Ridå

Postat: 2011-05-12 av Busmamman |

Det är dags att ödmjukt buga sig, backa tillbaka och låta ridån falla.
Nu har jag provat att försöka hålla två bloggar vid liv samtidigt och jag får vackert inse att det inte håller. Inte för mig. Jag vill inte krysta fram inlägg  bara för att få något skrivet, det förtar hela glädjen med mitt bloggande. Det jag skriver vill jag ska komma från hjärtat, vara läsvärt.
Busmammans blogg har sakta bleknat, blivit tystare och tystare. Och nu är det dags att ta farväl.

Tack, kära läsare, för att ni velat ta del av det jag skrivit. Jag har trivts väldigt bra här på Pralin! Men i fortsättningen kommer jag fortsätta blogga på min ursprungliga blogg ”busungar”, ni är välkomna att följa mig där, om ni vill.

Postat i Okategoriserad | Kommentering avstängd

Det som göms i snö…

Postat: 2011-03-22 av Busmamman | En kommentar »

…kommer fram i tö.

Det är ju löjligt enkelt och logiskt egentligen. Ändå verkar 95% av byns hundägare inte besitta den lilla intelligens som ekvationen kräver. Jag älskar våren; ljuset, takdroppet, friska vårvindar, bar asfalt och knoppande grenar. Men det finns en liten detalj med våren som äcklar mig bortom ord. Allt hundbajs!
Låt säga att en hund gör 3 högar om dagen, det blir 1095 högar på ett år!! Det blir mycket bajs det. Ha då även i åtanke att många går samma runda dagligen med sin hund. Blä…

Det går en cykelväg nedanför området där jag bor, och den begagnar man så lite det bara är möjligt när snön börjar smälta bort. Ty vintertid begagnas den flitigt av…hundägare. Det verkar som om det är allmänt vedertaget bland hundägare att bara fösa lite snö över hundlorten om vintern, oavsett vart lorten i fråga råkar ligga. Ligger den i dikeskanten; fös över lite snö. Ligger den en bit innanför kanten; fös över lite snö. Ligger den mitt på cykelvägen; för tusan, fös bara över lite snö. Ligger den på någons garageuppfart går det bra att fösa snö där också.
Jo då, det har hänt. På min garageuppfart. En lort lagd av hund modell mindre. Husse eller matte hade inte ens bemödat sig med att fösa någon snö över den. Tack för den.

Jag kanske ska passa på att tillägga att jag själv är hundägare, och ingår i de 5% som listat ut det där med snö och tö, och som dessutom vet hur den där lilla svarta påsen fungerar. Vi har hund av modell större, en golden retriever, och han kan göra ganska imponerande högar vilket medför att en ganska imponerande andel av vår soptunna upptas av dessa svarta påsar. Eller, förresten idag behöver de inte vara svarta. Det finns ju bajspåsar i regnbågens alla färger, mönstrade, med eller utan handtag. Allt för att göra själva plockandet lite trevligare!
Själv bär jag min lilla svarta påse med stolthet. För jag plockar upp!
Visst, bajs är inte det allra trevligaste men jag anser att har man hund så plockar man upp efter den. Anser man det vara för äckligt är man ingen lämplig hundägare. Låt gå för att en hundlort får ligga kvar om den produceras i botten på ett dike eller ute i skogen. Fast till och med ute i skogen finns det lite att tänka på. En hundlort mitt på en välanvänd stig är inte okej. Och det kräver ingen ansträngning att leta upp en pinne å peta bort lorten från stigen.

Näe, skärpning alla hundägare! Plocka upp efter hunden, eller ha inte hund alls.

Postat i Djur | En kommentar »

En kopp kaffe

Postat: 2011-03-20 av Busmamman | En kommentar »

För två veckor sedan lärde sig sonen koka kaffe. Vi har en väldigt lättmanövrerad kaffebryggare med våg, så man behöver inte stå och räkna hur många mått man hällt i filtret, håller man bara koll på vågen blir kaffet perfekt varje gång.
Att lära sig något nytt är lika roligt varje gång, vilket i det här fallet resulterar i väldigt många kok med kaffe på en dag. Jag vaknar varje morgon av känslan att någon stirrar på mig och mycket riktigt, där vid sängkanten står Anton och spänner ögonen i mig för att jag ska vakna.
- Vill du ha en kopp kaffe?
- Öh…vad är klockan?
- Halv sju!
- Okej…jaa, tack. Jag kan ta en kopp.

Kaffet serveras klockan kvart i sju oavsett veckodag. Gääsp!
Jag skulle ju förstås kunna avböja den tidiga morgonkoppen på helgerna, men då ser han på mig med de där rådjursbruna ögonen fyllda av besvikelse och då ömmar mitt klena modershjärta. Hur kan jag förvägra gossen att koka en kopp kaffe åt sin mor? Jag hade ju ändå tänkt dricka en kopp. Om några timmar.
Sedan erbjuds jag förmiddagskaffe, lunchkaffe, melliskaffe och kaffe efter middagen. Kanske en kvällskopp?
Första veckan drack jag så mycket kaffe att det höll på att börja rinna ut ur öronen på mig. Sen blev jag lite bättre på att vänligt avböja ungefär varannan kopp. Snart är jag nere i normal kaffekonsumtion igen!

Postat i Anton | En kommentar »

Alla barnhjärtans månad

Postat: 2011-02-09 av Busmamman | En kommentar »

Under februari månad kommer jag låta det här inlägget ligga överst, nya inlägg hamnar under detta.

Varje år föds 1 000 barn med hjärtfel i Sverige


Utan forskning skulle många av dessa små barnhjärtan inte få klappa så länge. Tuva är ett hjärtebarn!
Jag stödjer HjärtLungfondens insamling Alla barnhjärtans månad, som pågår hela februari. Pengarna går till att stödja angelägna forskningsprojekt som ska lösa gåtor kring hjärtsjukdomar som drabbar barn.
Följ instruktionerna i hjärtat här ovan, eller klicka på det så kommer du till mitt insamlingshjärta hos Hjärt-Lungfonden!

Varje liten krona vi lyckas samla in gör skillnad för barnhjärtan över hela landet. Var med och gör skillnad, du också!!


Postat i Kärlek, Tuva | En kommentar »

Vasa-träning!

Postat: 2011-02-09 av Busmamman | En kommentar »

Har varit en tur i skidspåret idag. Jag köpte mig ju ett par skidor i januari, något jag gått och suktat på väldigt länge. Skitkul är det, nästan roligare än löpning. Nästan. Det blir nog oavgjort de tu emellan. Det är länge sen jag åkte längdskidor sist, det var när jag var ung och bodde hemma hos mamma och pappa, så de första turerna på nya skidorna blev lite vingliga i år. Men lika roligt för det, skam den som ger sig!

I ett ögonblick av svajig självinsikt anmälde jag mig till Kortvasan. Årets upplaga alltså. Som går av stapeln 25:e februari…
Så nu är det bara att träna för glatta livet! Jag varvar så att det blir både skidåkning, lite motionscykel för flåset och så välbehövlig styrketräning. Hittills har min längsta repa på skidorna varit dryga 12 kilometer, vilket jag klarade galant. Så jag tänkte att de där 30 kilometrarna som Kortvasan består av, kan ju inte vara nån match. Om jag klarar 12 km lätt som en plätt borde jag ju kunna klara resten på ren vilja om orken skulle tryta, eller hur?

Så idag tog jag en lite längre vända, 17 kilometer blev det. Beväpnad med både vatten och blåbärssoppa gav jag mig iväg i spåret. Solen sken och fåglarna kvittrade. Sällskap hade jag, hela vägen, av en irriterande norrman vid namn Inge Glid… Envis som en åsna hängde han sig fast under skidorna och lovade mig en överkropp som skulle göra Magnus Samuelsson grön av avund, om jag bara fortsatte staka. De enda tillfällen då Inge Glid lämnade mig var när hans finske kompis Halti Backinen kom och hälsade på, för i varje uppförsbacke halkade skidorna undan och fick mig att likna ett nyfött rådjurskid på vingliga ben…
Halti Backinen har en lillebror också, som är rent livsfarlig när han kommer och hälsar på. Han heter Hacki Backinen, och gjorde en visit idag när jag i medlut lyckats göra mig av med Inge Glid för en stund. Jag såg inte Hacki, men jag kände när han högg tag i vänsterskidan och erbjöd mig en benfraktur som skulle ge mig en veckas inackordering med helpension på Ortopeden… Jag avböjde, vänligt men bestämt, hittade balansen, tappade farten och återförenades med Inge Glid istället.

Men det var härligt ändå, trots det ovälkomna sällskapet av Inge, Halti och Hacki. Jag brukar stanna ibland, bara för att njuta av solen, se på utsikten och känna lugnet sprida sig i kroppen. Man får inte glömma att vårda själen också! En kopp blåbärssoppa med utsikt över ett snögnistrande kalhygge är inte alldeles fel!
Soppan visade sig vara nödvändigare än jag trodde för dagen tur, faktiskt. Egentligen hade jag den med bara för att träna magen på att dricka annat än vatten under träning, men föret var så tungt idag att jag verkligen behövde lite extra energi med jämna mellanrum! När jag kom tillbaka till bilen efter mina 17 kilometer var benen som spagetti, armarna ville inte sluta darra och axlarna var hårda som sten av ansträngning!

Så de där 30 kilometrarna kanske inte blir så himla lätta ändå… men å andra sidan brukar jag klara det mesta, om jag bara kryddar med en del galenskap (för det är ganska galet att ställa upp i ett 30km-lopp en månad efter att man köpt skidorna) och en del jävlar-anamma (för det har jag massor av) så går det nog vägen!!

Postat i Leva och lära | En kommentar »

En annan komisk episod

Postat: 2011-02-02 av Busmamman |

Vi ska byta lampa över köksbordet. Ingen stor grej. Den är gammal, för att inte nämna ful, och opraktisk. Hur man än hänger den blir alla runt bordet bländade. Om man inte hänger den under ögonhöjd då, men då ser man ju inte varandra. Men jag har ett kärleksförhållande till den där lampan. Den påminner mig, varje gång jag tänder den, om den dagen jag införskaffade den. Det framkallar ett leende, varenda gång.

Det är länge sedan nu. Jag tror att det var när Anton bara var ett litet knyte, för jag minns att jag hade den lilla bilstolen med mig på IKEA. Vi bodde i en lägenhet i Gävle, i ett ganska slitet hyreshus. Hasse jobbade hos sin pappa i Stjärnsund och just den här gången var de borta i två dagar, på mässa. Jag ville överraska min make när han kom hem, med lite förändring i lägenheten!
Det var småsaker som vi pratat om att fixa, men som inte blivit gjorda. Antons rum behövde gardiner, köket likaså, en lampa över köksbordet behövdes också. Och så ett par lampor till vardagsrummet.

Vi hade länge gått och suktat på golvlampor på IKEA, Fackla hette de. Skitsnygga saker som lyste rakt upp så att ljuset spreds i taket. Jag packade med mig bebisen och for till IKEA!
Till saken hör att jag något tidigare fått ett sånt här magträningsredskap, en Ab-roller. Ni vet, man står på knä och hänger på redskapet, rullar det fram och tillbaka och får värsta sexpacket på magen. Enligt reklamen. 5 minuter om dagen, bara. Så jag hade, kvällen innan IKEA-besöket, använt den där prylen i 5 minuter. Och höll inte på att ta mig ur sängen följande dag. Jag hade så jääädra ont i ryggen!
Så medan jag spankulerade på IKEA med min bebis ringde jag till vårdcentralen för att få en akut tid hos sjukgymnasten…

Nåväl, jag köpte de där golvlamporna. De var ganska dyra, åtminstone för vår budget, så jag fick sikta lite billigare på kökslampan och gardinerna. Antons gardiner var färdigsydda från barnavdelningen, jättefräsiga gardiner med djur på och varje djur hade en svans som satt fast med kardborre, så man kunde ta av svansarna och knasa sig lite med dem. Ge björnen en bäversvans, till exempel.
Till köksgardinerna hittade jag ett så vackert tyg, blå, vita och röda ränder. Jag köpte ganska precis den mängd tyg jag hade beräknat skulle gå åt till det stora köksfönstret.

Jag hann nästan allt klart den dagen, monterade lamporna, hängde upp Antons gardiner och ringde över en kompis som hjälpte mig på upp kökslampan. Ja, också det där akutbesöket till sjukgymnasten förstås (som vänligt informerade mig att jag kanske skulle börja med en minut åt gången, inte plåga min otränade torso så länge att den skrek i protest dagen efter).
Dag två, alltså den dag Hasse skulle komma hem, hade jag ”bara” köksgardinerna kvar. Jag är ingen snitsare med symaskinen, men ett par köksgardiner skulle jag väl klara av? Jag ville ha en kappa, med en kanal så att det står upp så där lite snyggt ovan gardinstången. Så jag började klippa och sy. Provade hänga upp den. Hmm…den där kanalen hamnade fel. Gör om, gör rätt!
Sprätta lite här, klippa lite där. Nu då!
Nähä…nu gick inte gardinstången in i kanalen. Gör om igen! Och igen. Och igen.

Nu var tyget runt kanalen väldigt trött. Och…kappan var alldeles för kort. Jag hade sytt och klippt direkt, övertygad om att jag var ofelbar som sömmerska. Under hela processen bör tilläggas att jag hade en son som högljutt basunerade ut att han inte alls var nöjd med att mamma var koncentrerad på symaskinen, istället för honom. Herrejisses, nu rann svetten. Bara några timmar kvar till maken skulle komma hem. Och där satt jag med väldigt många bitar av vad som en gång varit ett enda tygstycke…

Men när han kom hem var det fint i lägenheten! Mina långrandiga gardiner hade blivit nån form av lapptäckte, där ränderna bitvis gick horisontellt, bitvis diagonalt. Men det blev rätt snyggt!
Hasse blev både överraskad och jätteglad.

När vi långt senare flyttade därifrån fick vi sprätta ner gardinerna från gardinstången…

Postat i Familj, Leva och lära | Kommentering avstängd

Börja om från början…

Postat: 2011-02-01 av Busmamman | En kommentar »

…börja om på nytt.

Jag började tralla på den gamla dängan häromdagen. Jag hade tvättat Tuva och tagit på henne kläder för dagen. Fem minuter senare lade hon av en bajsblöja, en klassiskt Tuva variant á la ”sanera allt som råkade befinna sig i närheten”.
Tuva började gapskratta, och sedan dess kan hon när som helst komma att tänka på sången och skratta högt.
- Böjja. Ha ha ha! Nytt!

Nu sitter jag och nynnar på den igen, klockan halv fyra på natten. Jag börjar väl bli smått galen antar jag, hihi.
Tuva har drabbats av infektion. Igen. Hennes hälsokurva har för länge sedan bildat ett välbekant och trist mönster: frisk två veckor, sjuk två veckor. I bästa fall. Sova två veckor, vaka två veckor. I bästa fall.
Men det är liksom inget att hänga läpp för. Klart att vi blir frustrerade, för hennes skull. Kan det inte bara få räcka med att Herr Leigh härjar i kroppen? All annan skit kan väl jämfördelas på den i övrigt friska befolkningen?
Men nähä då. Här sitter vi igen i soffan och glor på natt-TV, Tuva och jag. Omgivna av hushållspapper, handdukar och kräkspåsar, brickan är dukad med vatten, slemlösande och febernedsättande.  Samma gamla visa. Börja om från början, börja om på nytt.

Postat i Tuva | En kommentar »

Mitt liv som komiker

Postat: 2011-01-23 av Busmamman |

Man skulle kunna göra en helt hysteriskt rolig sitcom om mig, eller ja, hela vår släkt faktiskt. Vi är ganska roliga, fast oftast oavsiktligt. Idag har jag bara lyckats med två fadäser, som i själva stunden inte alls syntes särskilt roliga för mig, men så här i efterhand garvar jag gott åt det. Om jag kliver ur bilden lite, och tittar på det inträffade som om det var på en TV-skärm, med nån annan som gjorde bort sig. Då är det faktiskt humor på hög nivå, á la Solsidan.

Det har varit vackert väder idag, solsken och mildgrader. Lite lätt snöfall. Sonen ansåg att dagen var som gjord för en promenad, vilket modern också utlovade. Däcken till Tuvas vagn var i behov av första hjälpen, de var så platta att de inte skulle ha orkat bära ens ner för garageuppfarten. De har sån där bilnippel, som man måste pumpa med kompressor.
Och det är ju perfekt, eftersom vi har en liten kompressor! Det är ett väldigt basic verktyg, luft komprimeras i maskinen när man stoppar i sladden, och far sedan ut genom munstycket när du sätter det emot nippeln. Basic. Jo, tjena.
Fylla själva kompressorn med luft var inga problem. Där kan man inte misslyckas, det enda jag behöver göra är att stoppa kontakten i väggen och sedan dra ut den igen när apparaten är nöjd.
Nu till moment två: hitta nippeln och få dit munstycket från kompressorn. Hur svårt kan det vara?
Alldeles tillräckligt svårt, när man inte har den blekaste aning om vad man gör. Jag trodde inte att man kan misslyckas med den här uppgiften, jag menar, jag har pumpat däcken på bilen typ en miljard gånger. Man bara sätter dit munstycket, trycker på handtaget för att öka eller minska luften i däcket. Eller hur?

När jag så satte munstycket till barnvagnsdäcket lät det ”PSSSSSYY” och så var däcket tomt. Helt jäkla platt. Inte så mycket som en gnutta luft kvar. Men va f-n?!
Provade att göra samma sak igen (med nån slags idiotisk förhoppning om att det skulle gå vägen) utan önskvärt resultat. Var det fel på nippeln, kanske? Jag provade med nästa däck. Och tömde det också, fullkomligt.
Vid det här laget började jag bli ganska irriterad, kan jag tillägga. Jag tryckte upprepade gånger på det jäkla handtaget för att fylla däcket med luft, men luften ville inte alls in i däcket. Den pös utanför istället.
Mot all logik var jag ju tvungen att prova på däck nr 3 och 4 också…ni kan ju själva drista er till att gissa hur det gick…

Men på nåt vänster, fråga mig inte hur, lyckades jag få tillbaka lite luft i alla däcken. Med svetten rinnande ur pannan av ren ilska, och tårar i ögonen svor jag åt det jäkla fanstyget till maskin tills det gick mig till mötes. Resultatet var knappast tillfredsställande, men det fanns i alla fall lite luft i däcken. Jag skyndade mig ut ur garaget innan kompressorn hann börja svära tillbaka. Vi kom ut på vår promenad, till slut.

Det är söndag idag. Dagen då man har lite extra tid till matlagningen, långkokens förlovade dag. Jag hade planerat att göra en vinbärsstek med himmelsk sås. Jo, det heter så och det smakar lika gott som det låter. Ur frysen hade jag plockat fram och tinat en stor fin stek av ekologiskt nötkött som skulle bli vår söndagsmiddag, i sällskap med kokt potatis och en krispig sallad. Jag kokade upp porter, vinbärssaft och soja, lade ner köttet och kryddorna och lät det hela puttra en timme. Eftersom det bara är andra gången jag gör anrättningen så sneglade jag lite i receptet när den där timman hade passerat. ”Låt köttet svalna i skyn och lägg det sedan att vila på en skärbräda medan du gör såsen”. Okidoki. Lyfte på locket och rörde om i grytan. Vänta nu…rörde om i grytan? Det ska inte gå att röra i grytan, ty det skall ligga en stor jäkla köttbit mitt i. Jag, mitt kulinariska nöt, hade skurit hela den fina köttbiten i småbitar!!! Utan att tänka mig för hade jag förvandlat en prima stek till grytbitar!!
Efter att ha svurit en stund åt min fadäs tog jag min an uppdraget att göra om min kungligt goda stek till en köttgryta istället. Och jag tror jag lyckades. Nu har jag en köttgryta värdig vilken monark som helst!
Det ser inte ut som en traditionell köttgryta, mer som grytbitar dränka i en gräddig sås. Men det är en gudomligt god sås…

Japp, ännu en dag i mitt liv som komiker.

Postat i Leva och lära | Kommentering avstängd

Spök-jakt!

Postat: 2011-01-15 av Busmamman | En kommentar »

Tuva jagar spöken i köket. Det är visst ett stort, läskigt ett som härjar i närheten av diskmaskinen.
Leken föddes igår, när Anton frågade om Tuva ville leka med honom. Det hör inte till vanligheterna att lillsyrran blir inbjuden till lek, men när det händer är hon i sjunde himlen!
Anton susade upp till sitt rum och hämtade en varsin cape och ett varsitt svärd åt dem. Till Tuva hämtade han också lite smycken från hennes rum, en hjältinna är alltid välklädd vet ni! Sen for de omkring som furier här på nedervåningen, Anton talade om vart spökena och monstren fanns och hur de skulle besegra dem, sedan störtade de mot fienden med höjda svärd! Att köra rullstol och hålla ett svärd samtidigt går inte ihop sig nåt vidare, men det gjorde ju inget när storebror ställde upp som chaufför. Tuva flinade med hela ansiktet. Jag höll tydligen ovetandes på att bli anfallen av köks-spöket när jag lagade mat, men Tuva kom till undsättning.
- Atta!!
- Vad ska jag akta mig för?!
- Pööötee!!
- Är det ett spöke i köket?
- Ja! Ta!
- Tar du det?
- Mmm. Atta!

Efter en knapp timme orkade inte Anton leka längre, men Tuva fortsatte jaga monster och spöken ända tills det var dags för pyjamasen.

Vi var till skolan igår, Tuva och jag. Det är lika underbart varje gång. Så fort nåt av barnen ser oss i korridoren kommer de susande för att välkomna Tuva! Igår verkade det vara ”alla-gör-som-Tuva-dagen”, för vad Tuva än gjorde så skulle de andra barnen göra samma sak. När Tuva pusslade ville alla pussla, helst med samma pussel som hon hade. När vi lämnade pusslet och gick till läshörnan blev pusslet alldeles bortglömt, nu skulle alla läsa bok istället. Tihi.
Lunchen, som vanligtvis är dagens stora höjdpunkt, blev inte mycket till lunch. Ty just när Tuva skulle stoppa första tuggan i munnen kom hon på att det saknades någon.
- Mamma?
- Ja?
- Inji?
- Ingrid är sjuk idag.

(Ingrid är en av Tuvas pedagoger i skolan). Lilla damen blev alldeles förstörd! Hon kunde inte äta en endaste tugga, utan pratade i 25 minuter om att Ingrid var sjuk, om läkare, medicin och plåster och att vi måste ringa till Ingrid. Och kanske till doktorn. Lillpluttan, hon är allt bra omtänksam!

Postat i Anton, Kärlek, Tuva | En kommentar »

Krafs krafs…

Postat: 2011-01-08 av Busmamman | 3 kommentarer »

Det krafsar i magen…det är mitt lilla monster. Det ligger där och lurar, och när något oroar mig så krafsar det. Krafs krafs. Som en katt som försöker klösa sig genom en trädörr. Det gör ont.

För ett tag sedan började Tuva sloka i rullstolen, liksom hänga ut över ena däcket. Hon har en vridning i ryggen som inte är särskilt vacker, det är en riktig puckel på ena sidan och ett tag var alla muskler där så spända att sjukgymnasten hade svårt att avgöra vad som var ryggraden och vad som var spända muskler.
Vi har försökt med en korsett, som skulle ge henne stöd så hon inte blev snedare. Hon hatade den innerligt från första stund. När vi satte på den satt hon alldeles stilla i Humlan och vägrade rulla en meter. Så fort den kom av svischade hon iväg som ingenting. Så den gav vi upp.
Hon har små bålstöd på rullstolen, men när hon började sloka ut över kanten fick hon ju det ena bålstödet i ryggen. Det blev stora blåmärken där stödet tryckt in mot ryggtavlan. Så vi for till Hjälpmedelscentralen, där har man gjort en ny rygg till rullstolen som ska ge stöd hela vägen längs sidorna (vi har inte hunnit få den än, men den är klar för provning). Under tiden lutade man Tuvas sits i rullstolen lite bakåt, för att låta tyngdlagen hjälpa till lite, och så fick Tuva ett bälte som vi drar runt både Tuva och rullstolen och som fungerar som bålstöd. Då blev det ordning och reda!
Fjärilen satt rakt och fint, men kunde ändå köra och blev inte besvärad. Tvärtom, hon frågade själv efter bältet.

Men efter den senaste infektionen…känns det som om hon tappat ännu mer styrka. Jag vet ju att hon kan vara matt i flera, långa veckor efter en infektion. Men monstret i min mage krafsar…krafs, krafs. Hon frågar knappt efter Humlan, den som alltid varit hennes ögonsten. Efter varje infektion har det varit Humlan som indikerat att hon börjat repa sig på allvar, när hon frågat efter att få sitta i den. Men det gör hon inte. Hon vill bara sitta i sin Pandastol. Med stöd överallt, höftbälte och väst. Helst bläddra i en bok eller kolla på film. Jag lockar och trugar med annat, men det accepteras bara korta stunder. Sen blir det bok eller film igen.
När hon väl sitter i Humlan slokar hon genast, bålbältet måste på direkt.

Vi var på Ica idag, barnen och jag, för att köpa lördagsgodis. Jag glömde bålbältet hemma och tänkte att det nog skulle gå bra ändå, den korta stunden. Men icke, hon slokade som en vissen tulpan. Hon orkar räta upp sig om jag säger till henne, men sedan börjar hon genast sloka igen. Jag fick ta av mig min sjal och knyta upp henne med den.

Innerst inne vet jag ju, att hon kommer att tappa förmågor. Kroppen kommer att bli svagare. Det är så sjukdomen funkar. När, det kan ingen säga. Inget När, inget Hur, inget Vad. Bara Att. Och det där jävla Att kan ge vem som helst ett magsår som heter duga.
Tänk om hon inte blir stark i ryggen igen? Om den inte bara är trötthet efter infektionen, utan något permanent?  Tänk om Herr Leigh (ja, jag kallar sjukdomen så) har tagit den?
Behöver vi en annan lösning redan innan vi hunnit prova den nya stolsryggen till Humlan? Kommer vi kunna ha kvar Humlan? Den är ju hela hennes självständighet! Tuva är en fighter och anpassar sig till situationen, hon skulle säkert fixa den förändringen. Men jag vete fan om jag gör det.
Hon får inte bli svag, inte nu. Inte någonsin.

Och monstret i min mage det krafsar…krafs, krafs.

Postat i Kärlek, Leva och lära, Tuva | 3 kommentarer »