Permalänk

Gahnshag eller Rosén?

I år upplever jag att vi pratar om mars som om det vore april. I varje fall när det gäller vädret. Barmark i mars är inte normalt; det är inte heller det faktum att vi redan har vårflod i Västerdalälven. Vädret är e riktig gycklare. Efter vackert vårväder ena dagen drar plötsligt snöstormen in och förvandlar nästa dag landskapet som om det fortfarande vore vinter. När de prövade för-VM-arrangörerna i Falun köpt snö från Mora för hundratusentals kronor – då faller plötsligt snön ymnigt över skidspåren!

Jag tillhör dem som gläds över att Falun klarade arrangörsuppdraget på ett så lysande sätt. Det borgar för ett strålande skid-VM om ett år med stor publik, god pr för Falun och Dalarna och förstås utslagsgivande och rättvisa skidtävlingar. Mot bakgrund av den turbulenta politiska debatten i residensstaden undrar jag förstås vem som är stadens ”borgmästare” när det är dags för världsmästerskapen. Innebär valet i höst att Jonny Gahnshag (S) får träda tillbaka som överlåta åt Mikael Rosén (M) att bli den Falupolitiker som får stå i centrum och ta emot omvärldens applåder efter ett väl genomfört mästerskap?

Med tanke på omfattningen av falubornas kravkatalog när det gäller investeringar vid sidan av dem som inte kan kopplas till VM, är utgången av kommunvalet i Falun knappast givet på förhand. Det kan inte uteslutas att vissa väljargrupper vill ”straffa” den sittande majoriteten för deras uppställning bakom VM-satsningen. Men eftersom det fanns en bred politisk majoritet bakom beslutet att Falun skulle söka värdskapet för skid-VM 2015, hoppas jag att väljarna tar fasta på detta och därmed lägger sin röst på partier de tror bäst kan utveckla Falun efter skidmästerskapet.

För övrigt tycker jag att det är en klok reaktion från Falun när ansvariga politiker för fram tanken på att Sverige/Falun ska driva linjen att VM-arrangemang ska kunna arrangeras av Falun och andra framstående skidarrangörer med tätare intervaller. Det blir för kostnadskrävande att börja bygga om och till när det dröjer mer än 20 år innan staden kan bli skådeplats för världsmästerskap.


Permalänk

Björbo – ett strålande exempel!

Det är valår och riksdagspartierna försöker överträffa varandra om hur vi ska rösta för att också landsbygden ska överleva.
Jag kom att tänka på de politiska partiernas agerande när jag själv som 30-årig hockeyledare i Björbo IF försökte få politikerna i Gagnefs kommunfullmäktige att inse att det var dags att kommunen fick en ishall – och att den i mitt tycke skulle placeras i Björbo.
Minnets skafferi öppnades i kväll när jag tog hustrun med och vi tog bilen genom snövädret för att besöka ishallen i Björbo för att att kolla om några ungdomar hörsammat Björbo IF:s kallelse om ett sportlovsdisco i ishallen.
Vi överväldigades av alla barn/ungdomar som mötte upp och av den service vi fick i ishallsserveringen.
Det har nu gått drygt 30 år sedan Björbo fick kommunens enda ishall. Hallen invigdes av dåvarande landshövding Ingvar Gullnäs i december 1982. Att ishallen kom till var tack vare enskilda och många företags fantastiska insatser, arbetsmässigt och med ekonomiska bidrag i miljonklassen.

Jag minns som i går kommunfullmäktiges sammanträde i april 1982 när en majoritet av ledamöter i centern, folkpartiet och moderaterna säkrade beslutet om ishallen. Jaak Kerstell, då kommunalråd för centern, lyckades med ett skickligt förslagsupplägg se till att frågan om ishall gick mot en lösning som vi i Björbo IF hade hoppats på.

Jag kommer heller aldrig glömma hur företrädare för Socialdemokraterna försökte få bort ishallsfrågan från dagordningen. Fortfarande smärtar dig mig att partipiskan i partiet tvingade ”de sina” i Mockfjärd- Floda-Björbo att lyda order. Men omdömet gäller inte socialdemokraterna Sondlard Östman, Holger Johansson eller Ann-Gret Olsson, samtliga motsatte sig partilinjen och därmed blev det en majoritet för ishallsbygget till Björbos fördel.

Tänk tanken att Gagnefs kommun inte byggt någon ishall, eller rättare sagt om befolkningen och företagen i Björbo-Floda, lagt sig som döda och struntat i fighten för en ishall – hur hade det då sett ut med idrottsligt utbud i Björbodelen av kommunen?

Svaret är givet. Gagnefs kommun hade varit en vit fläck på hockeykartan i Dalarna.Men nu är läget ett annat. I morgon, söndag, vallfärdar flera hundra hockeyvänner till ishallen för att se Björbo förhoppningsvis spöa Smedjebacken och därmed ta ytterligare ett steg mot avancemang till en högre division.
Idrott är en viktig faktor för landsbygdsutveckling. Ishallen i Björbo är ett övertydligt exempel på när investeringar i det lilla skapar överlevnadsvilja och får avveckling att bli utveckling!

I morgon söndag spelar Björbo en viktig match i kvalet till div II. Segern över Malung i fredags skapar stora möjligheter och hundratals hockeyintreserade kommer till Björbo ishall som numera är en komplett anläggning tack vare ett bra samarbete mellan föreningens ideella krafter och en klok kommunledning som också ser till de ungas behov!


Permalänk

Långlivad revytradition i Björbo

Jag har förmånen att få spela revy i Björbo. Det har jag gjort sedan jag var 16 år och det är fortfarande lika kul att få stå på scenen och njuta av kontakten hos både medaktörer och publik. Nu, när den ena revykarriären går mot sitt slut, tvingas jag dessvärre också notera att lokalrevyerna i Dalarna blir allt färre. I år är det endast i Björbo och Borlänge det bjuds på nyårsrevyer. Järnarevyn, som nyss firat tioårsjubileum, körs varje höst, i november.

Annat var det under 1960- och 70-talet då nästan varje kommun hade en revy som lokalbefolkningen kunde gå och se – och kanske också frukta om vederbörande var känd eller politiskt verksam i trakten. Falun, Ludvika, Avesta, Horndal, Borlänge,Leksand, Blötberget, Grycksbo, Insjön och Äppelbo hade revyer som lockade folk ur stugorna.

Det finns inte en förklaring till att revyerna försvunnit. Orsakerna är flera. Att sätta upp en revy kräver stora personalresurser, lämpliga lokaler och god ekonomi. Eftersom det inte går att räkna med några kommunala bidrag till uppsättningarna är det ett vågspel att dra igång en revy. Dessutom är revyerna som underhållningsform ingen självklarhet när utbudet av alternativa nöjen växt sig så starkt.

Därför är det ingen självklarhet att varje kommun kan sätta upp en lokalrevy som förmår leva upp till publikens förväntningar. Aktörerna utgör ingen bristvara; det finns både äldre och ungdomar som gärna underhåller från scenen, oaktat de sjunger, hanterar något instrument eller agerar i sketcher. Textförfattare, däremot, är en bristvara och som också utgör en av flera förklaringar till att lokalrevyerna försvunnit. På vissa håll har textfrågan lösts med hjälp av inköp från andra revyer. Men om revymaterialet blir för allmänt är risken uppenbar att publiken sviker – i varje fall på sikt. Lokalrevyn styrka är att kunna skoja med de lokala företeelserna.

Inte minst för de unga aktörernas skull hoppas jag att lokalrevyn går mot en renässans. Lokalrevyn som plantskola är ett viktigt inslag för tjejer och killar som siktar mot framgång på scenen. Men jag inser att förhoppningen talar mot bättre vetande. Spelplatserna är för få och risken är att de inte blir fler inom de närmaste åren.

Björborevyn har funnit i drygt 60 år. Den har sitt ursprung i IOGT-NTO-rörelsen vars ledare och medlemmar i tidigt 1950-tal såg revyformen som en framgångsfaktor för att locka folk till Godtemplarlokalens publika platser. De gamla revyaffischerna i Björborevyns arkiv berättar om nyårsvakor med gissel av kända och okända Björbobor för att under 1960-talet ha utvecklats till en lokalrevy som ”hela Dalarna” vallfärdar till.

Revyn i Björbo sätter orten på kartan och spelar dessutom en viktig roll för det sociala kittet i bygden. Revyn är en social gemenskap för barn, ungdomar och äldre – män och kvinnor. Oavsett om vi agerar på scenen, fixar ljud- och ljus, jobbar som scenarbetare, fixar kaffe och smörgåsar åt långväga besökare, sköter parkeringsuppdrag, säljer program/lotter, ansvarar för klädgarderoben, skriver texter, spelar i orkestern, städar lokalen eller fixar snöröjningen – alla behövs och alla känner att de har en viktig uppgift.

På söndag ger vi årets sista föreställning. På måndag kommer många av oss att uppleva en tomhet som snabbt övergår i längtan till nästa gång ridån går upp.
Det är en viktig förklaring till att Björborevyns långa livslängd.


Permalänk

Släkten följa släktens gång…

På fredagsförmiddagen bänkar jag mig i Floda kyrka för att ta farväl av min farbror Ragnar. Han blev 84 år och har levt ett rikt liv. Men jag hade unnat honom fler friska år innan den avslutande resan. Den hårt arbetande skogsarbetaren fick betala ett högt hälsopris för alla tuffa år med motorsågen som avgörande redskap, för att säkra sin och familjens utkomst. Med Ragnars död sattes punkt för ett släktled.

Ragnar hade tio syskon. Alla gick bort före honom, trots att han inte var yngst i syskonskaran. Jag fick förmånen att lära känna dem alla, mina åtta farbröder och två fastrar. Liksom min far förstås. Alla var dom individualister, präglade av en tuff uppväxtmiljö, som säkert också medverkade till att alla blev väldigt sociala individer. Deras diskussioner om politik, idrott och samhällsutveckling i allmänhet gick inte av för hackor. Utrymmet för kompromisser i debatten var minimalt och den som hade en avvikande uppfattning valde oftast att tiga.

Syskonen var inte alltid sams, men när det bar till kritan, när någon av de ”egna” utsattes för orättfärdigheter, påstådda eller sanna, slöt sig syskonen mot en gemensam fiende. Få ville ha en hel fotbolls-elva som motståndare. Det avgjorde oftast utgången när det hade hettat till i någon fråga som uppfattades som ett problem.

Nu är alla borta och jag kan både skratta och gråta när jag tänker på deras olika öden. Mest tänker jag, som sagt, på deras sammanhållning och förmåga att ställa upp för varandra när det krisade på något håll eller när någon i syskonskaran behövde praktisk hjälp, både med händer och av maskiner.

Jag tänker också på deras föräldrar, inte minst min farmor Grus-Anna, och den resa den stora familjen fick uppelva – från ett fattig-Sverige till ett välfärdsland. Från barnaår där mat på bordet inte var en självklarhet, men där gemenskapen var så stark att alla stod pall för livets umbäranden. Solidaritet i sin bästa form.

Ett släktled som på flera sätt lämnat sina avtryck i bygden är borta. Saknade och sörjda. Men också i starkt minne hos sina respektive familjer och bland de nya generationer som bär deras gener.

Minnets skafferi kommer att stå på vid gavel i morgon!


Permalänk

Vargen och landsbygden

Jag är själv osäker om hur stor vargfrågan är för landsbygdens folk. Det finns givetvis en risk att vi som är jägare och dessutom bor på landsbygden överdriver frågans betydelse. Jag springer ju inte runt och frågar om folks inställning till att det nu inte blir någon vargjakt i vinter heller. Diskuterar jagämnet så blir det förmodligen med någon likasinnad; det vill säga en person som jagar och jagat länge och har insett att jaktens förutsättningarna förändrats.

Jag minns hur jag under älgjakten i höstas kom att tänka på boken ”Tyst vår”, där författarinnan Rachel Carson befarade att skogsbrukets bekämpningsmedel, främst DDT, inte bara skulle döda myggorna utan också fåglarna, med följd att det skulle bli alldeles tyst i skogen. Boken kom ut redan i början på 1960-talet, men fortfarande minns jag att den grep mig.

På älgpasset upplevde jag en annan tystnad än den som Carson fruktade. I varje fall när jag satte handen bakom örat i hopp om att få höra hundskall eller helst ett drev som tydde på att våra hundar fått upp en älg. Hundarna skällde aldrig och någon älg drevs inte heller fram till oss jägare. Det blev en vecka av osannolik tystnad. Under kvällarnas samling i jaktstugorna diskuterades orsaken. Vargförekomsten lyftes fram som trolig orsak. Men bevisen var få – vi hade ju inte sett en enda varg under sju dagar!

Enda synliga bevis på att området haft besök av vargar var en slagen och nästan helt uppäten älg som en av våra jaktledare ”sprang på” under en pass som hundförare. Därför var det inte så konstigt att vi i skenet av fotogenlampan drog slutsatsen att bristen på skjutbart vilt var ett resultat av vargens härjningar lång innan höstens älgjakt ens hade börjar planeras.

Det överklagade beslutet av vargjakten i vinter innebär ännu en gång att polariseringen i vargfrågan förstärks. Jag tycker det är olyckligt att den föreslagna licensjakten på 30 djur i tre län inte får genomföras. Med forskare som tillstår att vargtillgången tål en beskattning, borde denna begränsade jakt också ha fått genomföras.

Jag misstänker att även hösten 2014 innebär en ”Tyst höst”. I värsta fall kommer många jägare att sluta jaga. Redan har flera hundägare gjort ”patron ur” för gott. Att inte kunna bedriva löshundsjakt är för många ett tillräckligt skäl att ge upp ett gediget fritidsintresse.
Men det är förstås inget argument som biter på dem som rusar till domstol med överklagningshandlingarlar så fort vargjakt kommer på tal.


Permalänk

Ta initiativet, Jarl!

Nytt år, nya förhoppningar – och möjligheter! Personligen ha jag under den långa helgperioden mestadels varit upptagen med förberedelser av årets Björborevy. Arbetsuppgifterna är många och det är en lycka att kunna konstatera att många vill vara med och dela på arbetet.

Nu står vi inför genrep (idag, fredag) och premiär på lördag. Det är också en speciell känsla. Att spela sketch eller sjunga till levande musik i en publiktom lokal ställer krav på koncentration för att resultatet ska bli bra när det nu bränner till med framträdande inför en välbesatt IOGT-lokal, som ju är Björborevyns mångåriga spelplats.

Själv har jag spelat revy sedan 16-årsåldern. Har således stått på scenen i 50-talet år! Nu gör jag mitt sista år som scenaktör, vilket känns både vemodigt och skönt i samma tankestund.

Det nya året har också inletts med att Gagnef fått ett nytt parti, Kommunal samling – ett gäng missnöjda pensionärer som tror sig veta bättre om sakernas tillstånd än kommunens övriga politiker och kommunala tjänstemän. I sin programförklaring försöker partiet hävda att det inte är ett enfrågeparti. Nej, kanske inte, men i varje fall ett missnöjesparti. Hittills har jag inte sett en enda fråga som inte angripits från en negativ utgångspunkt.

Ve och fasa om ett sådant parti skulle få inflytande i Gagnef! Tillhörde jag makthavarna i Gagnefspolitiken skulle jag i god tid före valet undanröja den olösta äldrevårdsfrågan. Därmed skulle med all sannolikhet grundvalen för den nya partikonstellationen undanröjas.

Ta ett initiativ som syftar i denna riktning, Sofia Jarl (C), och du gör oss Gagnefsbor en välgärning!


Permalänk

Gott Nytt År!

Nyårsafton i Forsen Björbo och med ett väder vi delar med de flesta i södra delen av landet. Vid lunchtid kom ett par kanotister med sina farkoster över huvudet, på väg ned till Fänforsen. Det var en något overklig syn; så här års brukar inte ens forspaddlarna ge sig tid åt träning i den kalla forsen.

Själv går jag mellan tv:n och skrivbordet där alla sketchtexter inför Björborevyn ligger uppslagna för läsning. Sedan fem år tillbaka har vi övergett nyårsaftonen som premiärkväll och jag gläds över vårt val att i stället ha premiären en dryg vecka senare. Dels för att nyårsaftonen alltmer utvecklats att bli en familjernas hemmakväll, dels för att vi som medverkar i revyuppdraget får en mera normal jul- och nyårshelg när revypremiären är förlagd en dryg vecka in på det nya året. Jag tror dessutom att premiärpubliken får en mycket bättre föreställning med denna ordning.

Jul- och nyårshelgerna innebär att det lyser i de flesta fönster i byn. Särskilt årets helgupplägg ger hemvändarna gott om tid att vistas i den gamla hemtrakterna, något som också de fasta byborna tycker är positivt. Men vi hade önskat att vi fått bjuda på ett väder med möjligheter till aktiviteter på snö och is. Nu är vädret som det ofta brukar upplevas under allhelgonahelgen.

Men det är inga bekymmer att få tiden att gå. Tv-utbudet är enormt och för oss som gillar sport närmast extremt omfattande. Dessutom lider det mot kväll och som vanligt blir huset fullt av vänner som vill fira in det nya året med. Jag ser fram emot livliga diskussioner om hur året har varit och vilka förhoppningar som knyts till 2014. Dagordningen är omfattande så jag vet av erfarenhet att vi inte har hunnit igenom ”dagordningen”när klockan närmar sig tolvslaget och det nya året ska skålas in.

Hoppas läsarna får en trevlig avslutning på det gamla året och att 2014 blir ett riktigt Gott Nytt År!


Permalänk

Välförtjänt sovmorgon!

Juldagen inleds för de flesta av bygdens invånare med en rejäl sovmorgon. Många gick inte till sängs förrän vid 3-tiden eftersom traditionen påbjuder att juldagsmorgonens marschaller på gårdar och längs alla byvägar ska tändas först kockan 02.00, sedan är det valfritt att gå tillsängs eller ta sig en promenad och njuta av ”eldhavet”. Många har därför varit uppe hela julaftonen och även hållit sig vakna en bit in på juldagen.

Årets juldag inbjöd inte till någon långvarig utomhusvistelse; jag blev själv en av dem som avstod årets ”byrunda” sedan jag haft stora besvär att få eld på mina 40-talet marschaller på grund av blåsten. Men de unga generationerna lät inte vädret hindra dem.

Ett tufft program både dagen före- och under julaftonen innebar att jag kände mig ganska tillfreds med att få gå till sängs vid 3-tiden på juldagsmorgonen, trots att jag inte brukar vilja avstå synen av ”hela Björbo”i juleljus, med en förstärkt effekt av en avstängd gatubelysning. Men ruskvädret fick avgöra.

Huset i Forsen har varit fullt av folk. Redan i måndags blev det ful fart när snart 2-åriga Nikki, prinsessa af Bjursås, kom på besök. Hennes ankomst innebar att hon fick stå i centrum för dagens händelser och det blev sen kväll innan hon tyckte att John Blund var ett lämpligt och alternativt sällskap.

Under julaftonens kväll blev vi 13 personer som av olika anledningar kom och gick i omgångar. Kaffe, mat, kaffe, mat – och mycket umgängestid. Speciellt kul var det med besöket av prinsessan af Jämtland,Ida, som tillsammans med föräldrarna Jessica och Tommy under annandagen flyger bort för att avsluta det gamla och inleda det nya året i USA. Jag har mobiltelefonens Flightradar-app på högsta beredskap för att kolla om deras flygrutt går över den här delen av Västerdalarna. Otroligt många plan mot Oslo och USA går den vägen västerut, så jag ska hålla koll.

Juldagskvällen är fridfull. Jag hade planerat att läsa på mina texter inför Björborevyn, men efter att ha röjt undan utbrända marschaller och dess hållare från i natt, och dessutom bjudits på rester (mat) från julaftonen, känner jag mer för att slappa från tv:n.

God fortsättning, förresten!


Permalänk

”Pastor Jansson” i Gagnef

Den politiska farsen i Gagnef fortsätter. Från sin hedervärda exil som biståndsarbetare i Filippinerna lät härom dagen kommunfullmäktiges ordförande, Jaak Kerstell (C) i en kort tidningsnotis meddela att han inte tänker lämna uppdraget som ordförande i Gagnefs kommunfullmäktige!

Hur tänker människan och vad vill han uppnå med denna ”pastor Jansson”-sketch i bästa Hasse Alfredsson-stil? Hur tror Jaak Kerstell att han ska kunna uppfattas trovärdig när han ena veckan gör affär av att lämna fullmäktigeledningen för att kunna bli en fri debattör, för att en kort tid därefter meddela att han bara skojade med sina politiska vänner och eventuella ovänner.

Det är lätt att dra slutsatsen att han aldrig menade allvar av sin publika uppsägning.Bara en slags testballong. Allt tycks vara ett illa valt spel för galleriet, som både hans eget parti och övriga partier i fullmäktige borde markera. Om inte annat för att mot kommuninvånarna redovisa att Gagnefs fullmäktige inte är ett vuxendagis, utan en seriös beslutandeförsamling.

Om Kerstell är karl för sin taburett i fullmäktige borde han stå fast vid sitt första ”löfte”, nämligen att avgå som ordförande! Allt annat skadar förtroendet för kommunfullmäktige och det politiska livet i Gagnef.


Permalänk

Björbo i revytider

Det har spelats revy i Björbo i mer än 60 år. Snart är det dags för ännu en omgång föreställningar i Björbolokalen. På tisdag (26/11) är det allmänt biljettsläpp och då får vi snart veta hur stort intresset är bland allmänheten för en revy, bortskämd med att under många år samlat stor publik.

Gagnsters är revyns utmanande namn. Det sänder säkert signaler till både allmänhet och politiker i Gagnef. Och visst är namnet valt med baktanke och omsorg. 2013 har varit ett turbulent år i Gagnefspolitiken och det ska självklart återspeglas i en lokalrevy som den i Björbo.

Men vår revy har en så stor del av publiken utanför hemkommunen att också händelser på andra håll i länet måste ”behandlas” av det rutinerade scengänget. Dessutom är Björborevyn förknippad med bra sång- och musik. Nästa revy blir inget undantag. När våra tre tenorer, Mats Lissjanis, Richard Linderholm och Christer Gärds tar på sig frackutstyrseln, vet jag att dom kommer att bjuda på något alldeles extra!

Själv är jag fortfarande i författarstadiet. Ytterligare en sketch ska produceras innan skrivarstugan stängs för julförberedelser. Jag har idéerna i skallen, men nu gäller det också att forma dem till något som publiken kan ha roligt åt, oavsett om de kommer från Västerås, Vansbro, Falun eller Ludvika.
En revy måste ha ett högt igenkänningsinnehåll för att gå hem i en blandad och stor publik.