Permalänk

Kokossnö

Alltid kul att läsa mail hemifrån, som har korsat världshav och bergskedjor för att hamna i min inkorg. Jag blir paff när det senaste från djungeltrumman handlar om täckbyxor och snöfall! Julen är inte långt borta, inte ens här på ekvatorn, men trots att jag är uppkopplad är jag totalt bortkopplad från allt vad svensk vinter är. Förvuxet fan av julkalendern som jag är, vet inte ens vad som gäller i år?! Fröken Sannas närmsta känsla för snö just nu är kokosglassen som säljs på torget. Lika nyfallet vit, lika snabbsmält, lika kramgo som det första snöpudret som bäddar in Sverige i gnistrande vinterskrud. Skillnaden är väl att man får mask i magen av att äta snö, men förhoppningsvis inte av snöbollarna i glasstruten…

Glad i glass?!


Permalänk

På vift i Imbabura

Mina hemtrakter Imbabura visar upp sig från sin bästa sida den här helgen, när Sofia är på besök från Quito. I strålande solsken bussade vi oss genom världens största indianmarknad i Otavalo, vidare till byn som är känd för sitt läder, Cotacatxi (Malungs motsvarighet i Ecuador, måntro?) och sen upp till inte vilken sjö som helst, utan Cuicocha. Den ligger i kratern av en vulkan och de små, toppiga lavaöarna där marsvinen lever vilt gör sjön världsunik, guppar som jordgubbar i en filtallrik.

Vi skumpade nedför vulkanen bakpå en lastbil med åskan hängande oss i hälarna. Efter en heldag på vift var det skönt att lufta på tårna och dricka öl på ecuadorianska – med salt, citron och tabasco.

Söndagen blev Ibarras, med kokosglass från Rosalías, titta på när molnen seglar förbi på himlen från en park och avsluta helgen med ceviche i stan.

Fisksoppan encebollado - lycka i en liten skål!


Permalänk

Svinflunsa och djungelsjuka

Vardagsveckan är slut och jag har fortfarande bismaker av välstekt grisöra på tungan. För några dagar sen blev jag bjuden på lunch av tidningens topp, en vandrande kanonkula som sitter så högt upp i huset att jag aldrig ser honom. Restaurangen heter just Mr. Gris och är Ibarras stolthet, där paradrätten helstekt gris har serverats i åratal.

När den nöffande delikatessen kom in, var det formellt och väldigt mycket ni:ande hit och dit. Men halvvägs från trynet ner till knorren blev vi du, grannar och nästan ryggdunkare med varandra.  Men den friterade lilla Babe hade väl knappt hunnit ner i magen på mig innan han ville upp igen. Djungelsjukan, kanske snarare svininfluensan i det här fallet, slog till. Fick tänka ”höger fot, vänster fot” för att ens kunna ta mig hem själv. Feberdvala och mardrömmar om julskinkor följde.

Ett dygn senare kunde jag i alla fall stå upprätt. Kollegornas omtanke var värmande och de hade väldigt roligt åt att deras ”Sana” återigen var ”sana”, vilket betyder frisk på spanska. Tur är väl det, för i helgen kommer Sofia på besök från Quito. Dalkullorna ska upp på berg och ut på marsvinsafari. Eftersom det, av förklarliga anledningar, kommer dröja ett tag innan jag är sugen på just fläskkött igen, får jag väl se till att haffa ett ludet litet marsvin eller två istället då!


Permalänk

Klockrena klokheter

Okej då, barn kan väl vara rätt söta ibland. Speciellt när de kläcker klokheter som är så självklara att man tar det för givet. Jag satt i parken, med en värmande kvällssol i ansiktet, lutad mot en palm som var som gjord för att bli lutad mot, och bara hade det alldeles underbart. Då smyger en liten grabb med nyfiken blick upp bakom mig och frågar några frågor sådär rakt på som bara barn gör. Han studerar mig noggrant och sätter sen klockrena ord på min gyllene stund:

-          Du sitter här och njuter va?


Permalänk

Tillbaks i skolbänken

I dagarna var jag på uppdrag i Salinas, som ligger i botten av en gryta där solen får dalen att koka. Här bor nästan bara afroecuatorianer och de flesta av Ecuadors landslag  i fotboll råkar dessutom komma härifrån. Luften dallrade av hettan men ungarna sprang likväl runt barfota som tokar och lattjade med trasan. Några frysta ögonblick från skolbesöket kommer här:


Permalänk

100-åringen som åkte till Ecuador…

… och upptäckte världens största padda! Det var Rolf Blomberg det. I helgbilagan av El Norte kan ni läsa (eller titta på bilderna och grafiken!) om mitt reportage om Rolf Blombergs liv i Ecuador:

http://elnorte.ec/ecuador/27102-rolf-blomberg,-un-indiana-jones-de-verdad-que-vivi%C3%B3-en-ecuador.html

Jag upplever mitt Ecuador gång på gång genom hans fina foton. Det är fascinerande att se samma vulkaner, samma indianstammar, samma exotiska frukter fast från hans svartvita perspektiv, såhär snart sju decennier senare.


Permalänk

Wakchakaray

Det är en sval och solig lördagseftermiddag. Bönorna och riset har just lagt sig som ett mjukt täcke i magen och tiden som ligger framför mig är min och bara min. Jag snörar på mig mina kära kängor och packar ner de nysurfade kamerakunskaperna i ryggsäcken. Målet är indianbyn San Clemente, en bra bit uppför foten på vulkanen Imbabura.

Jag liftar (oops, mamma, det där läste du inte) upp till första byn la Esperanza och möts av ett myller av indianer på marknaden. De har klätt sig i finblusarna och alla ärvda pärlhalsband når ända upp till hakan. De glittrar och glänser i den gyllene timmen, kjolarnas starka färger är som blombuketter mot Andernas gröna sammetsberg. Varför sånt liv på kyrkogården? undrar jag och närmar mig förstås. Som enda vit (och dessutom klädd för svettiga uppförsbackar) på hela bergssluttningen, känner jag mig både underklädd och uttittad – med nyfikenheten trampar mig framåt.

Då slår det mig: det är ju wakchakaray, jordens party för indianerna! Och här är jag, mitt i myrstacken av festande panamahattar och lamaponchos, med utsikt över Andernas kullar. Vilken turlig slump att nyfikenheten tog mig ända hit, just idag. (Översatt till begriplighet är det alla helgons dag.)

Hela familjer samlas kring korsen för att minnas den nära och kära som ligger under jord. De pyntar, pysslar och planterar. Äter bröd och bananer, kanske sjunger en liten trudelutt.

Där och då skickar jag en tanke till Sören därhemma, vars grav jag tänder ett ljus på i tanken.

Vandringen fortsätter uppåt. Jag passerar lamor, funderar på om oljudet de för kallas bräka eller råma? Majsfält till höger, majsfält till vänster. Stenstigen slingrar sig uppåt och hönor springer skräckslagna i slalom framför mina fötter. Här och var lyfter arbetande indianer på hatten när jag går förbi, jag känner deras långa blickar i nacken och undrar om de tror att jag är vilse. Men icke, San Clemente skymtas bakom nästa kulle och jag hinner äta min mandarin och värma ansiktet i solens strålar innan den försvinner bakom vulkanen. Från de små plåtskjulen till hus hör jag en radio skråla, på raspig linje hör jag någon näta mitt i krysset. Engelska ligan verkar har hittat ända hit till den ecuadorianska landsbygden…

På vägen ner möts jag av ett igenkännande leende och en bred famn, Physalisgumman! Men mer om henne och vad hon har i sina fickor, läser ni om i Pralin på söndag…


Permalänk

I taket lyser stjärnorna

Alla helgona-helgen här är ingen fest klädd i sorgesvart, heller inget gråtkalas. Det snarare en högtid för att minnas de som inte längre finns omkring oss. De vita i Ecuador firar med Colada Morada och guaguas, en saftkräm i skrikande lila som är så söt att tungan krullar sig. Till det små bullar i form av bebisar, las guaguas. De lila skvättarna och sötebrödssmulet på gravstenarna skvallrar om ett ordentligt party. De mörkhyande däremot, dansar la bomba med svängande höfter och krukor på huvudet och för indianerna är den här helgen årets happening, scrolla uppåt och läs mer om hur jag hamnade mitt i kyrkogårdskalaset.

Men min alla helgona-helg däremot, blev spontant nog en midnattstur till Chachimbiro, där vi badade i de vulkanvarma källorna under stjärnhimlen och fullmånen. Magiskt vackert och helt klart en alla helgona-kväll utöver det vanliga!


Permalänk

Vadfalls?!

Ecuadors president Correa och hans turbulenta kärlekshistoria med medierna upphör aldrig att förvana mig. Ena dagen är det pajkastning, andra dagen kindsmekande. Romansen pendlar hejvilt mellan mediedrev och gullegull, allt beroende pa dagens agenda. Mexikanska sopoperor framstar som lugna gatan i jämförelse.

Jag tappar hakan titt som tätt här, kan knappt sla pa tv:n pa morgonen och äta min quinoagröt utan att den rinner ut igen. Correa och hans kommunikationsstab har monopol pa alla tv-kanalers bästa sändningstid till att börja med, förstas. De visar klipp fran konkurrerande nyhetssändningar, med en fet svart banderoll med texten ”FALSO” (falskt) klistrat över. Sen trudeluttar en jingel i stil med ”…ljugpotta, ljugpotta” innan ”den sanna versionen” av nyheten presenteras! Correa & Co framstar förstas som landets hjältar och skulle de andra kanalerna tycka det här var lite tokigt – ja, da kanske det blir svart i deras ruta.

Föreställ er det här i Sverige. Absurt, eller hur? Tyvärr den krassa verkligheten i Ecuador.


Permalänk

En kopp med dopp

I helgen träffade jag Leeni, en tysk tjej som jobbar med utrotningshotade djur här i Ibarra. Det är nästan onaturligt hur naturligt det känns att umgås med henne. Pratet gick i ett, ända tills vi upptäckte att vi var inlåsta på cafét som hade hunnit stänga för kvällen. Med tanke på att det inte var vilket fik som helst, hade jag gärna spenderat natten bland de sötebröden och godsakerna…

Rosalía Suárez cafetería är Ibarras historiska pärla, som har serverat kaffe och tilltugg i många, många år. Här har tiden stått still sen Storcolombias guldår, innan Ecuador blev Ecuador typ. Tidningsurklippen på Rosalia själv, vald till Ibarras unga skönhet, tittar knastertorra och gulnade ned på gästerna från väggarna. Om det är skönheten själv som står bakom disken denna lördagskväll kan jag bara gissa, men jag anar nog de fina dragen någonstans där under vecken och rynkorna.

Kaffe och humita är självklarheten på menyn. I en liten karaff av glas serveras svart, segt blask som blandas ut med hett vatten. Om det verkligen får kallas kaffe är ett helt annat blogginlägg… Hur som helst, det är i alla fall ingen explosiv smakupplevelse och heller ingen koffeinkick att räkna med. Men Rosalias humitas däremot, que ricas! Om man försiktigt öppnar det lilla ljumna paketet av majsblad, kan man fortfarande se bladens ådror mönstra av sig på det gottiga innanmätet. Det ångar varmt om knytet och luktar som något man skulle kunna få till mellanmål hos en ecuadoriansk mormor. Majs och ost i en ljuvlig kombination som smälter redan innan det hunnit in i munnen!