Hej

Har nu varit hemma i Sverige i ungefär 2,5 vecka. Känslan sen jag kommit hem har ett litet stråk av overklighet. Det känns lite som om vi inte varit i Indien, och vädret hjälper till. Tycker att det är höst i luften inte vår, det börjar gå mot vinter.

Frida på strand i Goa

Resan från Goa gick förhållandevis bra, det var lite sorgligt att lämna värmen, solen och lugnet bara. Det första tåget gick från Madgaon till Mangalore, i Mangalore skulle vi ha 50 minuters väntetid innan tåget därifrån gick till Chennai. Problemet var bara det att tåget redan i Madgaon var en timme försenad. När konduktören såg att vi skulle byta tåg såg han så bekymrad ut och berättade att det tåget brukade lämna stationen precis när hans tåg rullade in. Han gav oss inte stor chans att hinna med det. Jag och Frida började få lite små panik, vi hade lite mer än ett dygn att ta oss till Chennai. Vi började planera för hur vi skulle försöka hinna med buss eller flyg. Konduktören hade en egen liten plan, han menade att vi skulle hoppa av tåget några stationer innan Mangalore och ta en taxi som skulle köra jätte fort till tågstationen. Detta eftersom det tydligen bara fanns ett spår in och ut från Mangalore och vårt tåg som var försenat skulle få vänta länge innan det fick komma in på perrongen. Slutet på tågresan blev dock helt odramatiskt, vårt tåg körde in lite tid och vi kom till Mangalore 20 minuter innan det andra tåget gick. Vi hade inte behövt oroa oss alls men i vår fantasi hade vi redan missat vårt flyg.

Indiska tåg

I Chennai duschade vi av oss res och tågdammet och gjorde några sista minuten inköp. Jag åt min sista dosai på ett tag, dosai är den enda indiska maträtten som jag kan sakna. Jag vill inte ens se åt ris. Flygresan hem gick riktigt smidigt inga förseningar eller luftgropar.

Jag har nu varit hemma i Sverige ett tag. Som sagt känns det lite som om vintern är i antågande kommer bli riktigt överraskad när det istället blir vår och varmare. Något som känns väldigt konstigt är också att det inte finns några människor här. Vi bor i ett folktomt land! I Indien kan du inte vara någonstans utan att det kryllar av människor, spelar ingen roll om det är mitt ute på en åker eller inne i en skog. Bakom varje krön och krök gömmer det sig en leende huvudvickande människa. Något annat som har slagit mig är avsaknaden av färger i kläder. Inte en färgglad sari eller dothi så långt ögat når utan en massa svarta jackor och marinblå jeans, man kan säga att jag saknar färgprakten.

Något som jag trots allt tycker är skönt är att jag nu kan gömma mig i mängden, det finns inget i mitt utseende som sticker ut eller gör mig speciell. Vissa dagar kunde det absolut vara roligt att alla uppmärksammar en, men speciellt på slutet blev det jobbigare att jämt vara iakttagen och inte kunna smälta in hur man än gjorde. En annan sak som inte är så uppenbart är hur man lyssnar på människor. Innan jag åkte till Indien och satt och fikade med en kompis kunde jag fasa ut samtalen vid borden bredvid. Den här funktionen har jag på något sätt tappat i Indien och måste nu arbeta upp. Jag tror det beror på att eftersom alla där talar tamil så behöver jag inte på samma sätt fasa ut, jag förstår ändå inte vad de säger. Nu har jag istället blivit en riktig tjuvlyssnare, men det kommer nog inte sitta i så länge till. Det var likadant när jag kom hem från tre månader i Azerbajdzjan.

Det här är min utsikt från mitt fönster i dalarna, stor skillnad från hur det såg ut utanför mitt fönster för tre veckor sen. Just nu är jag på folkhögskolan Biskops-Arnö där vi skriver artiklar till tidningen vi ska göra till Framtidsjorden och kontaktar skolor med flera, i princip alla som kan vara intresserade av ett besök och en föreläsning av oss.

Hej

Det var riktigt sorgligt att lämna Trichy, men så skönt att komma fram i Goa. Vi har fastnat på stranden i Palolem. Vi bor 15 meter från stranden. Det är så skönt att komma bort från dammet och hettan i Trichy, det börjar verkligen bli torrt där nu, till den härliga svalkan vid kusten.

Mellan de härliga doppen i vattnet och besöken i solstolen så har jag skrivit artiklar. Får nog dock skriva lite på veckan hemma i Sverige också. Just nu sitter jag på restaurangen precis bredvid stället där vi bor. Om jag tittar till vänster så har jag havet precis nedanför mellan mig och havet ligger de solstolar som vi spenderar mesta delen av vår tid. Det är perfekt tid vi är här, precis efter högsäsong och precis innan monsunen kommer i April.

Min utsikt just nu =)

I morse var vi upp i soluppgången för att åka ut ur viken och se på delfiner. Var så vackert att sitta där i den småkyliga gryningen och se de stora och smidiga djuren komma upp till ytan. Sedan åkte vi en liten tripp runt stranden. Vi har även hyrt skotrar, jag och Frida är de som har körkort och de som fick ansvaret att köra. Jag var lite osäker på hur det skulle gå att köra i den indiska trafiken men det gick riktigt bra. Mest på grund av att trafiken här inte är till tillstymmelse lika galen som i Tamil Nadu.

Nu ska jag gå tillbaka till att njuta av solnedgången. =)

Hej

Idag är det en ganska ledsam dag. Jag lämnar Trichy och Kudumbams trygga famn inatt. Frida kommer hit ikväll och tillsammans ska vi åka nattbuss till Ciombatore och träffa Najite och Paula för att åka tåg till Goa. Det ska bli jätte skönt med lite sol och bad innan vi åker tillbaka till Sverige. Men det blir inte bara en nöjesresa. Vi behöver lite lugn och ro för att hinna förbereda lite för efterarbetet hemma i Sverige.

Kontorspersonalen på Kudumbam

Känslan nu när jag ska åka är ganska bitterljuv, det ska bli skönt att komma hem tillbaka till Sverige. Samtidigt som det är sorgligt att lämna alla fina människor som vi har lärt känna under 4,5 månader och vissa av dem har vi faktiskt kommit ganska nära. Vi hade en hej då lunch idag på Kudumbams kontor. De hade ordnat jätte god mat som vi åt tillsammans medan vi strödde superlativ över varandra. De uppskattade vårt humör och vår  arbetsmoral (jag vet inte riktigt och vi levt upp till just det) och vi beskrev hur vi uppskattade deras varma välkomnande och hjälp. Vi delade även ut presenter. Vi fick varsin prydnadselefant medan de fick varsin väska med en liten lapp i där vi skrev allt vi hade uppskattat hos den specifika personen.Vi avslutade alla med en önskan om att ses igen, antingen i Indien eller i Sverige.

Avbrännt runt vårt hus på Kolunji

Igår var vi även ut till Kolunji och sa farväl. Var riktigt sorgligt att säga hej då till alla barnen. Vi åkte ut på eftermiddagen med buss. Jag tror vi stod och väntade på Keeranur bussen i en timme innan den kom. Och att stå i solen i den värmen som är, man får solsting för mindre. I Keeranur var vi så trötta att vi tog en rickshaw ut till Kolunji. Tiken som jag har gett mat när jag varit där blev så glad att se oss. Konstigt att inte träffa djuren mer här ute heller. Eller att vi inte längre ska ut i byarna och hälsa på federationerna. Vi åt middag och lekte med barnen, Valli, Priya, Savi, Mutu, Lakshmanan, Rama, Radhika och sist, även minst men även häftigast Manjula, innan vi åkte in tillbaka till Trichy. Jag kommer sakna Kolunji, jag och Frans gick runt markerna, det har blivit så torrt om jag jämför med hur det såg ut i början. Löven börjar falla från träden, det ser lite ut som svensk höst. Jag förstår verkligen varför området kring Kolunjo kallas för ”dryland”. Är lite ledsen att lämna det faktiskt. Men samtidigt börjar det bli så hett här nu att jag verkligen längtar efter en riktigt kall, ruskig och regnig vårdag i Sverige.

Frans går runt Kolunji

Ska försöka komma åt ett internetcafé att uppdatera bloggen på i Goa. Vi kommer inte ha internet med oss då. Men om inte annat så ses vi igen i Sverige. =)

Jag med Rama, Priya och Valli

Hej

De senaste fyra dagarna har jag och Frans rest längsmed Tamil Nadus kust för att dels besöka Kudumbams kontor där och dels turista lite genom att besöka Mangrove skogen och kyrkan i Velankanni. Nu slumpade det sig så olyckligt att vår tilltänkta tolk, Viji, blev tvungen att åka till Trichy precis när vi skulle till kusten. Därför kunde vi inte besöka Kudumbams federationer men istället kunde vi komma en dag tidigare till Trichy.

På vägen ner från Chennai besökte vi Mangroveskogen i Pichavaram. Det är den näst största mangroveskogen i världen. Besöket till skogen var en av de saker som jag verkligen ville hinna med att göra innan jag lämnar Indien. Mangrove är träd som växer i och runt vatten och är som ett eget unikt ekologiskt system. De syresätter och avsaltar till exempel vattnet runtomkring sig. När tsunamin slog mot Tamil Nadus kust julen 2004 skyddades byarna i området av Mangrove skogen och skadan där blev förhållandevis liten om man jämför med längre nerför kusten. Vi kom till Pichavaran ungefär två timmar innan solen skulle gå ner och ca fem minuter innan de stängde biljettkassan. Vi hade åkt från Chennai tidigt på morgonen och räknat med en resa på lite över fyra timmar. Där fick vi tji, resan tog till slut över sex timmar. Jag tror att vi åkte in i varenda liten by och stannade för allt och alla. Efter en sån resa var det underbart skönt att sätta sig i en motorbåt och åka ut i backwaterssystemet. Solen gick sakta ner medan vi satt och njöt av svalkan, de lummiga träden och de små flygande fiskarna.

Mangroveskogen

I Poraiyar, nära Tranquebar, har Kudumbam ett kontor, där träffade vi åter svenskarna från Rädda Barnen. Om ni är intresserade har de en blogg om sitt projekt: http://blogg.rb.se/regionsyd/. Vi fick skjuts på flaket av en liten lastbil till Tranquebar där svenskarna bodde på ett hotell. Bredvid deras hotell ligger det ett gammalt danskt fort. Danskarna kom hit i början av 1600-talet och skaffade sig en handelsstation i Indien. De ville utvidga deras kassakista under 30-åriga kriget. De höll fortet fram till 1800-talet då de överlät det till britterna. Var faktiskt riktigt intressant, vi kunde till exempel hjälpligt läsa några av de gamla danska dokumenten.

Danska fortet

Efter Poraiyar tog vi oss ner med buss till Velankanni. Velankanni är en ett stort inhemskt turistmål. Det vimlar av kristna indier där, anledningen är den enormt stora kyrkan som är där. Legenden går så här att ett skepp låg och drev ute i bengaliska viken. Kaptenen svor att om han någon gång kom i land så skulle ha bygga en kyrka. Skeppet drev i land i Velankanni, därav den stora kolossen till kyrka. Det är även sagt att en lam yoghurtförsäljande pojke ska ha sett jungfru Maria. Vilken mirakel tät stad! Men det mest egenartade med Velankannis religiositet är nog sandgången mellan den stora kyrkan och ett mindre kapell. Gången ser lite ut som en längdhoppsgrop fast mycket mycket längre. Den är lika lång som golgata i Jerusalem och pilgrimerna ska krypa eller gå på knäna hela vägen. Tänk er, 40 graders värme i direkt solljus krypande på knäna i sand. Och alla åldrar gör detta allt från små barn till åldringar. Det är också en sed att man ska, kvinnor, män och barn, ska raka av sig håret när de besökt kyrkan. Så var man än går finns det små hårsalooner som erbjuder billigast och smidigaste rakning av skallen. Oroa er inte, mitt hår sitter kvar på skallen.

Vägen som pilgrimera kryper föredragsvis med ett vaxljus i vardera hand

Vi var även, tillsammans med Jonatan från Framtidsjorden, ut med några ur Kudumbams personal till byn Venmani utanför Velankanni. Hela Nagipattinam distriktet är känt för att vara kommunistiskt och varje år den 25 december sker det en stor demonstration. Den sker till minne av en händelse som skedde 1968. Det hade länge varit bråk mellan landägaren och bönderna i trakten. Landägaren ville inte höja böndernas löner och inte ge dem mer ris. Därför strejkade bönderna, landägaren tog in andra som kunde jobba på marken. Bönderna berättade för de nya arbetarna varför de inte ville jobba för så dålig lön och de höll med och åkte. Då kidnappade landägaren ledarna för strejken. Byns befolkning gick man ur huse för att ta dem tillbaka och lyckades också. Då ansåg landägaren att det var dags att sätta stopp för de här fasonerna en gång för annan. Han skickar iväg sina hantlangare till byn med knivar och yxor. Byborna flyr i panik och 44 personer i alla åldrar låser i sig i ett litet hus. Hantlangarna barrikaderar dörren och häller bensin över palmtaket och tuttar på. Detta händepå juldagen 1968 och alla instängda dog, varav 14 personer var från samma familj. Landägaren gick fri, han flyttade därifrån. Men tolv år efter massakern hann händelsen ikapp honom. En maoistisk gerilla (Naxaliterna) kom ner från bergen och dödade honom och högg upp honom i 44 bitar en för varje person som dog.

Vi var till minnesmärket som står på samma sätt som huset som brann. Vi kunde fortfarande se att palmerna bakom minnesmärket var förkolnade på ena sidan. Vi träffade även mannen som ägde huset som de satte eld på. Han var nu en gammal man, när det hände hade han varit en ung man på 22 år. Han och hans bror skötte minnesmärket. Mitt emot det ganska måttfulla monumentet byggdes det nu ett stort schabrak till monument. Det skulle ha varit klart till 40 års jubileet, vilket nu är 4 år för sent. Det kostar 140 000 000 rupies och allt sponsras av kommunistpartier och fack. Jag bara undrar hur mycket nytta de här pengarna skulle ha gjort om de hade använts till att hjälpa människor istället för till att bygga en koloss till byggnad.

Det nuvarande minnsemärket, jag står på andra våningen i det betongskelett som så småningom ska bli det nya skrytbygget.

Nu har jag bara 3 hela dagar kvar i Trichy tills jag, Frida, Najite och Paula åker till Goa. Och det är bara drygt två veckor tills jag åker hem till Sverige det är galet att det gått så fort.

Jag vill även avsluta med en moralkaka till morgonkaffet. Köp inga odlade tigerräkor! Vi åkte förbi många övergivna räkfarmar längs kusten. Det är helt förstörd mark där absolut inget växer. Det är bara grå krackelerad lera. Det är rent utsagt vidrigt att se hur odling av räkor förstör kusten och marken.

Hejsan

Nu är jag i Chennai. Vi är här för att vara med på Youth Health Mela. Vi var där eftersom TEDE Trust och Sage, som är ett nätverk med organisationer som arbetar med ekologiskt jordbruk, varav Kudumbam är en medlem, har en monter. Eller rättare sagt de skötte matlagningen, så att hela melan (ungefär som en svensk mässa) fick god, näringsrik, ekologisk mat varje dag. En av medlemmarna i Sage hade även en monter där de visade en massa olika varianter av traditionella ris och hirssorter. Jag och Frans är här som ett par galjonsfigurer. Mässan riktar sig till ungdomar och studenter och de kommer mer än gärna fram till oss. Då kan vi passa på att prata om ekologisk mat och fördelarna med odlad biologisk mångfald. Eller i alla fall om att det inte är jätte bra vare sig för din hälsa eller för naturen att äta skräpmat varje dag.

Jag lär mig hur man river kokos på lämpligast vis

Vi blev även satta i kökstjänst, med att hacka och riva grönsaker och rotfrukter till maten. På ett sätt var det skönt att göra något väldigt konkret. Mycket av det vi gör här känns ganska abstrakt, vi informerar, skriver och pratar med människor men vi vet inte om det vi gör verkligen gör någon skillnad. Hur som helst är det i alla fall trevligt att träffa Mr Renganathan innan vi åker tillbaka till Sverige och se att han återhämtar sig mer och mer från sin stroke varje gång vi träffar honom. Han berättade glatt för oss att han nu kan gå utan sin käpp!

Mr Renganathan

Igår återsåg vi fler av våra gamla bekanta. Jag träffade de två kvinnorna som innan jul skulle öppna en ny ekologisk affär. De hade fått det riktigt snyggt och var märkbart stolta över vad de hade åstadkommit. De sålde förutom det vanliga ekologiska riset och hirsen även grönsaker och frukt samt textiler och tvål. De berättade att de redan hade fått en trogen kundkrets. De skulle dock komma att dröja ett tag innan de kunde leva på affären med det hade de räknat med redan innan.

Frans inspekterar den nya ekologiska affären

Genom melan kom vi i kontakt med organisationen Womens Collective. De är en medlem i Sage och är därför med och gör maten till mässan. Idag åkte vi till deras kontor för att höra mer om vad de gör. De visade sig vara en riktigt häftig organisation. De arbetar aktivt med frågor viktiga för kvinnor. Grundarna till organisationen var alla innan aktiva i andra NGOs (icke-statliga organisationer) och de hade alla upplevt sexuella trakasserier och att bli sämre behandlade på grund av att de var kvinnor i sitt arbete. Så de satte sig ner och listade allt de tyckte var fel med att arbeta inom NGOs. Sen gjorde de en tvärtom lista och gjorde den till grund för Womens Collective. De är en riktigt häftig grupp av kvinnor och män som arbetar där. De blir till exempel tillfrågade av polisen som medlare när det gäller fall av våld i hemmet eller hemgift. De har startat byråd för barn som behandlar barns rättigheter och för att stärka barnens röst i samhället. De jobbar aktivt för att fler kvinnor ska få politiska poster och i förra valet fick deras medlemmar 402 lokala politiska förtroendeuppdrag. De är verkligen inspirerande. De hår även något de kallar svart torsdag alla medlemmar klär sig i svart sari varje torsdag för att uppmärksamma och protestera mot våldet mot kvinnor.

Womens Collective (vi var där på en fredag, så de var riktigt färgglada)

Vi har även fått en fläkt av väst idag. Förra gången vi var till Chennai träffade vi några av Mr Renganathans yngre kunder. De hade bjudit hem oss på lunch till deras lägenhet. De är välutbildade och har i princip rest mer än jag. Den ena Suresh är 45 och gift, han jobbar inom reklambranschen och är ganska cynisk. Viki är nog runt 30,fotograf, ganska blyg, ogift och bor hemma hos föräldrarna i en västerländskt inredd lägenhet på sjätte våningen i ett av Chennais finare kvarter. Där fick vi grymt god iskall passionsfruktsjuice, fräsch grönsakssallad, PIZZA med tunnbotten… =) Jag säger det igen hemmagjord Pizza med ost, svamp och tomat med tunnbotten. Galet gott för någon som längtar efter allt annat än ris och sambar. Till efterrätt fick vi himmelsk chokladkaka med digestivebotten. Jag nästan rullade därifrån. Det var skönt att få en liten paus från det kaos som är Tamil Nadu och samla kraft för nya äventyr. Imorgon kommer vi ta bussen ner längs kusten till Poraiyar med ett kort stopp för att få se Mangroveskog. Ska bli jätte intressant.

Hej

Sedan vi kom tillbaka från Kotagiri och Keystone har vi i princip suttit på kontoret hela dagarna. Vi har försökt sy ihop alla lösa trådar, inte om jag vet att vi har lyckats men men. Vi har översatt en folder om ekoturism till svenska. Kudumbam kommer i framtiden att erbjuda paketresor till Tamil Nadu. Vilka kommer innehålla besök till turistmål men även besök till Kolunji och andra Kudumbam projekt. Kan nog bli riktigt intressant om de får fila på det ett tag. Vi har även tittat på texter till Kudumbams hemsida. Som jag tidigare skrivit är deras hemsida just nu bara en kuliss, det finns inget innehåll alls. Vi har några utkast nu som kanske nästa praktikanter kan arbeta vidare på.

Jag lägger upp några bilder från kontoret. Bilden till höger föreställer Revathi. Hon är alltiallon på kontoret. Det är hon som fixar teet, hämtar vår lunch och letar fram en kam när hon har irriterat sig länge nog när Frans hår är för rufsigt.

Frans jobbar så att svetten lackar

matdags för Jaysingh och Cecilia

Ikväll kommer jag och Frans att åka till Chennai. Vi ska vara med på en ”youth health mela”, en mässa för ungdomar om hälsa. Kudumbam och TEDE trust kommer att ha varsitt stånd där. Jag och Frans ska dit lite som dragplåster, vi ska stå och se glada ut och svara på frågor, som ”var kommer ni ifrån?” ”vad heter du?”. När har fått dem att stanna vid vårt bord kommer vi att överösa dem med information om hur bra det är att odla och äta ekologiskt. Ett oslagbart koncept. Men innan dess ska vi säga hej då till Sanna. Hon åker till Australien imorgon för att träffa sina systrar innan hon kommer tillbaka till Sverige.

Idag var jag och Sanna iväg till postkontoret för att skicka iväg lite saker hem till Sverige. Jag hade en fin kartong med mig som jag hade fått saker till jul av mina föräldrar. Problemet med att skicka saker utomlands i Indien är att man först måste sy in och lacka paketet utifall någon skum typ skulle få för sig att öppna paketet på vägen och lägga i något läskigt. Detta gjorde att min fina kartong mest var i vägen och dessutom vägde mycket. Så det slutade med att jag står, med kartongen i handen, under en presenning i den gassade solen men svetten rinnande längs ryggen och tittar på när en man på gatan syr in min nya fina matta och lakan i en bomullspåse. Sedan lackar han in alltihopa så att det sist ser ut som en julklapp.

Paketinslagning

Sedan gick vi in på postkontoret med våra knyten under armen. Där fick vi skriva adressen på tyget med stora bokstäver. När jag skulle betala såg mannen i kassan att jag skulle skicka paketet till Christina Jonsson. Han blev överlycklig och sa att han hette nästan likadant, Krishnan. ”Praise the lord, I’m a roman chatolic”sa han och frågade om jag också var det? Stammade fram att jag var protestant, det dög tydligen det med för efter det var vi kompisar. så jag är ganska säker på att paketet kommer fram snabbt och säkert.

Vi fick också lite oväntat besök i trädgården. Aporna börjar ta sig inåt städerna nu när det på grund av värmen blir torrare och därför mindre att äta utanför. Lägg märke till att apan till vänster har en unge på magen som man kan se tassarna och svansen på.

Nu är det snart bara tre veckor kvar i Indien, konstigt.

Hej

Det har inte hänt så mycket de senaste dagarna så jag tänkte att det är dags för lite sydindisk mat. Jag själv börjar bli ganska trött på att äta maten här men jag tänkte att det kanske kunde vara lite intressant att se vad jag har stoppat i mig under de senaste 4 månaderna. Jag har nästan börjat drömma om svenska våfflor, köttbullar och älgkött med potatis i ugn och sås.

Men det får jag ju inte direkt tag på här så jag får nöja mig med ris och sambar. Vilket vi äter här nästan till varje lunch, om du går på en restaurang kallar de det för ett meal. Sambar är en slags oljig sås med olika grönsaker i. Jag har ätit riktigt god och riktigt hemsk sambar. Till det serveras med fördel bröder pappadum. Med hjälp av detta bröd kan du rappt och ledigt skopa upp riset och sambaren och med värdighet stoppa röran i munnen. Om du har riktigt tur så får du någon god röra med grönsaker till. Min favoriter är nog antingen dem med brinjal (mindre äggplanta) eller rödbeta. Det första mealet är det vi får i princip alltid på kontoret, dit buret av deras allt i allo från messen precis runt hörnet i små påsar. Den andra bilden är från Kolunji, maten då var lite mer avancerad än den brukar. Vi hade besök så kokerskan gjorde sig lite extra besvär.

Kontorsmealet

Kolunjimealet

Den maträtt som jag kommer att sakna när jag åker hem till Sverige är dosai. Det är lite som en pannkaka av fermenterat ris och black gram. Till detta får man även sambar men det som är riktigt gott är kokosnötschutneyn. Den görs av färska kokosnötter, torkade kikärtor och senapsfrön och lite kryddor. Hur god som helst om den är riktigt krämig och inte för utspädd.

Dhosai på palmblad

Dhosai äter jag oftast till frukost, förutom ute på Kolunji där får vi frukost som den här. Pori, ett oljigt bröd som man får serverat uppblåst som en boll. På bilden har luften dock gått ur dem. Till det serveras alu masala, en potatisröra. Till varje frukost på Kolunji får vi även en omelett med lök. Riktigt gott när det kan vara det enda protein du får på hela dagen. Ute på Kolunji får vi även en riktigt god chenna masala vilket är en röra med kikärtor.

Pori med chenna masala

Igår åt jag något som jag inte är speciellt förtjust i, den indiska varianten av pytt i panna kan man säga. Paratha är ett väldigt vitt bröd som steks i grymt mycket olja. Det jag åt är en variant av paratha, äggpratha. Då tar man detta oljiga bröd, lägger det på spishällen, hackar sönder det med ett upp och nedvänt glas samtidigt som du knäcker flera ägg över bröder och rör om tillsammans med lök. Jag skulle vilja säga att det är den indiska varianten av bakismat.

Sist måste jag ju visa en bild på min födelsedagstårta =)

Hej

Är tillbaka i Trichy efter en jätte mysig helg uppe i Tamil Nadus bergskedja som sträcker sig längs gränsen mot Kerala. Vi, jag, Frans och Sanna, lämnade dammiga, smutsiga och förorenade Tirupur och åkte upp till Kotagiri och Keystone. Keystone är den organisation som Paula och Najite praktiserar på.

Innan vi började klättra upp för de smala halvt livsfarliga vägarna åkte vi till en färgningsfabrik i Tirupur. Den var faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig. Det kan dock bero på att Tamil Nadus utsläppskontrollorgan det sista året tagit i med hårdhandskarna och stängt en massa färgningsfabriker. Vilket gör att alla små hemmafärgningsställen stängts tillsammans med alla som inte haft råd att antingen bygga om eller muta kontrollanten. Den fabriken vi var på återanvände och renade vattnet vilket absolut behövs, titta bara på hur rött det är.

Restvatten från textilfärgning

Skillnaden mellan Tirupur och Kotagiri var milsvid, trots att det bara tog tre timmar med buss. Friskheten i luften gjorde att det kändes som om jag kunde andas för första gången sen jag kom till Indien. Det är så galet vackert där uppe också med all grönska och det dramatiska landskapet. På vägen uppför bergen så lyckades jag faktiskt (tror jag) se tre gaur i ett av teplantagen. Det var enorma koliknande saker som stod och betade på tebuskarna när vi susade förbi (jag hoppas verkligen att det inte bara var bufflar utan gaurer).

Vi besökte både Coonoor och Ooty med. Ooty är en gammal semesterort som britterna använde under kolonialtiden. När det blev för olidligt varmt nere på slätten åkte de upp till Ooty och satt på hotell Savoy och kände sig som hemma. Vi åkte också dit men jag kan inte säga att jag kände mig hemma precis. Matsalen var full med pensionärer från Storbritannien som satt mindes tillbaka och berättade för varandra när deras förfäder först kom till Indien. Vi drog ner medelåldern med 40 år.

Coonoor

I två nätter sov vi även över ute vid cholan, vilket är den ursprungliga skogen som funnits i området i flera tusen år. Vi bodde i en stuga som en anställd vid Keystone hyr ut till olika grupper. Precis vid stugan hade de för bara några dagar sen sett två geparder och deras ungar. Det finns även tigrar i området. Vi gick ut på några korta vandringar men såg mest fåglar och apor men faktiskt en jätteekorre. Vi var också till en offerplats där ursprungsbefolkningen fortfarande varje sommar offrar getter för att få en bra skörd. Vi var inte den enda gruppen i stugan, det var också 10-15 indier där på Kung Fu läger. Vilket gjorde att vi varje morgon väcktes av stön och skrik när de tränade.

Offerplatsen

Trots utsikten och trots att vi köpte underbar choklad i Ooty så var det bästa på hela resan att bada i vattenfallet som låg en kvarts gångväg från huset. Det kan inte ha varit mer än 17-18 grader i vattnet men så otroligt uppfriskande. Det enda smolket i den lyckobägaren var att vattnet var fullt med iglar. Jag slapp undan dem men Frida fick en på benet. Det var dock värt risken eftersom det var så grymt skönt.

Frida, Paula och jag njuter

Nu är jag som sagt nere på slätten igen och längtar tillbaka svalkan. Jag tänker också framåt, om ungefär en månad landar jag i Sverige igen. Innan dess ska jag med stor sannolikhet träffa de praktikanter som inte ännu åkt hem i Goa för att börja med efterarbetet (och kanske försöka få bort bondbrännan).

Hej

I lördags dansade jag kring en midsommarstång. Det är inte så udda som det låter att hoppa små grodorna runt en majad stång i februari, i Indien. Svenskarna från Rädda Barnen hade gjort den som ett exempel på svensk kultur. De välkomnade 20 indiska studenter som de ska undervisa i tjej- och killgrupps pedagogik. Det första som hände var att vi hade en svenskkulturafton därav midsommarstången. Vi tittade även på en turistfilm om Sverige, vilket vackert land det kan vara. Dock verkade människorna lite konstiga det enda de gjorde på filmen var att dricka alkohol och på ett eller annat sätt vara i eller kring vatten. Är vi verkligen sådana?

Rädda Barnen svenskarna med Oswald framför eukalyptusmajstången

På söndagen var det äntligen dags den undflyende diabetescampen. Från början var det meningen att campen skulle vara den 8 januari sen har den flyttats fram med jämna mellanrum så att den till sist genomfördes den 5 februari. Jag har ju redan skrivit artikeln till diabetesföreningens tidning men det var ändå intressant att följa med. Vi var i en liten samlingssal med grå väggar och golv, på golvet stod tre bord uppställda. Vid två av borden satt två kvinnliga läkare och vid det sista satt en labbtekniker och testade blodsockernivån på diabetikerna. De hade bjudit 60 bönder med diabetes men bara 30 kom. Det kan bero på att det var mycket aktiviteter samma dag och vissa kom tydligen även för sent. Av de 30 testade hade i alla fall 27 personer förbättrat sina blodsockernivåer, vilket betyder att bara tre hade blivit sämre vilket är illa nog.

Ett stick i fingret för att kolla blodsockervärdet

I måndags lämnade jag, Frans och Sanna Trichy och åkte till Tiruppur. Tiruppur är Tamil Nadus textilindustrihuvudstad med konkurrens från Dindigul. Vi var till en fabrik igår, en kvinna som jobbar på en bank och har textilfabrikerna som kunder fixade mötet åt oss. En man från fabriken hämtade oss och vi åkte några kilometer utanför till deras spinn- och vävfabrik. Jag tog ett eller två smygfoton dock. Vi fick en rundtur runt fabriken. Först gick vi in i spinnfabriken. Arbetarna jobbar minst 8 timmar om dagen för 40 rupies per dag. 40 rupies är ungefär 6 kronor vilket inte går att leva på ens i indisk kontext. Sedan tog de oss till väveriet, ljudvolymen där inne var öronbedövande. Det var 56 stora mekaniska vävmaskiner som stod därinne dunkande och surrande. Sanna mådde så illa av värmen och bomullsluddet att hon gick ut för att ta lite luft. Frans pratade med vår guide och förmannen medan jag gick omkring lite. En av tjejerna vinkade och log åt mig, ungefär som de flesta indiska barn gör när de ser en vit människa. Jag gick fram till henne. Hon frågade vad jag hette, jag frågade vad hon hette. Det hade börjat samlas lite fler flickor kring oss som också ville veta vad jag hette. De såg väldigt unga ut. Jag frågade flickan som jag gått fram till först hur gammal hon var. Hon såg ut att vara bland de äldre där. Först verkade hon inte förstå, sedan sa hon 10th standard, vilket är att likna med 9:an på högstadiet eller 1 året på gymnasiet i Sverige. Flickan jag pratade med var 15-16 år och hon såg ut att vara en av de äldre. Fabriken gjorde bomullstyger och exporterade till utlandet, de berättade bland annat att de exporterade lakan och sånt till sjukhus i Tyskland.

Första och sista gången jag försöker ta kort i smyg bara för att upptäcka att jag glömt slå av blixten

Idag var vi till en annan textilfabrik, Assisi Garments. Det är en fair trade och ekologiskt certifierad fabrik. Där fick vi fotografera hur mycket vi ville. Vi var inte till deras vävfabrik vilket var synd, jag skulle vilja veta om det var lika öronbedövande där som i den andra fabriken. Vi gick dock in i fabrikerna där de sydde kläderna. Där såg flickorna äldre ut. På den andra fabriken sa guiden att alla som jobbade där var mellan 22 och 35. Inte äldre eftersom man då inte orkade jobba lika hårt. I Assisi Garments såg jag både äldre kvinnor och män som jobbade. De hade tillgång till ansiktsmasker och det fanns brandsläckare. Flickorna jag gick fram och pratade med sa alla att de var över 18. Visst de kan ha sagt det bara för att de trodde att det var det vi ville höra. Men de såg verkligen äldre ut än flickorna i den andra fabriken. Assisi Garments berättade även till vilka de exporterade till. De exporterade även till Sverige till bland annat Dem Collective. De exporterade även till H&M men inte till svenska butiker.

Assisi Garmentsfabriken, (notera munskydden)

Imorgon ska vi till en färgningsfabrik innan vi åker upp i bergen för att hälsa på Najite och Paula. Vi ska ha en långhelg uppe i Kottagiri med omnejd, det ska bli så skönt att komma upp i kylan. Värmen är riktigt tryckande nu, längtar efter att få frysa.

Hej

Som jag tidigare har nämnt är det fullt med svenskar, från rädda barnen, ute på Kolunji för tillfället. Det tillsammans med att barnen på barnhemmet för tillfället inte har någon föreståndare har gjort att Oswald och Poppy har turats om att bo ute med oss på Kolunji. Oswald var med och grundade Kudumbam och är den som bestämmer till stor del. Vi fick tillsammans med de andra svenskarna en guidad tur runt Kolunji med honom. Tidigare har andra så klart visat oss runt men det är annorlunda. Oswald visar oss sitt livsverk och vet det mesta allt på gården.

Oswald berättar om Kolunji med Anna från Rädda Barnen

På Kolunji provar Kudumbam alla odlingsmetoderna innan de lär ut dem till bönderna runt omkring. Tamil Nadus delstatsregering ger till exempel subventioner till bönder om de odlar eukalyptusträd. Oswald visar på Kolunji hur dumt det är för bönderna i det här området att odla eukalyptus eftersom de är så vattenintensiva. Han har odlat en rad med neemträd (traditionell indisk trädsort) och sen en rad med eukalyptus. På båda sidorna har han odlat mangoträd. De mangoträd som står bredvid neemträden blommar för fullt medan de bredvid eukalyptusträden är halvdöda. Mangoträdet på bilden står bredvid neemträden.

Senare på dagen fick Sanna en liten överraskning när hon skulle in på vår toalett. Från fönstret hängde det en liten orm, den hade tagit sig in genom nätet som sitter för. Jag vet inte vem som blev räddast Sanna eller ormen. Men från och med nu ser vi till att ha dörren till toaletten stängd så att vi inte in den i rummet. Vi har haft ett mindre zoo inne på toaletten nu. Ekorrar badande i toaletten, råttor, stora spindlar, kackerlackor, andra insekter och nu en orm.

Barnens karta över byn

Igår var vi ut till byn Valliampatti för att hälsa på skolbarnen tillsammans med svenskarna från rädda barnen. Skolbarnen gjorde en karta över byns vattenreserver och åkrar med hjälp av en planyta och färgpulver. De var jätte duktiga och förklarade noga vad allt hette och vad allt användes till. Senare på dagen ska de fråga sina far- och morföräldrar var vattenreserverna var när de var små och vad som ändrats. Barnen blev som vanligt helt till sig med en massa vitingar där. De ville som vanligt att vi skulle ta kort på dem, skaka händer och fråga vad vi heter. Jag tog bland annat kort på när de använder ett traktordäck som studsmatta. Lite skillnad mot de stora blåa schabraken som står i var och varannan trädgård hemma i Sverige.