Det blev ett derby i den underbara skottkonstens tecken.

Minns ni när jag skrev om Pelle Prestberg och hur hans sikte verkade ha självdött och att han faktiskt, peppar peppar, kunde vara slut?

Då visste jag ju inte att problemen med höftböjaren var så allvarliga som de senare visade sig vara.

Även om jag skäms litegrann för att ha uttalat mig utan att veta hela sanningen så står jag för min åsikt. Man ska inte spela när man är skadad och när man väl spelar så har man krav på sig – särskilt när man hämtar ut en väl tilltagen lön i slutet av varje månad.

Därför var det också så kul att Pelle P avgjorde.

Spelar liksom ingen roll att han var totalt osynlig under 60 minuter. Han gjorde det han är värvad för att göra.

Den första straffen – blixthandledaren som aldrig var ämnad för någonting annat än att hamna i krysset – var signerad Pelle P som vi minns honom.

Den andra straffen var egentligen exakt likadan, bara att den satt lågt.

***

Ett annat skott jag tar med mig är så klart Jens Bergenströms bomb från blå.

Robert Burakovskys ande flöt över isen.

***

Det var inte lika snyggt, men även de små skotten räknas.

Robin Gartners isare var ett klassiskt smygsläpp från en smart back på blå. Motståndarna hatar det, fansen älskar det. Personligen anser jag att låga, välplacerade skott i mål från blålinjen är något av det elegantaste som finns i sporten ishockey. Värdigt, på något vis.

***

Har jag glömt Dion Knelsens straff? Nej.

Den var grym.

Men snart börjar jag önska att Pavel Datsyuk fixat någon slags exklusivitetsrätt till finten.

Man kan inte jämföra Felix Oxpytt med en hemlagad Biff Rydberg.

***

När jag tidigare skrev att bloggen INTE låg i sleeping mode så var jag inte helt sanningsenlig.

Det här inlägget blir mitt sista – och bloggens begravning.

Ett nytt äventyr väntar efter månadsskiftet och jag får helt enkelt inte ihop allt.

Jag lovar, det känns för jävligt – fast jag är ändå hyfsat nöjd med projektets utfall.

Min ambition med bloggen har varit att varje dag skriva ett inlägg med en annan röst än de gängse. Med risk för att låta odrägligt pretentiös – men tanken var i stort att skapa ett samtal, en dialog, snarare än ett nytt åsiktsforum belägrat av hat och pajkastning.

Jag ville heller inte jaga nyheter som någon MrMadhawk (varför ge sig på berg?) eller skriva rankinglistor (åtminstone inte alltför många) eller leka expert.  Jag ville bara att det skulle vara text, text, text om de hockeyfunderingar som passerade genom hjärnan – hur förvirrade, tjatiga, obegripliga de än var.

Jag tycker att jag lyckats någorlunda – ett bra kommentarsfält och debattklimat tar visserligen lång tid att skapa, det är också största anledningen till att jag är less över detta abrupta slut, men samtidigt anser jag att både mina inlägg och kommentarerna hittills har hållit en god ton. Det går att prata passionerat med varandra över nätet och hålla en vettig nivå.

Till alla er som har läst utan kommentera – jag vet att ni ändå är en del – tack för att ni gjort det.

Och ärligt talat, med tanke på bloggens innehåll, vilken tidpunkt kunde vara bättre att sluta på än alldeles efter grundseriens sista daladerby?

Trots att det bjöds på underhållning i Örebro och Mora vände ännu en match så är väl ändå vd-bytet i Leksand dagens snackis.

Mats Aspemos tid vid rodret känns svår att sammanfatta och historia skrivs som bekant i efterhand. Om han visar sig vara Leksands IF:s Winston Wolf får tiden helt enkelt utvisa.

Men fram till dess dyker några ord upp i mitt huvud.

Ett är ”mod”.

Att komma in utifrån, förändra organisationen, genomföra en bolagisering av ett folkkärt klubbmärke samt sparka tränarparet NECO, två namn som var synonyma med föreningen – och göra allt detta inom loppet av två år – kräver sina cojones.

”Knepigt” är ett annat ord, och den andra sidan av myntet.

För mycket har varit knepigt. Han skulle ju skapa lugn och ro i Leksands IF – det blev inte riktigt så.

En talande bild, som  jag har särskilt svårt att släppa, är när Mats Aspemo stod som pausunderhållning i Viasat Hockey och svarade på frågor kring just Christer Olssons och Niklas Erikssons avsked. Att prata om långsiktighet och värdegrunder och att tränarna kanske inte passade in i föreningens visioner dagen efter sparkningen gav ett förvirrat intryck. Det finns några andra konstiga grejer också – jag tror många funderar över de där åtta miljonerna som nyemissionen gav, och vad hände med öppenheten? – men vi lämnar det därhän så länge.

Hur som helst, nu hoppas jag att han tar chansen att förverkligar sina författardrömmar.

Vid en intervju i somras tittade han ut över parkeringen mot Hildasholm och sa att han gillade grått väder. Det gjorde honom lugn, om jag inte minns fel. Jag blev alldeles ställd, en sån betraktelse var det sista jag hade förväntat mig av en hockey-vd. Har svårt att se Håkan Loob reflektera över en samma sak.

Jag vill läsa boken.

En människa med norrländsk underfundighet, affärsmässig kompromisslöshet och djupare funderingar kring vädret skulle passa utmärkt som besynnerlig gäst i Babel.

Om ni tror att bloggen har gått in i ”sleeping mode” så tror ni fel.

Jag är mitt uppe i flyttbestyr just nu bara.

Hoppas återkomma i kväll med ett färskt inlägg, så håll utkik, ni trogna.

Ursäkta, måste bryta in med ett kort meddelande.

Är det bara jag som tror att svanesången över Leif ”Strumpan” Strömberg är inne på sista refrängen nu?

Hela det här skådespelet där han desperat klamrar sig fast vid bilden av sig själv som vinnare när media ringer (eller media ringer honom) är inte ens parodiskt längre.

– Jag har varit med ett tag och har vunnit jäkligt mycket, säger han till expressen.se.

Alltså, Leif.

Exakt VAD är det du har vunnit?

Och vad är det du har vunnit mycket av?

Vad kom först – Strumpans skådespeleri (ägget) eller Malmös öppna teater (hönan)?

Slut på meddelandet.

Vi har väl nämnt omvända Abris-klyschor i bloggen förut?

Om inte, här är några exempel:

”Men vafan, inte en tackling under hela matchen, dom våga väl inte, det gör ju ont”

”Men vafan, helt otroligt vilken dålig inställning, överbetalda jävla… osv. osv”

Ni vet. De där meningarna man överhör från gubbarna när matchen är slut och man traskar mot bilen i ett tätt packat lemmeltåg. Egentligen har inte meningarna ett dugg med Christer Abris att göra, förutom att det är lite studs i dem och antyder att det inte såg likadant ut förr.

Jag brukar dra mig något oerhört för att falla in i den tröttsamma retoriken.

Men efter vad jag har hört och sett från Leksands match mot Sundsvall så lär jag, tyvärr, stämma in i kören. Det kanske inte var så det kändes för spelarna, men det var så det såg ut.

Därför har jag också valt att inte skriva om LIF sedan dess.

Det kan också ha någonting att göra med att det är helt omöjligt att sia om matchen mot Örebro eller att jag skrev att kvalserien var klar för LIF och nu är det bara fyra poäng ner till VIK med ÖHK och MIK närmast att möta eller det faktum att oerhört mycket kommer ställas på sin spets i morgon (ja, jag vet att jag skriver det i varannat inlägg men nu är det faktiskt sant, om Leksand ska spela kvalserie kan det ju vara roligt, åtminstone rent mentalt, att göra det med i alla fall en seger mot Örebro) som gör mig stirrig.

Äh, jag vet inte.

Klart är att de omvända Abris-klyschorna kommer att hagla i den kolsvarta kvällen på väg hem – och att jag ska försöka parera dem.

***

Ni kanske minns när jag skrev om All Star Game, Phil Kessel,Alexandr Ovetjkin och att den förre skulle få revansch mot den senare?

Nu hoppar Ovetjkin av efter att ha hoppat in i Zbynek Michalek (pun intended).

- När han kom hit i morse sa han: ”Jag är en avstängd spelare och förtjänar inte att vara där”, sa Caps GM George McPhee till TSN tidigare i dag.

Han visste väl vad som väntade, antar jag.

Inte ens den kunde jag få.

***

Örebro såg mätta ut senast.

Leksand såg mätta ut senast.

Betyder det att båda lagen är hungriga nu … ?

Poängsnitt för Mora IK med Harald Lückner: 1,32.

Poängsnitt för Mora IK med Lars Ivarsson: 2,25.

Visst, det skiljer några matcher de båda tränarna emellan och möjligtvis också min usla sifferhantering. Men ändå, det säger ju något. Vi kan konstatera att Lars Ivarsson har fått med sig gruppen. Man vänder liksom inte så många matcher som MIK har gjort på sistone utan att alla drar åt samma håll – något Lückner erkänt att han inte lyckats med.

Tidigare har jag gnällt på att Mora försökt vara något det inte är.
Laget behövde inte någon Pavlikovsky – laget behövde få ordning på det manskap som redan fanns tillgängligt. För nu, när alla har hittat sina roller, så visar nämligen en kille som Henrik Eriksson, innan mest känd som en derbyclown, hur viktig han är. Han vet vad han ska göra och vad han ska koncentrera sig på. Fyra mål och ett assist på tre matcher, samtliga viktiga i fina vändningar, tyder på det.

Vi ska visserligen inte bortse från att Borås faktiskt fick göra fyra mål först – även om MIK var det spelförande laget, enligt rapporter. Men det viktigaste sammantagna beskedet just nu är att Mora verkar vara i total harmoni.

***

Enligt Sportspegeln har Malmö alltså värvat 182 spelare på tio år.

Häpnadsväckande.

Sen gav jag mig på räknaren igen.

Mellan säsongerna 06/07 och 10/11 värvades totalt 101 spelare, om jag har fått det rätt.

Under samma tidsperiod spelade totalt 111 unika individer i Leksands IF, något DT skrev om i en granskning förra året.

Vad ska man dra för slutsatser av det?

Jag vet inte riktigt.

Jag kan bara gå till den gamle stöten Mick Tålbots klassiska ordstäv:

– Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben…

***

Vi kan också konstatera att Evgeni Malkin är i Stanley Cup-form. Ibland ser det ut som att Peter Forsbergs ande flugit in i honom.

***

Och apropå SVT:s inslag om Redhawks.

Jag kan känna att det blir ihåligt när nuvarande ordförande Micke Nilsson pratar om värdegrund och värderingar i samma veva som storfinansiären anklagas för en rasistattack i Malmö Arena.

***

Henrik Eriksson, Nilecity-humor, Forsberg och värdegrund.

Vi säger så.

NHL:s All-Star Game är i antågande.

Och jag tänker på Phil Kessel.

Våra vägar har korsats flera gånger.

Till viss del genom att hans namn ständigt dyker upp på text-tv-sidan 303 efter sin fina säsong i Toronto, men framför allt för att han ser ut som en karaktär hämtad ur den amerikanska varianten av ”The Office” – en serie jag knarkade dygnet runt ett tag.

Hur som helst, nu tänker jag på honom på grund av en väldigt märklig händelse som utspelade sig vid förra årets All Star Game.

För er som inte har sett klippet nedan kan jag dra handlingen i stora drag: Lagkaptenerna för respektive lag väljer spelare enligt den gamla skolrastmodellen. De pekar till alla har fått sin plats. Phil Kessel blir ensam kvar. Stämningen blir påtagligt stel.

Det skrevs ju en del om det här redan då. Men i dessa dagar, då Sedin-fantasterna vrålar ”mobbning!” för en fjärdeplats i Jerring-omröstningen, så tycker jag att det kan vara värt a trip down memory lane.

Notera hur otäckt det blir när vuxna miljonärer förvandlas till högstadie-terrorister.

Notera Kessels flackande blick, hans plågsamt osäkra leende, nervösa gäspningar och Alexander Ovechkin som flinar och fotograferar.

Alltså, jag sitter ju inte och gråter för killens skull. Han fick ändå en bil för besväret. Men det ligger något universellt krypande otäckt över hela situationen.

– Jag är glad bara för att få vara här, sa han senare.

Vi får väl se.

Jag blir inte förvånad om Phil Kessel får sin stora revansch i år – och återgäldar tjänsten genom att flina och fotografera när ”Ovie” blir vald sist.

Varje gång jag lägger ut fredagsklipp känner jag ett tryck över bröstet.

Jag blir stressad.

Som om det existerade ett tyst kontrakt mellan mig och läsaren, som att jag måste leverera någonting spektakulärt, någonting som ingen tidigare har sett.

Men så jobbar inte den här bloggen. Här är det högst oansenliga texter, högst oansenliga resonemang och högst oansenliga slutsatser som gäller.

Därför blev jag så jäkla glad när en god vän skickade över klippet nedan.

Världens mest oansenliga powerplay-variant. (Och powerplay är ju något vi har pratat om tidigare i detta forum.)

Det är Buffalos Tomas Vanek som avslutar och han gör det på ett sätt som skulle få alla läktarcoaches of the world att unite. Från 1.55- 2.02 i klippet. Håll ögonen öppna och be för att ungdomarna tränar mot ladugårdsväggen där hemma.

För alla Christer Olsson-lovers finns en också godbit sekunderna strax innan. Nostalgisk pp-variant från blå. Skott i kortplanket!

Trevlig helg!

Dagen stannar upp vid beskedet om att Peter Åslin gått bort – och allt annat blir oviktigt.

Ett oerhört vemod drabbar mig, som egentligen är för ung för att komma ihåg.

För på Facebook ser jag flera personer i min bekantskapskrets hylla Peter Åslin. Vänner som hade honom som tränare. Någon minns tillbaka på en ledare som var tuff och seriös. En annan tackar för sin roligaste säsong som hockeyspelare. Alla talar om sorg.

I bloggar läser jag berättelser. Hockeyfantaster skriver om detaljer från längesen – och kan återge dem ordagrant. Hur han slår av sin klubba i vredesmod, en avgörande plockräddning tack vare sina blixtreflexer, ett par hungriga ögon strålar genom målvaktsmasken. Bilden av en känslomänniska och vinnare.

Jag scrollar genom normalt sett ganska torra statistikrader. Fast här lyser siffrorna av något grandiost och av omöjliga segrar, SM-och VM-guld. Den enda målvakt som har tagit ett dalalag till SM-final i modern tid.

Då spelar det ingen roll att jag är för ung för att komma ihåg.

Så länge vårt samlade minne av Peter Åslin lever kvar för andra att föra vidare.

Och det kommer det för alltid att göra.

Vila i frid.

Fan alltså.

Jag hade skrivit ett jättelångt och brinnande inlägg om Malmö, Stefan Nymans obefintliga scoutingarbete och att det alltid är fansen, de med minst att säga till om, som får ta smällen.

Men allt försvann. Allt.

Jaja.

Hur som helst, min punchline var:

”Till råga på allt – när den svindyra karljäkeln Ciernik väl lyckas göra två poäng i en och samma match så räcker det inte ens till seger.”

Det kanske duger med bara den meningen?

***

Förstår om moringarna har delade känslor efter slutsignalen.

Äh.

En blixtrande vändning mot en tuff tabellkonkurrent är som balsam för moralen.

Kanske kan det skrämma Fredrik Söderströms mannar? Även om Oskarshamn vann i dag så har jag en gnagande känsla av att det unga laget tappar sin playoff-plats snart.

***

Inte nog med blogginlägg som försvinner.

Vid 18.30 beslöt den satans förbannade datorjäveln att hänga sig.

Ingen fara, tänkte jag. Det brukar ordna sig efter en liten stund. Hade jag på förhand vetat att det skulle dröja fyra timmar så hade den flugit in i betongväggen på momangen.

Men ni behöver inte vara oroliga för ytterligare tekniskt strul.

Tidigt i morgon kliver jag upp och begraver fanskapet i närmsta snödriva. Kanske räddar det mitt blodtryck också.

Nästa blogginlägg delges genom burktelefon eller flaskpost.

***

Dion Knelsen – ständigt denna vessla!

Där kan vi tala om en spelare som har hittat allt mer rätt i sin omgivning och är ett resultat av god scouting, även om det tog lite tid.

***

Tung kväll för mig som ni märker. Jag ber om att få stämpla ut och ta revansch senare.