Gruhs blogg

Jag är säkert inte ensam om upplevelsen att det är svårt att läsa om sig själv i tidningen.Ragna Fahlanders text i tidningen i dag(dt.se)gör mig förlägen. Artikeln innehåller inte ett enda sakfel, men ändå känner jag mig förstorad i betydelse över uppmärksamheten.
Det lär inte bli enklare att ta in eftermiddagens avskedskalas på tidningen, om vars program jag inte har en aning. Men jag kan ju heller inte utebli eftersom jag anar att det inte skulle vara hederligt av mig att plötsligt få ont i halsen och ställa in.

Jag har just laddat inför falubesöket med en promenad läns Västerdalälven i Björbo. Jag och Iréne valde i dag att gå i östlig riktning, mot järnvägsstationen, för att kunna njuta av flödet i älven och få se grönskan och lyssna till fågellivet. Vi har träffat en uppgörelse om att lägga in minst en, helst två, promenader varje dag i vårt nya liv, undantaget dagar då det är praktiskt omöjligt.
Den första ”pensionärsveckan” har fungerat utan löftesbrott!

Det kom sig i söndags eftermiddag att jag fick ett par, tre timmar för mig själv sedan en hästintresserad hustru tillsammans med vår son inbjudits till ett besök på en travhästgård i södra Dalarna, vid Stusshyttan mellan Hedemora underbara och Avesta.
Jag utnyttjade tiden till att njuta av en bilfärd genom några underbara byar i den södra delen av länet och upptäckte hur otroligt vackert vårt landskap är. Min bilfärd utgick från Borlänge, men i stället för att åka riksväg 70 söderut, valde jag att åka genom Stora-Tuna, förbli flygfältet och sedan vidare mot Mora by i Gustafs. Det måste ha varit 10-15 år sedan jag senast körde bil i de här trakterna.
Jag fortsatte under riksvägen för att ta mig till nordöstra delen av Gustafs, för att sedan ta gamla landsvägen mot Solvarbo och vidare till Uggelbo i Säter. Stora gårdar, små gårdar, och alla lika välvårdade och inbjudande i pingstgrönskan.
Jag gjorde förstås en rejäl rundtur i Säter, för att sedan sikta in mig mot Hedemora. Men valde att ta omvägen över Vikmanshyttan – ett samhälle som en västerdalning heller inte besöker varje månad. Området erbjuder ett fantastiskt jordbrukslandskap, även om Vikmanshyttan är en bruks- och industriort med gamla, fina anor.
Så fortsatte resan till Hedemora, via Västerby, med sin fantastiska bebyggelse. In mot centrum körde jag förstås gamla TT-banan och minnesbilder från 50- och 60-talets TT-lopp spelades upp i skallen på mig. Jag hade turen att ha en faster i Hedemora vid tiden för motorcykeltiden, så jag såg till att alltid få vistas i Hedemora när det var dags för TT-loppet.
I söndags också tid över för en rejäl runda i Hedemora, där jag i pojkåren tjusades över möjligheten att få åka cykel på asfalterade vägar. I Västerdalarna hade inte ens oljegruset belagt våra vägar, när hedemoraborna kunde stoltsera med vägar med en helt annat standard. Hedemora var därför under flera pojk- och ungdomsår min absoluta favoritplats i Dalarna.
Plötsligt ringde telefonen som berättade att det var dags att hämta den höstintresserade hustrun. Min lilla nostalgifärd var över, men jag hade mycket att berätta för reskamraten under färden upp mot våra hemtrakter.

>
Jag har vänt blad i livet. Känslan inför en tillvaro som pensionär är blandad, men jag tillhör inte dem som känner ångest inför risken att hamna i utanförskap.
Uppdraget som journalist på olika nivåer vid Dalarnas Tidningar och hos Sveriges Radio blev som ett livslångt lärande och en kompensation för bristande formell utbildning. Jag har haft ett drömjobb där kontakten med läsare, lyssnare och kloka kollegor fungerat som en fantastisk drivkraft. Journalistjobbet är en dörröppnare och en plattform för kontaktskapande.
Minnesbilderna efter 50 år i journalistikens tjänst är oändliga och i allt väsentligt positiva. Mötena med människor, inte minst under 33 år vid Falu Kuriren och Dalarnas Tidningar, tar jag med mig för resten av livet. De får evigt liv i kammaren närmast hjärtat, så länge det klappar. Som 16-åring stegade jag sommaren 1963 in på Falu Kurirens dåvarande lokalredaktion i Dala-Foda efter att ha erbjudits en volontärtjänst. Jag skulle testas om jag hade några förutsättningar att bli en ”riktig” journalist. Med en läromästare och mentor som Nils B. Larsson var det upp till mig själv om det skulle gå vägen.
På den resan är det, även om jag har bytt arbetsgivare vid ett par tillfälle under färden. I februari 1977, när lokalradion i Dalarna startade, anförtroddes jag uppdraget som en av radions reportrar och fick förmånen att ingå i den pionjärstyrka som lade grunden till höga lyssnarsiffror som stått sig över tid. Våren 1991 lockade dåvarande landshövding Lilly Hansson mig till uppdraget som informatör vid länsstyrelsen. Jag bytte sida, tyckte någon kollega.
Några år senare lockades jag tillbaka till journalistiken, påhejad av tidningsdirektör Lennart Bengtsson som tillsammans med sin far Rudolf 30 år tidigare gett mig förtroendet som journalistvolontär. Jag var inte svårflirtad. Jobbet som statstjänsteman var omväxlande och intressant. Uppdraget att ge service åt landshövdingarna Lilly Hansson och senare Gunnar Björk innebar en fribiljett till spännande och intressanta salonger och närkontakt med både kungligheter och ministrar. Men inombords växte lusten att få berätta och granska.
I mars 1994 var jag tillbaka i journalistiken. Plötsligt var jag både chefredaktör och ansvarig utgivare.
Det har varit en ynnest att som tidningsman få följa utvecklingen i Dalarna. När jag möts av kommentarer om att ”inget händer i Dalarna” behöver jag bara erinra mig utvecklingen på medieområdet för att inse att påståendet är en felsyn.
Dalarna är i ständig utveckling, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära att allt som sker måste vara positivt. Det ligger i betraktarens ögon att bedöma vad som varit bra eller dåligt. Nya tider innebär nya möjligheter. Jag tror att ett personligt samhällsengagemang underlättar för den som vill stärka sin positiva livssyn. Det är inget framgångskoncept att gräma sig över sådant man inte kan påverka.

Jag stiger nu ut i den skira pingstgrönskan med ett stort tack för alla läsarkontakter och med ödmjukhet över vad livet hittills erbjudit. Jag skickar också en välgångsönskan till alla tidigare arbetskamrater som får vara med om den fortsätta utvecklingen inom Dalarnas Tidningar, inte minst inom opinionsjournalistiken. Det sker utan pekpinnar, endast med ett råd: Underskatta aldrig läsarnas betydelse!
Mitt bloggande hoppas jag ska få fortsätta i samma omfattning som tidigare.

Skir pingstgrönska i Dalarna och Sverige spelar kvartsfinal i VM-hockeyn mot Kanada. Jag har i flera år upplevt problem med att bli upphetsad inför hockeymatcherna i världsmästerskapen. Turneringen spelas vid fel årstid. Intresset, eller brist på intresse, påverkas definitivt av årstiden. Det känns fel att sätta sig framför tv:n när försommaren brakar loss. Som i dag!
Samtidigt tillstår jag att det blir svårt att hålla sig borta från matchen när vårkvällen blir kylig och tankarna börjar kretsa kring möjligheten att Sverige skulle kunna slå kanadensarna när VM spelas i Globen. Publikstödet är viktigt.
Men det är utan tvekan så att mitt VM-intresse svalnat under senare år. Jag ser sällan matcherna i gruppspelet. De kan inte konkurrera med naturens erbjudanden så här års, även om vintern varit ovanligt seg. Jag gläds dock med arrangörerna över att de lyckats få till ett upplägg som lockat folk till VM-matcherna. Efter fjolårets katastrof var det en nödvändighet att hitta ett nytt koncept som lockat tillbaka publiken.
Men kunde jag bestämma skulle hockey-VM arrangeras under den mörka årstiden. Världsmästerskap på is i mitten av maj har inte tillräcklig konkurrenskraft mot allt härligt som händer i naturen så här års.

Dessutom har jag med åren lärt mig att det är lättare att ta en svensk motgång i hockey om jag själv inte sett matchen. Förmodligen ett psykologiskt problem jag nödvändigtvis inte behöver dela med andra.

Av en ren tillfällighet kom det sig att jag befann mig i Frankrike när stora delar av Europa firade Frihetsdagen den 8 maj. Firade är kanske inte rätt ordval, för även om slutdagen uppmärksammas i de länder som upplevde det andra världskriget, är 8 maj också en årlig påminnelse om miljoner människors död eller livslåg invaliditet.

Jag råkade befinna mig i en by i de höga bergen väster om Nice när jag blev varse att något skulle ske på byns torg vid lunchtid. En skara på 30 personer, uppklädda i uniform eller fina civila kläder, samlades framför minnesmonumentet över stupade i både första och andra världskriget. Minnesceremonin tog en halvtimme och inkluderade tal av borgmästaren, kransnedläggning och nationalsång. Inget märkvärdigt, men ändå högtidligt också för en person som inte ens var född när andra världskriget äntligen tog slut.

När människorna skingrats för att återgå till sina vardagssysslor gick jag förstås fram till minnesstenen och läste namnen på bygdens söner och döttrar som offrat sina liv för Frankrikes frihet. Ett 30-tal namn fanns upptagna, bland andra några med efternamnet Dalmas, vilket fick mig att haja till. Men ägnade sedan mer energi åt att försöka lista ut hur många minnesmonument av det här slaget det finns i landets alla byar och städer och vad de kan betyda för det uppväxande släktet i Frankrike. Medelåldern bland deltagarna i ceremonin i Tourrettes sur Loup var nämligen hög.

Efter en vecka i Frankrike, i en liten bergsby 30 minuters bilresa i bergen väster om Nice, vidgas vyerna också på det privata planet: Tänk så många helt underbara miljöer världen erbjuder! Jag kom att tänka på detta när jag och mitt sällskap strosade omkring i centrala Monaco, en dryg timmes bilresa från friden i bergsbyn, och där hetsen är så påtaglig att det går att ta på den. Här folk också i vardagen finklädda och uppträder stressat inför uppgifter vi besökare inte har en aning om, medan byfolket, när vi återvänder ”hem” till Tourrette, har ett helt annat tempo och har en klädkod vi inser passar för deras uppdrag i vardagen.
En annan sak slår mig också; hur kan det komma sig att dessa byar i Frankrike inte har status av världsarv, trots att 1500-talshusen fortfarande utgör levande förutsättningar för att hantverkare, bagare, slaktare och konsthantverkare ska kunna utföra sitt arbete och därmed möjligheter att försörja sina familjer?
Byn Tourrettes sur Loup är enligt min mening ett intressant världsarv som Frankrike möjligen avstår från med motiveringen att landet redan har så många världsarvskandidater att det inte finns plats för fler.
Ett besök i dessa trakter bekräftar vad jag redan insett för länge sedan, nämligen att världen erbjuder så många intressanta besöksmål att man borde ha ett par liv på sig för att hinna med en bråkdel av dem.

Carlo

Vid senaste kommunfullmäktigesammanträdet i Gagnef, när den infekterade äldreomsorgsfrågan åter var på tapeten, inträffade något som jag tycker är både märkligt och tveksamt sett ur demokratisk synvinkel.
Varför väljer ett stort antal ledamöter i folkets valda församling att avstå från att rösta?
Har de ingen åsikt, har det inte hunnit sätta sig in i frågan eller har de inte mod att säga ja eller nej?
Politik är visserligen det möjligast konst, men att inte våga/vilja/kunna ta ställning i en så stor fråga reser flera frågetecken. Om fullmäktigebesluten i fortsättningen avgörs av hur många som INTE deltar i besluten, är det högst tveksamt om vi behöver ett kommunfullmäktige som vi i allmänna val utsett att företräda oss. Med fega politiker är steget inte långt till ett minoritetsstyre eller i förlängningen ett tjänstemannastyre.
Hösten 2014 finns det således skäl att kolla upp hur ”dina” ledamöter valt att utnyttja sitt mandat i kommunpolitiken.
I nästa val kan välja bort dem som ingen åsikt har och därmed inte heller fullföljer sin demokratiska uppgift!

När någon man hållit av och respekterat plötsligt är borta för alltid, öppnas minnets skafferi. Så är det före egen del i dessa dagar efter beskedet om min farbror Grus Inge Olssons bortgång. Curt Nilsson, tidigare DD-redaktör i Vansbro/Nås, hade en välskriven runa i onsdagens FK och DD.

Inge var yngst i den stora syskonskaran, 2flickor och 9 pojkar som växte upp i Holan och Nybyn. Eftersom jag som barn vistades ofta hos min farmor föll det på Inges lott tämligen ofta att se efter mig, när farmor eller Inges äldre bröder inte tyckte sig ha tid med uppdraget.
Ofta var det lekar med boll andra enkla tidsfördriv som stod på dagordningen
Men om sommaren bar det i väg till Tyrsbergets fäbod, där lekarna hade annan karaktär – och så de många fisketurerna på sjön Tyren.
Vi gick stigen genom skogen från stugan ned till sjön, ungefär två kilometer. Ryggsäcken var fylld med matsäck som skulle intas i båten under fisketuren. Varje fisketur var ett stort äventyr.I varje fall för mig.
Samma dag jag fick beskedet om Inges bortgång påminde jag mig själv om fotografiet i det gamla fotoalbumet. Jag slog upp sidan med bilden där jag, min bror Thomas är tillsammans med Inge och farmor. Vi bröder leker med kattungen Misse, som just fått smaka av fisken som blev vår dagsfångst.
Bilden är svensk sommar, nostalgisk och ett kärt minne från en tid som aldrig kommer tillbaka.
Det var för övrigt i Tyrsberget jag träffade Inge för sista gången, skulle det visa sig. Det var i somras, i slåttertid. Släktmedlemmar i olika generationer munhöggs under vänskapliga former, vi åt och fikade tillsammans. Som så många tidigare somrar.
Sommaren 2012 skulle visa sig bli historisk i vårt släktled.

Första valborgsmässoelden i Björbo tändes på söndagskvällen i Forsens by. Länge såg det ut som arrangemanget skulle få flyttas till en kommande dag, men sedan frivillig personal från räddningstjänsten lovat hålla koll på både brasa och blåst, kunde firandet genomföras.

Det gäller att ha respekt för elden och med tanke på de kraftiga söndagsvindarna var det förstås befogat att ifrågasätta lämpligheten att tänka en stor hög med ris och annat brännbart. Frågeställningen kommer säkert också att ha bärighet på tisdag kväll när vi firar den ”riktiga” valborgsmässan som i Björbos fall anordnas vid Fänforsen. Där är räddningstjänstens folk sedan många vana vid att hålla koll på så att elden inte sprider sig och antänder något som inte ska brinna.
Antalet valborrar är numera inte så många i min hemby. För att se utklädda är det säkraste resmålet Strandbackens folkpark i Dala-Floda. Där finns dom i massor och i utstyrsel där endast fantasin sätter gränser.

I kväll, torsdag, har jag åtagit mig att sitta ordförande när intresseföreningen i Björbo har kallat till årsmöte. Det ska bli intressant att få höra om vad som är på gång i bygden. I bland glömmer vi medlemmar att det redan ordnas en rad saker som vi tar för helt givet, som valborgsmässofirande, julmarknad, skötsel av det tempererade badet, blomsterdekorationer vid strategiska vägpunkter och en hel del annat.

Eftersom jag deltagit i förarbetet vet jag att spännande saker är på gång vid Fänforsen och att det ryktas om en ny badplats vid Västerdalälven, centralt belägen mitt i byn. Eftersom jag snart går in i en tillvaro av pensionärsliv, och därmed ”slipper” dagliga resor till jobbet i Falun, hoppas jag att ork och kreativitet ska räcka för ett engagemang intresseföreningen.

Björbos främsta varumärke i dag, vid sidan av några välkända företag, är sannolikt Björborevyn och i viss mån ishockeyn med tillgång till en ishall som också går att utveckla.
Förhoppningsvis blir det en debatt om Björbos framtidsfrågor på mötet i kväll. I varje fall att debatten får en start för att senare få en fastare form.
Viktigt också att många vill vara med och debattera.