Permalänk

Bebismord

Först tänkte jag att de säkert överdriver. Hur illa kan det vara när rubriken på löpsedlarna avslöjar att programledaren i ett barnprogram hugger sönder en bebisdocka. Har man pluggat media i ett antal år och konsumerat kvällstidningarnas stoff sedan Internets begynnelse är man rätt immun mot skräckinjagande löpsedlar.

Men efter att ha sett bilderna på ”bebismassakern” och läst artikeln tror jag mig ha ändrat uppfattning. Hur i hela hälsingland tänkte människan när hon brutalt tryckte saxen i bakhuvudet på bebisen och sedan stack ut ögonen? Och kanske det värsta av allt: med den kreativa tanken att skapa en LAMPSKÄRM av den mördade bebisen? Är det bara jag som drar paralleller till besten i Texas Chainsaw Massacre och de experimenterande läkarna under andra världskriget?

Det är så märkligt hur tiderna förändras. När en annan var snorunge var det My Little Pony och Disneydags som gällde. Inte minsta tillstymmelse till våld egentligen. Det var Björnes magasin och Lilla sportspegeln. Lycka när de sände mumintrollen. I dag verkar kompetensen bland dagens journalister vara så ynklig att man får skämmas som blivande medieräv.

Lek med tanken att inte en enda unge brydde sig nämnvärt i detta. Inte en enda unge fick mardrömmar. Inte en enda unge tyckte det var konstigt att sprätta upp bakhuvudet på en bebisdocka. Det är i så fall inte det som är det förvånande. Det som förvånar mig är att inte en enda vuxen på SVT:s redaktion reflekterade över att en lampskärm tillverkad av ett bebishuvud som massakreras på primetime inte känns lite väl vulgo.


Permalänk

Dolda rasismen på Facebook

Är man inte bara för djävla trött på all främlingsfientlighet som cirkulerar på sociala medier? Det räcker med att logga in en gång om dagen så har jag läst att invandrare suger ur det svenska samhället på pengar, behöver inte betala tillbaka sina lån, lever lyxliv på grund av sin goda ekonomi och kan näst intill torka sig i röven med hundralappar. Seriöst?

Det är tråkigt att blaskor som Fria tider och annat högervridet nationalistiskt skit existerar. De baserar sina så kallade ”nyheter” på osanningar, överdrivna tolkningar, bristande källor (om källa finns öht) och framför allt fördomar. NEJ, man föds inte till våldtäktsman automatiskt bara för att man är mörkhyad. NEJ, statistiken är inte högre på misshandelsfall av exempelvis syrier kontra svenskar (tvärtom faktiskt). NEJ, invandrare får inga extrema summor bara för att de läser SFI. De får inte ens CSN. JA, Fria tider är en rassetidning, end of story.

Så till alla er fantastiska människor som påstår er vara allt annat än rasister MEN ändå läser Fria tider och envisas med att dela så totalt fakking intelligensbefriade och främlingsfientliga inlägg och verka som opinionsledare för era Facebookvänner – varsågoda. Tyvärr är det som virus som med rasism, smittan sprider sig till dem med lägst immunförsvar…

I mina ögon är rasist synonymt med iq-befriad. Och det gör mig ledsen när Facebookvänner utan att tveka, delar ett högerextremt inlägg utan att tänka på konsekvenserna över huvud taget. Förmodligen för att de vill åt bekräftelse, känna gemenskap, samla på sig några lajks. Vafan.

Skriv nåt som faktiskt är intressant istället!


Permalänk

Pengar är lycka?

En god vän sa till mig häromdagen: 2 % av världens befolkning lever på 98 % av jordens ekonomiska tillgångar. Den första bilden som dök upp framför mina ögon (som jag kopplade till påståendet) var en cigarr-rökande, mustaschprydd, medelålders man med frack och flottig backslick. En slump? Förmodligen. Ändå kul att det var just en man.

Jag tycker ju egentligen att kvinnor är minst lika dryga när det gäller pengar. Står över huvud taget inte ut med att se på Hollywoodfruar och andra liknande tramsprogram av lägsta, möjliga nivå. Det spelar ingen roll att Maria Montazami är älskvärd, de andra kärringarna i programmet verkar ju vara fullständigt alien, från en annan värld, fast i en verklighet som 98 % av jordens övriga befolkning inte har en susning om. Jag har en susning. Men skulle aldrig i livet vilja delta i surrealismen.

Ändå är det sant att pengar styr världen. Och mångas liv. Vare sig man är fattig eller rik. Jag har aldrig varit rik. Men jag har haft betydligt bättre inkomst än i dag. Jag har levt på existensminimum, CSN, lön och a-kassa. Men när jag tänker på det mådde jag precis lika bra eller dåligt som jag gör i dag. Det har inte spelat någon roll för mig om jag haft god inkomst eller dålig. Jag har inte värderat pengar mer än att de fått mig att överleva.

Jag tänker ofta tanken: hur vore det att vara rik? Att kunna bada i pengar och aldrig bekymra sig om dem? Skulle man vara lyckligare eller olyckligare eller ingen skillnad? Skulle man köpa sig lyxiga saker, utnyttja sin makt, bli anonym och inkognito eller extra generös för vänner och familj? Skulle man kanske köpa sig deprimerad?

Vi jobbar för att tjäna pengar. Vi tjänar pengar för att överleva. Vi överlever för att vi har råd.


Permalänk

Att bli med katt.

Sedan jag skaffade katt har jag blivit en mer ödmjuk människa. Det låter så (ursäkta den dåliga svenskan) djävla klyschigt, men lik förbaskat är det sant. Det hela har kanske till och med eskalerat till vissa överdrivna mått. Till exempel; X är en utekatt. Jag propsar för att katter bör vara ute då de av naturen har instinkter som behöver utvecklas och sinnen som behöver tillfredsställas. Vissa av dessa går bara inte att ordna inomhus. Men nu när det börjat bli kallt ute vill jag att X sover inne så jag har fönstret stängt nattetid.


Det roliga är att fönstret nästan alltid är öppet annars, jag sitter med dubbla tröjor och sticka sockor hellre än att stänga ute min katt. Nå väl.


Sedan han började vara inne på nätterna väcker han mig rutinmässigt mellan 02-03 varje natt. Det är det absolut mikroskopiskt ynkligaste mjauet ni kan tänka er – men jag vaknar. Han hoppar upp i min säng, krafsar på fönstret och jag öppnar det. Kylan som möter en där man ligger i fosterställning och REM-sömn är brutal och det tar någon minut innan han skuttar ut. Givetvis måste det spanas, luktas, nosas och analyseras innan faktiskt tar steget ut och låter matte fortsätta sin sömnprocess.


Jag tror det kan finnas en relevant koppling till min ”lättväckthet” och mina instinktiva moderskänslor. Ja, moderskänslor. Ni läste rätt. Jag har inte för avsikt att bli morsa än (det hela förhåller sig rätt omöjligt eftersom man normalt sett behöver vara två för det), men ändå har jag utvecklat dessa inre mekanismer och applicerat dem på min katt istället.


Till råga på det har jag även utvecklat en röntgenhörsel. Står jag i köket och fönstret – mot alla odds – är stängt och X mjauar utifrån och vill in så hör jag detta, om så fläkten är på och jag vispar grädde samtidigt.


Så ja, som ni ser är det bara fördelar att skaffa katt!


Permalänk

En ny värld har öppnat sig

Nog är det väl lite intressant ändå. Sedan jag bytte gym och slutade att gå ut på krogen har jag varit mindre förkyld. Givetvis kommer jag ju att bli det nu när som helst, eftersom jag skrivit att jag aldrig blir det längre. Men jag har faktiskt upplevt en viss skillnad, från att relativt enkelt känt mig småsnorig ibland till att faktiskt hålla mig på banan.

Detta faktum förbryllar mig. Jag skulle oxå vilja tillägga att jag inte tränar EXAKT lika hårt som tidigare år. Jag har istället bytt ut viss träning mot annan (som ger mig mer känslomässig tillfredsställelse om man så vill) och har någon extra vilodag emellanåt. Vidare går jag nästan aldrig ut på krogen längre vilket eliminerar bakterietillfällena avsevärt om du frågar mig.

Summan av kardemumman är alltså att färre krogbesök, balanserad träning á tre gånger i veckan samt viss isolering hemma (ja, jag erkänner, jag är hemma rätt mycket) har resulterat i mindre snuva och halspirr. Jag vågar inte hävda att detta är en sannolik teori men en teori är det i alla fall och den har även fött med sig insikten att alkohol inte roar mig längre. Jag råkade yttra orden ”En helt ny värld har öppnat sig” till en snubbe som flirtat lite med mig på Facebook, i samband med hur skönt det är att inte ligga bakfull en hel dag och slösa tid på ingenting. Han ifrågasatte detta (som ganska gedigen festprisse) men jag proklamerade att jag nu hinner träna även på helger, fika med vänner och måla tavlor, ja allt jag inte hinner under veckan helt enkelt.

Efter det slutade han skriva. Jag kanske börjar bli gammal på riktigt.


Permalänk

Ingen skräll med för mycket gnäll…

Skäms man inte lite ibland för att vara en produkt av ett industriland? Jag tror att jag gör det faktiskt. Ibland kommer stunder över mig, stunder då hela tillvaron känns som en dålig film och då skäms jag verkligen. Varför? Svaret är enkelt: för att vi har det för bra här i Sverige.


Folk må gnälla om ”överskott” av invandrare, höga skatter, låga skatter, bidragstagare som lever loppan (på något konstigt vis…) och på skolmaten som inte är ekologisk eller lokalproducerad. Folk gnäller över högt bensinpris, en diskmaskin som lämnar rester, en webbläsare som är för trög och att alla alkisar, eller jag menar de fattiga arbets- och bostadslösa som utgör en del av utanförskapet, minsann bara super bort sina pengar på alkohol och tigger nya kronor längs gatorna i centrum. HUR DET ÄN ÄR har du en bostad att komma hem till, en vän att ringa, tak över huvudet, mat i kylskåpet och pengar på fickan. Du kanske tror att du är ensam. Men det är du inte. Du kanske faktiskt aldrig kommer veta hur det känns att verkligen vara ensam i ordets allra sannaste bemärkelse.


Jag har personligen kommit på mig själv med att allt oftare föra fullt funktionella och alldagliga konversationer med katten. Förmodligen för att jag känner mig ensam i detta industriland där vi ständigt är uppkopplade till sociala sfärer som exempelvis Facebook eller Twitter. Konversationerna sker väl i regel oftast när han är vaken eftersom jag då kan registrera en eventuell ögonkontakt eller rörelse på örat, ja man tar vad man får när man inte kan få ett människosvar tillbaka.


Inte vet jag om det är normalt att prata med katten, men faktum är att jag gör det och tycker det är ganska trevligt. Hade jag haft möjlighet hade jag gift mig med Denzel Washington och levt lycklig i alla mina dagar men nu ser ju verkligheten inte riktigt ut så, dels för att han är lyckligt gift och dels för att jag trots allt är ganska mycket yngre. Så summan av kardemumman blir inte helt oväntat att jag nog blir kvar i min trångbodda etta (den är stor men jag är en samlare om man säger så…) med katten och dammråttorna. Fredagsmyset består av delikat konservmat till djuret och betydligt mindre delikat människomat till det stora djuret.


Trots detta borde jag vara mer än nöjd. Som de flesta andra i ett industriland. Vi borde inte gnälla som vi gör. Vi borde införa gnällfria dagen. Och den mest bannlysta meningen någonsin, som helt enkelt måste elimineras till varje pris (särskilt under denna dag), lyder som följer:


VILKET VÄÄÄÄÄÄÄÄDEEEEEER!


Permalänk

Vem är DU – egentligen?

Alltså, en gång dejtade jag en kille. Jag tänker skylla mitt (uppenbart) dåliga omdöme ni kommer att märka av lite längre fram i texten, på att jag nyss hade gått ur en stabil relation och började längta efter bekräftelse. Men hade jag vetat då vad jag skulle få erfara sen hade jag nog bett karln att kyssa mig i arslet.

Eskapaden började med en simpel krogflirt en lördagkväll och fortsatte dagen efter då han ringde mig och ville ses. Jag tackade ja. Kanske var jag fortfarande omtöcknad av gårdagens alkoholintag (vi säger väl det), kanske tänkte jag att varför inte. Redan här kan jag i efterhand önska att en högre makt hade avbrutit telefonsamtalet eller åtminstone sett till att min självbevarelsedrift varit större, men icke. Kvällen med denne ”man” (åtminstone enligt ordbokens beskrivning) föreföll sig dock bli rätt trevlig och vi höll kontakten via telefon och ansiktsboken då och då eftersom han bodde i Stockholm och jag i min lilla etta på Bullis.

En gång hälsade jag på honom i storstaden och vi tog sällskap hem till Dalarna igen på tåget. För att fördriva tid spelade vi frågesportsspel. Jag spelade på kul, han spelade på dödligt allvar. Varje gång jag svarade fel förvandlades han till en paragrafryttare och med en besserwisser-attityd värre än 10 Jan Guillo på rad missade han inte en chans att upplysa mig om hur dålig och trög jag var. Först trodde jag att han skämtade, men de blodsprängda ögonvitorna och hans iskalla blick utan minsta antydan till flin bekräftade allvaret. Där och då ville jag hoppa av tåget och åka hem till mamma.

Den tryckta stämningen förflöt ända tills vi kom fram då vi skulle enas om att äta något. Jag föreslog thaimat, gott och enkelt. Han rynkade på översittarnäsan, höjde ena ögonbrynet och accentuerade sin transparenta stockholmsdialekt-på-låtsas, (för han var ju egentligen från Falun) och sa; ”Jag äter ju aldrig lunch för under 175 kr. Så finns det inga finare restauranger här?” Och nog för att jag hört mycket i mina dagar, men detta var första gången någon sa något så absurt att jag för ett ögonblick skämdes över att vara Borlängebo. Trots detta tog vi med oss hämtmat från thairestaurangen och travade hemåt. Resten av kvällen spenderade han med att pika mig. Det var dittan och dattan. Främst tyckte han att jag åt för lite kyckling i förhållande till de övriga ingredienserna på tallriken. Ungefär som en mor till sitt lilla barn. Eller kanske en läkare till en anorektiker.

Jag minns att jag satt som i en dimma. Eller som att jag var en besökare på bio och såg en riktigt pinsam film. När vi sedan kom in på våra föräldrars yrken var det kört. Mitt politiskt röda blod som alltid pumpat med stolthet passade verkligen inte denne högtravande moderat med lägenhet på Östermalm. Det spelade ingen roll hur jag predikade mitt motstånd för klassamhällen och lägre skatter eller hur jag belyste vikten av högre löner till sjukvårdspersonal. Han såg bara äcklad ut och kunde inte se mig i ögonen.

Han sov trots detta över, snarkade som en ångvält och med mig bredvid, balanserandes på den yttersta kanten av sängen. När han på morgonen bad om att låna duschen tog det honom minst 40 minuter. Jag själv satt på en stol i köket, paralyserad med blicken rakt fram, ut i tomma intet. Rullade tummarna. Funderade över saker som; ”Vad gör han egentligen där inne? Duscha i 40 min? Det tar max 10 för mig”.

Någonstans här slutade den sagan i ett töcken av förträngda minnen, intryck och en inre bön om att alla män förhoppningsvis inte är likadana. Lik förbannat delar jag livet med en katt nästan 3 år senare.


Permalänk

Modet lär aldrig dö – bara modellerna.

 

Sitter och kikar på the Doctors på fyran. De diskuterar det totalt uttjatade (men absolut inte färdigtjatade!) ämnet ätstörningar och kvinnosyn. De konstaterar bland annat att dagens kvinnliga modeller är på tok för smala och har oftast ett BMI som är under gränsen för normalvikt. Ptja, blir någon förvånad eller?

Jag tänker rätt ofta på det här med ideal, mest för att det är så – sorry; djävla sjukt. Då och då trillar någon anorektisk modell av pinnen, och då i en ålder av ynka 20 bast eller däröver. Tjejen har alltså levt två decennier för att sedan dö för ETT enda skäl – se bra ut i andras ögon. Särskilt mycket pengar är det ju inte tal om i början av en modellkarriär vilket i sig kanske är bra eftersom de ändå inte ”får” äta så mycket… Men bilden som skickas ut i media till dagens unga tjejer propagerar ju inget annat än att anorexi och skönhet är det enda sättet att se bra ut och bli bekräftad på. Vidrigt.

Det är ju detta som dessutom blir så konstigt. För varje år, årtionde, sekel som passerar blir människan allt smartare. Vi kommer på läkemedel, ny medicin, nya vetenskapliga fenomen och uppfinningar. Allt för att vi ska utvecklas, moderniseras, förbättras och leva hälsosammare. Dieter är ständigt i ropet och vägen till ett långt och lyckligt liv kan vi få reda på varje kväll i valfri kvällstidning. Men trots dessa processer som höjer IQ-nivåerna på den mänskliga rasen verkar vi gå bakåt i andra avseenden. Hur skulle vi annars kunna fortsätta rättfärdiga ett sjukligt ideal på kvinnor och placera det i en bransch som vi enkelt kan klassificera som den populäraste i hela världen? Mode kommer aldrig att dö. Bara modellerna som ger sina liv för det.

Summan av kardemumman i det här inlägget blir väl därmed hur vi ständigt utvecklas men ändå sker inga förändringar på ett så viktigt ämne som sunda kroppsideal. Med allt vi vet om hälsa, kroppen, mat, näring och sund vikt har vi fortfarande en värld som hävdar att ju magrare desto bättre. Det, om något, är sjukligt.


Permalänk

Hävda sin rätt till existens på nätet?

Nog är det märkligt hur jag kan hålla käften i skolan. Så fort jag kliver innanför tegelväggarna och äntrar lektionssalen är det som om en demon eller annat oheligt väsen tar mig i besittning, klipper av mig tungan och paralyserar mig. Jag naglas obekvämt fast i stolen, slår ned blicken i kollegieblocket och fumlar kanske lite fattigt med pennan. Lyssnar lika noggrannt som en spindel spinner nät men pratar gör jag inte. Antar att många med mig känner igen sig.


Det är sån skillnad på mig i skolan och mig privat. Visst är jag väl relativt blyg av mig även utanför skolan, långt ifrån någon som vill vara i centrum, men jag känner mig tillfreds med det. Inte obekväm, som i plugget. Därför är det lite intressant att observera hur folk beter sig i sociala medier. Man kan ju ta gamla bekanta som alltid varit så inåtvända som exempel. På Facebook eller Instagram träder de in i en annan värld och intar en annan roll. Blir det någon form av ventil för dem, kanske ett slags utlopp för alla tankar och allt snack de hållit inom sig under uppväxten?


Kanske känner de bara för att hävda sin rätt i cyberspace. En rätt de lixom inte tagit i det verkliga livet, sannolikt på grund av osäkerhet, blyghet eller för att de inte vågar. Så är det för mig i alla fall. Tror dock att dagens samlingsplatser på nätet är löjligt bra för såna som oss, vi får känna att vi existerar vi oxå, trots att vi inte basunerar ut vår existens till omvärlden IRL ;)


Permalänk

Ingen är väl negativ på Facebook.

I går kväll provade jag ett litet experiment. Jag uppdaterade min Facebookstatus (sker inte allt för ofta) och skrev; ”Fyfan”. Den beskrev mitt känslomässiga tillstånd för stunden och även om statusen förmodligen läses som laddad, negativ, fientlig, tråkig, bitter, osv, så skiljde den sig nog ändå från 80 % av mina övriga Facebookvänners kopiöst lyckliga uppdateringar. Min status var åtminstone 100 % ärlig. No bull shit. Jag kände fyfan. Jag kände inte för att beskriva mitt lyckliga liv med x antal superlativ. Effekten blev som jag hade förutsett helt obefintlig. Två likes och en kommentar. Kommentaren bestod av ett frågetecken. Folk blir rädda, förvånade, misstänksamma. Men ingen vågar fråga. Det är för osäker mark. Vad menar hon egentligen med den där negativa inställningen?




En av de större kvällstidningarna i landet hade en rätt intressant artikel förra veckan. Allmänintresset var väl egentligen noll, men jag som relativt ung människa, uppvuxen med sociala medier, fann den ändå intressant. Artikeln byggde på en undersökning som hade visat att de ungdomar som surfade på Facebook längre perioder per dag mådde sämre än de som bara snabbt ögnade genom väggen av personlig marknadsföring. Kände mig inte det minsta förvånad. Tänker jag efter har jag nog aldrig hört NÅGON uttala att ”sedan jag blev medlem på Facebook har mitt liv blivit helt djävla underbart”.




Ändå är vi torskar på det. Det är inte helt olikt en tvångsmässig ovana, en maskinaktig rutinsak, en reflexiv handling vi inte ens behöver tänka över innan vi klickat på logga in och blir en lysande, grön prick i världens kanske mest fejkade världsdel i cyberspace. Det går inte ens att försöka gå mot strömmen längre. Väljer du att avaktivera medlemskapet ger det motsatt effekt. Vem försöker du lura? Vi vet allihop att du snart är tillbaka i den föreställda gemenskapen igen. Ge dig…




Kanske dröjer det inte länge innan vi även kan gå in i Facebookväggen.