Jeppes hockeytankar

Jag satt, som alla andra NHL-nördar, och väntade med spänning på besked kring vilka spelare som ingick i Washingtons hemliga supertrejd, genomförd vid deadlinens absoluta slut.

Och jag hade aldrig – ALDRIG – kunnat föreställa mig att den skulle innehålla Filip Forsberg som huvudperson.

Men det är faktum. ”Foppa” går till Nashville i utbyte mot Martin Erat och AHL-spelaren Michael Latta och ja, jag ber om ursäkt, men jag har fortfarande inte lyckats lyfta upp hakan efter att den smällde ner i golvet som ett magplask.

Om jag förstått saken rätt är Caps i kvickt behov av någon slags målfarlig ytterfoward – och har därför införskaffat Erat.

Och visst, Martin Erat har gjort mål från kanten.

I övrigt är det fullkomligt ologiskt, och en av de märkligaste trejder jag kan tänka mig, från en klubb som annars har tänkt sunt kring sina talanger och draftval.

Washington Capitals byter alltså ut sitt första draftval från fjolåret, en supertalang som levererat i alla internationella turneringar han deltagit i och som även öst in poäng i en seniorserie samt varit en bidragande orsak till att hans klubb avancerat i serietillhörighet där han också har varit en ledande spelare mot en 31-åring som sett sina bästa dagar rusa förbi.  

Ja, ja. Så är det i idrottens värld och inget att gräva ned sig djupare i.

Men för LIF:s del kan detta bli ett slag i ansiktet.

När jag har hört mig för bland personer i och runt Leksand har man talat om att Filip Forsberg blir kvar i klubben ett år till för att utvecklas ytterligare, och ta ännu ett steg.

Nu, när Nashville tar över, är jag inte längre lika säker.

Nashville har länge varit känt för sin defensiva styrka, men också nästan lika känt för att sakna offensiva spjutspetsar. Jag har haft fel många gånger förut, men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om de väljer att plocka över honom så fort de kan och påbörja förberedelserna att göra Filip Forsberg till en NHL-spelare.

Det har inte ens gått en timme sedan affären genomfördes och jag kan närsomhelst få på fingrarna – men som sagt, den initiala känslan är kvällens trejd inte nödvändigtvis är positiv för Leksand.

Dagen efter kvällen före.

Eller något.

Jag minglade runt en liten stund på gårdagens fest i Tegera arena – och lyssnade.

Mest handlade det om glädje, lycka, ren eufori. Skrik, vrål och skratt. Men vissa kunde inte hålla sig från att spekulera i vilken trupp LIF måste mönstra för att klara Elitserien.

Några tyckte att klubben ska hålla truppen intakt, andra – bland annat hockeyfolk vars åsikter jag håller högt – tyckte att minst en femma av högsta klass ska in.

Det är ju barnsligt roligt att spekulera lite och dra i sina egna GM-pjäser, och jag har naturligtvis också en någorlunda klar åsikt – precis som alla andra – om hur LIF bör agera. När Tommy Salo vaknat ur det välförtjänta glädjeruset bör han göra tre saker, enligt en simpel bloggares sätt att se det:

1. Skicka blommor till Foppa/Näslund. Det vore helt orimligt om inte Modo, med trion Starkbaum/Forsberg/Ullmark på lönelistan, kan släppa Oscar Alsenfelt till Leksand för en rimlig summa. Han vill ha ES-revansch och Erik Hanses får, som tvåa, sakta arbeta sig in på en högre nivå.

2. Förstärk med EN forward. Här är det naturligtvis svårt att peka ut exakt med tanke på att det inte är klart vilka som stannar, men som truppen ser ut i dag vill jag gärna se en förstecenter. En tvåvägs-sådan. Och det med baktanken att lyfta fram Johan Ryno. Ryno har haft en magisk säsong, och är en lirare som spelar på marginalerna och han MÅSTE få spela på de marginalerna. Jag tror att det skulle vara helt perfekt för honom att få det utrymmet i en andrakedja, utan press att bära laget och känna sig sumpad när en marginalpassning gått åt skogen. Medan en förstecenter som bär skeppet kan Johan Ryno elitserieutvecklas till den nyckelspelare han var i HA.

3. Förstärk med EN back. Konkurrensen på backsidan är redan mördande i LIF, särskilt med tanke på hur varenda individ i backuppsättningen höjt sig en nivå i Kvalserien. Titta bara på Joonas Rönnberg, Johan Svedberg och Patrik Norén. De har spelat sin livs hockey. Och hur ska Salo göra med Alen Bibic, som knappt fått speltid i kvalet men ändå klivit in och tagit viktiga i byten i bl.a. boxplay? Hur som, jag tror ändå att en ledande back till lär in. Stundtals slet Kevin Kapstad (som definitivt håller för Elitserien) och Mattias Timander slita hårt mot elitlagens förstafemmor.

Min huvudpoäng är att man inte bör spränga den här gruppen individer. Det är de som har tagit LIF till elitserien och huvudsakligen genom att vara den GRUPP det är.

När det har tagit sju svåra år för föreningen att lyckas skriva ned en magisk formel för ES-avancemang vore det väl själva fan att kasta den i sjön?

Det händer att jag återkommer till detta klippet:

Lägg märke till sekvensen som utspelar sig mellan 1.17-1.29. Jens Bergenström dröjer sig kvar, pumpar med armen, gastar fram ett spontant lyckovrål ner i isen och sträcker upp händerna i luften.

Ett privat litet ärevarv. Han var ju nästan där, vid sina drömmars mål. Nu är han framme.

Och det är vad idrott handlar om.

I en hockeyvärld där trycket blir allt mer intensivt och där cynismen, ivrigt påhejad av media (jodå, jag inräknar även mig själv där även om jag kanske inte vill förhäva mig) och så kallade fans i allt mer vidöppna kommentarsfält blir grövre för varje dag, är det så jäkla fint att stanna upp och titta på det där ärevarvet.

Det är liksom vad idrott handlar om – drömmar, och att nå dem – och det är väl också därför vi älskar sport?

Med risk för att låta pretto, men det är i de här lägena de finaste, mest omskakande historierna utvecklar sig. De börjar och slutar med en oskuldsfull dröm. Det är samma story som när Henrik Löwdahl går upp med Örebro eller när Johan Markusson gjorde det med Växjö eller när Håkan Bogg gjorde det med Mora – och det är lika berörande som Dansar med vargar varenda gång.

En annan anledning till att det, så här i efterhand, är kul att kolla på klippet är att det är där resan mot elitserien började för Leksand – egentligen.

Vad som krävdes ytterligare var lite mer spets på några positioner och plötsligt skapades en kollektiv. Alla spelarna är så klart skickliga var och en för sig, men jag tror att ordet ”kollektiv” är den abstrakta nyckeln till svaret på frågan varför Leksands IF precis avancerat till Elitserien.

En annan har suttit och knepat och knåpat på sin amatörkammare och funderat på olika speltekniska grejer för att hitta det gyllene snittet, men svaret är ”klyschigare” än så: jag har aldrig sett kollektivet LIF darra i år.

Jag bevakade bortamatchen mot Djurgården på Hovet, när LIF åkte på en hejdundrade kyss. Man ska komma ihåg att den smällen kom efter en period där Leksand spelat ganska svajigt i en räcka matcher. Men Andreas Appelgren var lika tålmodig som vanligt. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men han sade något i stil med: ”Man kan måla fan på väggen för vad som helst om man vill”. Leksand gick in i ett av sina längsta segersjok efter det.

Och jag tror att ”Äpplet”, utan att ha någon närmare vetskap i fallet, är den viktigaste komponenten i skapandet av detta kollektiv. Hans tålamod har präglat hela gruppen, sedan får fölk snacka om Tommy Salo hur mycket de vill.

Jag har försökt lista ut om LIF är ett duktigt defensivt lag, eller ett duktigt offensivt lag. Jag har inte hittat svaret. Hur många matcher har vi inte sett där Leksand har sett passiva ut inledningsvis för att sedan tugga igång den stora blåvita maskinen? Det är ju bara att titta tillbaka på hur den här kvalserien har utspelat sig.

Som ett kollektiv kan Leksand slå alla kvalserielag på vilket sätt motståndarna än vill. VIK, Rögle, Timrå har alla klivit ut med gasen i botten, medan LIF har avvaktat, studerat och sedan slagit tillbaka med motgiftet.

Det har med tålamod att göra – och gruppen.

Så har det åtminstone känts.

Och visst, man kan ju ta LIF:s avslutning av HA som ett exempel på när laget darrat. Men när man ställer det i paritet med vad laget tagit sig igenom runtomkring – rekonstruktion, spott, hat, Uppdrag granskning, rubriker, rykten – så falnar även det.

Om vi för en gångs skull ska försöka fokusera på det sportsliga: faktum är att jag har svårt att slå ner på något. Det Leksand har gjort den här säsongen är en fantastisk prestation, kanske den starkaste någonsin i HA-sammanhang. Även om det så bara räcker ett år.

Jens Bergenström har nog plats för fler drömmar.

Grattis, Leksand!

Hörrni, en annan ligger ju hemma med flunsan.

Jag har svettats, frusit, yrat och enbart mäktat med att få i mig tre Mariekex – bara för att uppleva ytterligare en feberdröm från Eon Arena.

För att Leksand vinner mot Timrå på bortaplan med 8-3 är naturligtvis fullkomligt osannolikt.

Helt galet.

Fast på flera sätt är resultatet också naturligt: Timrås bensin tog slut efter 6-3, LIF var som vanligt kusligt effektivt och framför allt – om man ska slå Leksands IF säsongen 2012/13 så räcker det inte med ett måls ledning och bra spel i en period. LIF har tålamod nog att kunna vänta ut en årstid, om man så ville, och så kräver man bara en minut och två chanser för att vända på matchbilden.

Det går så klart inte att sluta imponeras.

Leksand går från att ha kniven mot strupen i period ett till att vinna resterande två med 8-2.

Och även om det kändes som en febrig dröm så är jag inte förvånad.

Får bli ett till Mariekex på det.

***

Är det bara jag som tror att Andreas Appelgren tog några av spelarna i örat efter matchen, bildligt talat?

Ytan såg ut att krackelera hos vissa spelare, vilket jag har full förståelse för, herregud, de är bara människor.

Men bra av Äpplet att svara nekande på Tomas Ros frågor vid slutsignal. Det är INTE klart.

Och det är väl fint så? Med tanke på årets dramatiska säsong hoppas jag så klart på ett välregisserat slut i Tegera arena.

***

Wayne Fleming.

***

Lagseger för LIF i dag. Ingen nämnd, ingen glömd.

***

Jag ska ta ett strypgrepp på flunsan nu, blir inte längre än så här i kväll.

Vi sparar de stora orden till framöver.

Det var inte VIK som gled ut på Tegera arenas is – det var VIK:s onda tvilling.

Inget dra ner tempot, inget spela tajt, inget smart igelkottsförsvar.

I dag kom Västerås ut with a vengeance och en tempoökning. VIK-killarna spelade med fart, de var aggressiva, de åkte skridskor på rena himlavalv till ytor, lirade rakt och tog sig in i offensiv zon lätt som en plätt.

Men ja, vem hade kunnat räkna med att Leksand skulle göra sitt tusende psykologiska (eller opsykologiska, choose your pick) mål denna kvalserie?

Det börjar faktiskt bli galnare än Farmen-Sebastian Dawkins.

Filip Forsbergs 1-0 mål avgjorde på intet sätt matchen, men det är sådant som gör att LIF har råd spela huvudlöst – och det är definitivt sådant som kan ta ett lag till Elitserien.

För jag tänkte ”oj, oj, oj” när Leksand blev satta under press första 15.

För jag tänkte ”nu handlar det bara om att rida ut stormen” när VIK:s onda tvilling bara fortsatte att mala på framåt.

För jag tänkte ”bevittnar vi stora kvalseriedarren?” när LIF slarvade, och passningarna satt lite här och var och inte där de skulle.

Till sist märktes det dock att Västerås, av någon vidunderlig anledning, var mer pressat än Leksand. Det började visserligen redan förra helgen, där tränaren Joakim Fagervall, vanligtvis så klok och förståndig, gafflade om Michael Raffl och att lokaltidningen skrev om Leksand i stället för VIK och det var tydligt att Fagervall inte längre fokuserade på det han faktiskt bör lägga sin energi på.

Och desto längre matchen led, desto fler gånger sprack Västerås chansningar, alla deras avvikelser från ordinarie schemat. VIK tillät att få ett flertal långa diagonalpass mot sig, och kanske var det en del i VIK:s desperata kvalserieplan men när LIF sedan sprängde det tidigare ointagliga slottet som om det vore biljard kom också 2-1, 3-1, och 4-1.

Till sist kändes det fullt välförtjänt.

***

Låt mig säga en sak: när humöret är på topp i Tegera arena, då glömmer man bort att företeelser som handklappor faktiskt existerar. Ni vet, sådana där de använder i Läkerol arena.

Men när tredje perioden inleddes var det lika ängsligt och krampaktigt på läktaren som på isen. Visst, man kan tycka att publiken alltid ska pumpa på och hjälpa laget, men på ett sätt kan jag känna att det är oerhört sympatiskt att åskådarna genomgår exakt samma resa som spelarna.

Det är ödmjukt också, på ett sätt. Det är som om en kollektiv tanke plötsligt sprider sig, och alla blir smärtsamt påminda om att ingenting är klart än.

***

Bäst på plan i dag: Tobbe Forsberg. Även Patrik Norén får plus.

***

Kommer ni ihåg Timrå hemma i fjolårets kvalserie?

Jensa Bergenström rundade TIK-målvakten och skulle slänga in pucken med en backhand och LIF skulle ha tagit en superskalp och tre poäng.

Men han missade.

I dag satte han samma läge.

Även om herr Bergenström är rutinen själv i intervjuer och pratar om att det är långt kvar, så krackelerade den lugna ytan för några sekunder efter målet.

Hans klubba gick som en enhandsyxa mot plexit.

Jag antar att glädjen beror på att den här kvalserien är marginalerna med Leksand.

Man vet ju att Leksand-Timrå och Västerås-Leksand är två vitt skilda matcher.

Och vet man inte det, så märker man det direkt när pucken släpps i ABB Arena.

Tempot sjunker till en smärtsamt låg nivå.

Spelet är svårt att ordna.

Gröt.

Om Leksand klarar att sig upp till elitserien – och det är fortfarande ett stort om än så länge – så tror jag att opinionen kommer att minnas Timrå hemma som den viktigaste matchen för avancemanget, och Västerås borta den svåraste.

Om Leksand klarar att sig upp till elitserien – och det är fortfarande ett stort om än så länge – så tror jag att opinionen kommer att minnas Timrå hemma som den roligaste matchen i kvalet, och Västerås borta den tråkigaste.

I en sådan föränderlig värld är det därför skönt att vissa spelare kliver fram – och fortsätter att stå där framme, med bröstet utskjutet.

Johan Svedberg är en sådan.

Jag vet inte om han har förändrat så mycket i spel de senaste veckorna. Det är naturligtvis svårt att veta, han för ju en ganska undanskymd, tillbakadragen roll i defensiven, men egentligen tror jag inte att det spelar någon om han har ändrat på något.

För det är inte vad det handlar om. Johan Svedberg kommer varje dag till jobbet och gör det han ska på förtjänstfullt sätt.

Nu spelar han ÄNNU bättre än tidigare, absolut, men framför allt: han spelar med en pondus jag inte sett skymten av förut.

Det kan kanske ha att göra med att Kevin Kapstad och Mattias Timander alltid får möta motståndarlagens bästa spelare, ständigt och jämt, och därför inte riktigt har tid att glänsa. Men det tar inte bort huvudpoängen.

Johan Svedberg är en symbol för när ett lag och en situation kräver att spelare ikläder sig en ny roll, vare sig den är mental eller praktisk – och klarar av det med bravur.

Det där är jäkligt viktigt.

Det visar nämligen att man vill vara med när saker och ting ska avgöras, när allt står på spel – och det är något de flesta inte riktigt förknippat med Leksand förut, i tidigare kvalserier.

Senast jag såg någon kliva ur sin puppa på samma sätt som Johan Svedberg var när Stefan Lassen domderade i kvalserien 2010.  

Det räckte inte den gången.

Det kanske inte gör det den här gången heller.

Men det är jäkligt häftigt att följa spelarnas särskilda kvalserieöden och historier utveckla sig som ett ark över två veckor.

Jag tänkte så här: Timrå är överlägset i dag.

Såg ni 0-1?

Maken till utsökt högt styrspel har jag inte sett i Tegera arena i år. Johan Ryno (visst var det han?) såg ingen annan lösning än att slå en passning till ett glupskt TIK-gap och plötsligt hade Yared Hagos, om än något slumpmässigt, gjort 0-1 och jag tänkte: LIF måste snacka ihop sig och Andreas Appelgren bör sätta igång plan B.

Jag tänkte att här har vi det yttersta beviset på Elitserien möter Allsvenskan.

Men så sköt Kevin Kapstad 1-1 genom en målvaktstavla från ingenstans – och jag insåg direkt hur man kan förbereda sig inför match i veckor, ställa upp system och rita på taktiktavlor utan att det spelar någon roll.

Och det spelar inte någon roll att LIF skapar superfarliga lägen när LIF rasslar in skitmål.

Och det spelar inte någon roll att Timrå ser ut att ha kontroll när LIF vinner med 6-2.

Då kan man slänga bort styrspel, hur genialiskt konstruerade de än är, i papperskorgen.

Idrottslogiken dödar det där – och vinner med 6-2.

Jag menar inte att LIF vann trots att Timrå var bättre. Kvällens resultat snackar man inte bort över huvud taget.

Det är fullkomligt ologiskt och samtidigt fullkomligt idrottslogiskt.

***

Är jag imponerad av kvällens insats?

Jodå, det är bara att erkänna att så är fallet.

Men inte av resultatet, osannolika 6-2, mer av att Leksand håller ihop det bakåt.

Särskilt med tanke på kyssen mot Örebro.

Trots den smällen darrar det inte särskilt ofta – LIF spelar hyggligt samlat.

***

Jag vill lyfta fram tre spelare:

Pelle Prestberg – Han var inte bäst, inte hetast. Men han börjar mer och mer bli den giftiga kvalseriejoker LIF-fansen hoppades på. I första pp-femman har han förutsättningarna att göra det han är bäst på, även om kroppen är ringrostig. Ni såg väl skottet från blå?

Johan Ryno – Stod för mycket i dag. Och vackrast var ingen av de långa dragningarna, eller någon av de långa pucktransporterna – utan hemjobbet och brytningen som han gjorde med sin långa klubba. Det börjar väl närma sig ett mål framåt snart?

Jacob Blomqvist – Ett mål styrdes in av motspelare. Det andra kom i öppet mål. Men någon måste göra de strutarna också. ”Jacke” ser ruskigt inspirerad ut just nu, som om han inväntat kvalserien sedan oktober. Ni vet redan min åsikt: låt Blomqvist stanna i första. Där gör han mest nytta.

***

Oj, vad långt det är kvar innan Leksand kan casha in elitseriedrömmarna.

Ett stort steg på vägen dock.

Bäst att hålla kvar tankarna där.

Idrottslogiken brukar kunna döda det mesta annars – även när Leksand vinner med 6-2.

Och så var vi där igen.

2-0. I inledningen av första perioden.

Precis som i de tidigare matcherna.

Och så var vi där igen.

Rögle har mest puck.

Precis som i… åtminstone SSK-matchen.

Mot Södertälje kunde Leksand kontrollera sin ledning och SSK:s försök att förminska den på ett alldeles ypperligt sätt.

Mot Örebro rasade det till sist.

Två motpoler i matchutvecklingsbranschen, of sorts.

Och även om mötet i Ängelholm till en början påminde om de övriga sett till de yttre omständigheterna så slutade det i något helt annat.

Leksand stod för en stabil och gedigen insats, inget snack om saken – men också för en försiktig sådan. Inte förta sig, inte missa. Antagligen helt rätt mindset för en match i Lindab arena, men samtidigt skapade inte LIF särskilt mycket framåt.

Fast det spelade ju ingen roll.

Rögle var ju helt under isen.

Totalt.

Då kan LIF vara hur icke-märkvärdiga som helst. Då kan LIF vara trubbiga framåt, om det förutsätter att Rögle plötsligt förvandlats till en totalt fantasilös svart-grön massa – vilket var fallet i kväll.

Självklarheter, måhända.

Men de uppenbara svaren i kväll bäddar för nästa frågeställning: vad fasiken händer när det står 2-0 i Tegera arena på torsdag?

***

Leksand skapade inte mycket framåt som sagt, men som laget tog tillvara på de möjligheter som gavs – eller att man själv skapar situationerna, genom pragmatism.

Som 1-0, när Ryno nådde Bergenström vid offensiv blå med en lång passning, han spelade i sin tur ut på Blomqvist, som kom flygande som en pelikan på kanten, och som pangade in pucken i gubbhörnet.

”Det är skolbok”, skulle Strumpan ha sagt. Två passningar, från egen zon till mål. Inga konstigheter.

Ett ”enkelt” mål. Bland det vackraste som finns.

***

Man vill ju tro att matchen mot Timrå i nästa omgång blir den som sätter stämpel på säsongens LIF.

Lagets kvalserieinsatser har hittills gett given Stabilt-Kaos-Stabilt.

Men ja, om jag känner kvalserien rätt så utlovar hen inget bestämt.

***

Vad är det med Jacob Blomqvist och flyga som en pelikan på kanten? 

***

Måste också skriva att det var kul att se Patrik Hersley i kväll. Han spelade med en helt annan pondus än tidigare. Den tidigare ängsligheten var som bortblåst.

***

Och för min egen högst personliga del kan Mark Hurtubise faktiskt få sitta vid sidan av en stund till (även om jag så klart hoppas att han tillfrisknar). Som jag ser på det har han laddat den där bössan i bra många omgångar nu utan att få utdelning och utan att lämna något större avtryck på spelet.

Jag tycker att ”Jacke” fungerade alldeles utmärkt som tredjelänk i dag – och uppenbarligen fungerade hela förstakedjan, allihopa höjde sig ett snäpp.

Dessutom såg Pelle Prestberg pigg ut när han fick överta Hurtubises roll i PP, när han enbart kunde koncentrera sig på att avfyra bra skott mot Martin Gerber.

Jag misstänker att inte särskilt många håller med mig, men jag anser att både ”Jacke” och Pelle bör få samma chans i ytterligare en match.

Ingen kris, inget kaos.

Men ordentligt med kalla kårar.

Leksand gjorde ingen höjdarmatch i Örebro – långt därifrån – och det som väcker min oro är att jag fick känslan av att laget tryckte på panikknappen alldeles för tidigt.

Någonstans, jag misstänker att det var i inledningen av tredje perioden, såg det ut som att LIF-spelarna märkte av Örebros momentum, fann det övermäktigt, blev nervösa, ville gå in och avgöra – vilket resulterade i att enskilda spelare körde en och en, vilket resulterade i ett oordnat och kraftlöst spel framåt, vilket resulterade i passivitet bakåt, vilket resulterade i frustration, vilket resulterade i… ja, att man till syvende og sidst vek ned sig i någon mån.

Jag tyckte mig se lite ängslan redan i första perioden.

På tv pratade de om att Leksand ”spelade med pondus”, och att matchbilden påminde om den mot SSK. Men jag är nog inte riktigt beredd att hålla med om det. Visst, det var häftigt att se LIF, som under säsongen startat med mål bakåt i inledningarna vid ett flertal tillfällen, gå upp till 2-0 direkt ännu en gång, men mot Södertälje var det också så oerhört kontrollerat när Nylander och grabbarna hade pucken, nästan som att LIF styrde SSK:s puckinnehav med fjärrkontroll.

Så kändes det inte i kväll när Örebro tryckte på under stora perioder av första. Det var mer darrigt.

Fast, återigen: ingen kris, inget kaos.

Om någon lägger något värde i att Leksand förlorar med 5-2 mot just Örebro tycker jag att man bör sluta upp med det. Det visar väl de andra resultaten i serien. Alla slår alla i år.

Jag hoppas att LIF tar med sig erfarenheten i kväll, förlikar sig med den och att den på något sätt kan lugna ned.

Det är ju så onödigt att slösa energi på att pressa ned panikknappen långt innan krisen och kaoset ens kommit.

***

Lite off-topic, men det är något med kanadensisk hockeyretorik som är alldeles magiskt. Jag antar att det är allvaret i uttrycket och uttalet som kan göra vilken klyscha som helst alldeles trollbindande:

***

Vi kan ju skippa de sista 56 minuterna.

Om vi koncentrerar oss på de fyra inledande minuterna, där allt verkligen hände, för där märkte jag också av något speciellt.

Filip Forsberg lirkade in 2-0, publiken stod upp – och jag hörde världens högsta kollektiva suck av lättnad.

Den lät som vrål.

Om vi går in på resten av matchen… ja, Carl-Johan Goth sammanfattar det bra: ”LIF var bättre på allt”.

Visst, SSK hade mer puck (nej, jag vet inte hur den exakta statistiken såg ut, men det var så det kändes) men Leksands IF, genom åren sönderpressat av parollen ”Lirarnas lag”, spelade smart defensivt, var täta, släppte inte till någonting, var aldrig oroade, tog de få chanser SSK bjöd på och slapp skjuta 118 skott utan att få någonting tillbaka – Leksand var åtminstone bättre i alla kvalseriefaktorer som är värda att lägga uppmärksamhet på.

Lugnt. Fint. Tryggt.

Nästan så man blir överraskad, fast man egentligen inte borde för man har ju sett det under hela säsongen.

Ändå rycker man till.

På fyra minuter pressades all Uppdrag granskning och kvalserieågren ut genom Tegera arena.

Det lät som ett skri från vildmarken.

***

Den här bloggen har lagt mycket vikt vid duktiga offensiva spelare.

Även om Filip Forsberg gjorde två finurliga mål kommer jag att tänka på tre killar i de bakre regionerna:

Erik Hanses. Jag blev förvånad när jag hörde att Erik Hanses skulle starta. Trodde inte att LIF-ledningen skulle våga satsa emot Alsenfelt-värvningen. Hanses sattes visserligen inte på några jätteprov, men där fanns några luriga, mörkade skott längs isen som kunde ha ställt till problem. Hanses hade dock koll på läget.

Mattias Timander. Han har erkänt för DT att han inte är nöjd med säsongen – och det har inte sett tipptopp ut hittills. Jag vet inte om det beror på att han fick agera pappa åt Almen Bibic, att det utökade ansvaret får honom att växa ytterligare, men i dag såg det ut som att ”Timmy” inte gjort annat än att vänta på kvalserien, ända sedan augusti. Tålmodig, beräknande, kolugn och knappast ett misstag. En ledare igen.

Almen Bibic. Ingen trodde väl på allvar att han skulle få den speltid han faktiskt fick. Slagskämpen från Rättvik hade ett felpass, vad jag kan minnas, men det är också allt. I övrigt märktes han inte – och det är ett alldeles splendid betyg för att göra sin kvalseriepremiär.

***

Det är lätt att ryckas med i stämningen i ett rum.

Men var det inte väldigt billiga utvisningar åt båda håll?