokat hotell i Geiranger fjorden och ska ta en långhelg där över midsommar med vandring och förhoppningsvis lite kajakpaddling.

 

# Jag kom tillbaka till Skara igår efter att ha varit hemma i Dalarna i en vecka där jag bland annat har fått vara i Sälen och åkt skidor. Fick äntligen åka längdskidor denna vintern också och det var fantastiskt roligt, vackert, jobbig och helt underbart.

 

# Har en ny favorit tv-serie i Sleepy Hollow och en ny favoritman i han som spelar Ichabod Crane – Tom Mison. Det är så kul när en börjar kika vad skådespelare varit med i förut och en inser att de är med i flera av de filmer och serier en faktiskt äger. Så var det med han. Han är med i filmen En Dag – som den här mannen som Dexters fru vänstrar med, han är spelar Potty Parone i Parade’s End som B.C’s karaktärs fru vänstrar med och han spelar Mr Bingley i den lite roliga Lost in Austen (Om ni inte sett den, se den, mycket roligt om modern kvinna i London som älskar Stolthet och Fördom mer än något annat och lyckas byta plats med Elisabeth Bennet, hon hamnar i mitt i berättelsen och Liz hamnar i nutidens London – men hennes historia får vi inte följa). Men nog är han allra mest älskvärd som Ichabod Crane!!!

 

# Nu ska jag lägga mig och kurera en förkylning som håller på att ta över min kropp. Kuratorn och arbetsförmedlingen står på schemat i möra; och så hoppas jag att de hör av sig från Luleå – jag vill det!!! (peppar peppar ta i trä)


Permalänk

Fy fasen vad saker och ting är tråååkiga…

Jag har ”kanske” två veckor kvar på detta jobbet och ska nu sitta och skriva rapport efter rapport efter rapport. Jag behöver få vara pigg och frisk och glad så att jag klarar av det här utan problem. Men se ni, det tycker tydligen inte min kropp. Jag hade migrän i lördags och jag har haft migrän idag…två gånger på fyra dagar, det är fasen inte normalt. JAG HATAR DETTA. Jag hatar att inte må bra när jag egentligen mår bra.

 

Till råga på allt dagdrömmer jag om att bara åka bort, hyra en stuga i Skottland eller i Irland, men ingenstans vet jag hur jag i sådana fall skulle gå tillväga. Hur hittar jag en billig men bra stuga? Jag är verkligen öppen för förslag, så vet ni, känner ni någon som har en stuga eller uthus de vill hyra ut för kanske en månad, kan ni inte höra av er till mig?! Jag tänker mig att jag kan åka dit, jag kan skriva på dagarna och se mig om/vandra på helgerna. Ser mig själv hitta en inspiration där som jag inte kan få i min lägenhet här i Skara. Låter jag helt och hållet galen???

 

Nej, jag är trött nu. Ingenting är riktigt roligt heller. Jo, att planera resan till Prag är roligt och att planera en helg i Stockholm är roligt. Och att drömma om Skottland är roligt.


Permalänk

Tänk om…

Tänk om jag vågade. Vågade åka. Åka mot min dröm. Drömma om ett land. Ett land som jag faktiskt varit i, men inte där jag nu tänker mig. Tänk om jag skulle släppa allt, eller inte riktigt allt, men nästan. Hyra en stuga ett tag. Bo där. Leva där. Andas…

 

Tänk om jag vågade…