Ett år har nu gått sen Sara fick sin diagnos.
Igår hade vi en tungrodd och jobbig dag pappan & jag.Tvära kast.
En dag av eftertänksamhet,ångest och oro uppblandad med en så STOR tacksamhet över livet!!
DEN FEMTONDE APRIL TVÅTUSENELVA.
Kommer ALDRIG NÅGONSIN att glömma den dagen.
Ej heller dom efterföljande dagarna,månaderna…..året.
Nu är vi HÄR.
Livet har tagit oändligt många svängar åt olika håll och själen har halkat efter.
Sedan mitt senaste blogginlägg så har jag mått dåligt.Riktigt dåligt.
Själen halkade uppenbarligen iväg åt ett annat håll,medan kroppen drev på.
Som vanligt för att vara DUKTIG.Som mamma ska man vara DUKTIG och orka.
Som mamma ställer man åtminstone oändliga krav på sig att vara duktig & orka….
Det sket sig i mitt fall.
Jag har under som senaste veckorna på olika sätt försökt att komma ikapp,om än några futtiga millimeter.
Det har gått bra så här långt.
Jag har förändrat många saker i mitt liv,som jag hoppas och tror är till det bättre 
Idag fick vi besked om datumet för Saras nästa magnetröntgen=den 3/5.
Okej.
Oron gror,som den alltid har gjort och uppenbarligen alltid kommer att göra inför detta.
Jag berättade för Sara att det snart är dags för doktorn att ”titta in” i hennes huvud igen.
För FÖRSTA gången under det här året så blev hon livrädd och började gråta…..
Hon,som alltid varit den starka i det här läget skrek:
”Jag VIIIIIIILL INTE!!!Det är ju RENT i mitt huvud nu!!!”
Ja,det är klart att det är RENT i ditt huvud Sarahjärtat <3
Något annat kommer inte på frågan.PUNKT.
Då hon sen fick veta att det bär av till Akademiska i Uppsala för en uppföljning när röntgen är gjord,
så blev hon genast muntrare.”Åååå,där får jag alltid glass varenda dag!!”
Hmmm…vi har olika minnen av vistelsen där för ett år sen.
Det är en förbaskad tur!
Nånstans tror man att minnena och känslorna ska….inte försvinna,men…bli blekare.
Nej,dom finns där.Skillnaden är att man efter en tid har modet att låta andra känslor komma fram.
Att inte låta oron & obehagskänslorna alltid gå i första hand-tränga sig före i kön.
Jag fick en obetvingad lust att skriva i bloggen idag.
Läste först ett inlägg som jag skrev i augusti förra året.Det är nyttigt för mig att läsa sånt.
Grips än en gång av tacksamhet och lycka och fortsätter mitt arbete med att
LEVA HÄR OCH NU.
Så här skrev jag den 16/8 2011:
”Ska nu försöka återge hur dom senaste fyra månaderna har sett ut
i våra liv.Jag känner att jag är skyldig Sara att sätta det på pränt…
OCH mig själv…OCH alla Er som har följt oss på denna resa.
Jag vet med mig att jag aldrig skulle skriva ner detta på papper.
Det får bli här,på min blogg.En blogg som en gång i tiden bara skapades
på kul.Bara för att.
Nu känns den viktig i mitt liv.Ett sätt att ventilera mig på.
Här kommer nu berättelsen om Sara och hennes j-a filur:
Vår lillsessa Sara Laila Birgitta Forsell,som hon själv väljer att presentera sig,
hade i april i år LITE huvudvärk.Jag poängterar LITE huvudvärk.
Till och från,korta stunder.Inget illamående,ingen klagan hos dagmamman,
ingen feber,inget synbortfall,ingen yrsel…..
Inget som vare sig Saras pappa eller jag la
så stor vikt vid i början.Det var dumt av oss.
Anklagelserna kommer att följa oss livet ut.
Denna huvudvärk kom alltså till och från i max två veckor.
När lillan började säga ”Oj mamma,nu kom det en blixt i huvudet”,
så tänkte jag genast att hon kanske har ärvt min migrän….
Dessa funderingar gjorde att vi ringde vårdcentralen och fick en
tid där samma dag-onsdagen den 13/4.
Kl.11.00 för att vara exakt.
Läkaren som undersökte sessan såg inget konstigt,
men var vänlig nog att skriva en remiss till Barnkliniken
för vidare kontroll där.
”Ni får vänta 2-3 veckor innan ni blir kallade,men det är ingen fara
med Sara nu.Det är inget akut eller allvarligt.”
INGET AKUT ELLER ALLVARLIGT.
Vi klandrar inte den läkaren,men hans ord ringde länge i öronen.
När vi hade varit på vårdcentralen och fått höra dessa lugnande ord,
åkte vi till nyöppnade MAX här i Falun.Sara skulle få hamburgare!
Väl därinne så började hon gråta och ville ut-NUUUUU!!!
Hon reagerade starkt på både ljus & ljud därinne.
Jag minns det så väl och kände mig illa till mods på nå´t vis.
Natten till torsdagen den 14/4 kom Sara in till vår säng och betedde
sig konstigt.Hon gnällde och hade upp huvudet och sa ”AAAJ” i sömnen
ett par gånger,sen sov hon lugnt som den sessa hon är.
Både Peter och jag reagerade och blev oroliga,det var NÅGOT som
inte stämde.Instinkt.
På torsdag morgon ringde jag hem från min praktik och bad att maken
skulle åka in till Barnklininken och kolla Sara BUMS!”Ge dig inte & kom
INTE hem med en flaska Alvedon” muttrade jag.Han svarade att lillan
sov så sött och lugnt.Trots detta kom vi överens om att dom skulle åka in
och dom hamnade då på akuten.
Efter en lååååång väntan fick Sara träffa en farbror doktor som tog allt på allvar.
TACK GODE GUD FÖR DET!!!
Farbror doktorn tyckte att Sara skulle läggas in på observation över natten.
Så blev det.Sara själv var pigg och förväntansfull-hon skulle få sova på
SJUKHUSET med pappa!!
Fredagen den 15/4 på eftermiddagen gjordes en magnetröntgen av ett litet
huvud tillhörande vår fyraåriga dotter.Bara det faktum att sitta på uppvaket
och titta på den lilla dockan var ofattbart.Då visste vi INGENTING.
Oron fanns där,som den gör så fort ens barn är minsta lilla krassliga,men
den var förstärkt av något annat….ÄCKELÅNGEST.
För att övervinna oron och ångesten så övertygade jag mig själv om
att så fort Saraliten hade vaknat,så skulle vi åka HEM.
Jag hade ju lovat henne pannkaka.Punkt.
Jag kommer aldrig att glömma när vi kom ner till salen på Barnkliniken,
fast beslutna att åka hem med vår dotter.Inget annat.
En läkare och en sköterska kom in i rummet.
Dörren stängdes-inifrån.Dom tog fram varsin stol och satte sig ner.
Sara och jag satt i hennes säng,pappan på en stol brevid oss.
Jag tittade på läkaren.Hon sa först ingenting.
~ Det var DÅ jag förstod.~
Sen sa hon:”Vi har hittat en FÖRÄNDRING i Saras huvud.
På röntgenbilderna ser man en STOR mörk fläck.”
”Det är en hjärntumör,va??”,halvskrek jag i nå´n ful skrällig falsett.
”Ja Anna, det är en hjärntumör.En stor.”
SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART
Vad hände???Någon tog ut Sara ur rummet,någon kom med en kräkspåse,
Peter var på väg att ge läkaren en käftsmäll,jag skrek,han skrek,jag kräktes,
han sprang ut,en präst kom,Peter kom tillbaka,vi grät,vi grät och skrek igen.
Min fina vän Sussi kom…..jag vet inte…..vad…som…hände……..
Plötsligt kom sköterskan och sa att Sara måste till Uppsala,dom är bra där.
Vi skulle få åka med en sjuktransport,alla tre……ta det lugnt…..hem och packa först.
Galet,galet,galet i huvudet.Min älskade jäntunge,vårt lilla sockergryn.
VAD SKA HÄNDA???Hjälp,snälla,hjälp!!!!!
Tankarna for runt i skallen…….Ringde mamma,systrar……Hjälp!!!!
Sköterskan kom in igen.Hon hade pratat med Uppsala igen-
det var bråttom.
VADÅ BRÅTTOM????VARFÖR????
Det blir ambulans istället,väldigt snart!
EN förälder får åka med.Inte båda.
Bråttom bråttom….
Pappan skyndar hem och river åt sig lite kläder åt sig och Sara.
Finaste vackraste TAPPRASTE Sara.
Pappa förklarade för Sara innan ambulansen kom att hon hade en ”FILUR”
i huvudet.Det var den som hade gjort så att hon fick huvudvärk ibland.
”Och nu ska vi åka till ett ställe där det finns många doktorer som kan hjälpa
dig att ta bort filuren.”
”Åkej,va bra”,sa lillan som tyckte det skulle bli spännade att få åka ambulans.
Del två i denna berättelse kommer snarast.Känner att jag måste hämta krafter för
att orka skriva mer.Men jag tror det är bra…att bearbeta..om & om igen.”
