Permalänk

Julens oemotståndliga magi

Juldagen är här. Jag vet att jag varit osynlig på blogghimlen. Länge. Men livet har kommit emellan. Men idag passar det bra att kliva ur vardagen och ruska fram lite ord ur mitt jullediga sinne.

 

Så nära julefrid man kan komma, har sänkt sig i vårt levande lilla hus. Julgranen tindrar i köket och julkrubbans gubbar står och tittar högtidligt på det lilla Jesusbarnet nedbäddad i Kavelmoramossan. Två bröder hojtar ivrigt framför ett TV-spel. En syster leker med alla sina nya smågubbar i sin Pippi-klänning som hon fått utav tomten.

 

Ja, tomten ja. Äldsta brodern var lite bekymrad över honom i år. Han tyckte han inte riktigt var sig lik. Han hade liksom vanligt skinn, men en konstig näsa. Nästan som om den vore gjord av plast. Sedan hade han observerat något märkligt band bakom nacken på tomten, som om han hade satt fast något på huvudet. Och osedvanligt ung var han också. Jag fylldes av stilla vemod när jag såg hans unga panna i djupa veck. Jag drog till med  vita lögner om att han kanske inte var gammeltomten, utan en yngre tomte som hjälpte till. Hur ska annars gammeltomten orka och hinna? Han nickade allvarligt. Jag såg att tvivlet fått fäste i hans sinne. Snart. Snart är han gammal nog att förstå det uppenbara. Men ännu får han leva i barndomens magi, men precis på gränsen. En fin gräns mellan barndomens skyddande hölje av att obekymrat kunna tro på vad man vill. Det som man sedan, när man sprängt detta hölje, kallar för ”overkligt”, ”orealistiskt” och ”osannolikt”.

 

Det är lite kallt och tråkigt på den här vuxna sidan av det magiska höljet. Jag skulle ge vad som helst för att få krypa in i den varma, ombonade, oemotståndliga magin igen.

 

Så jag trotsar mitt vuxna jag när julen kommer. Jag låter lilla flickan frodas i mitt inre, men i sällskap av mitt vuxna jag som hela tiden vill dra mig tillbaka ut i allvaret. Men jag låter den lilla och den stora bli vänner och sedan drar jag in julen med ett långt djupt andetag. Jag drar in dess kärleksfulla budskap, dess värme och skimrande ljus. Jag drar in det goda som det lockar fram i människor. Jag drar in vackra sångerna och bubblande känslan i magen av dess vackra toner. Men framförallt håller jag mig nära, nära mina barn och låter deras levande magi spilla över på mig.

 

Och sedan skickar jag en stilla tanke upp till den gnistrande stjärnhimlen. Då lämnar jag det vuxna, realistiska och teorier om overklighet kvar på jorden och tar med hela mitt vuxna jag till änglarna i skyn. Som sjunger för mig och berättar att barnet i krubban lever än.

 

Och bryr sig om mig. Och dig.

 


Permalänk

Saktmodigheten

Jag tror min själ är för saktmodig för detta samhälle. Denna tidsålder. Och vårt moderna land, med hela dess myller av kulturella påbud, sociala förväntningar och samhälleliga krav.

 

Detta är inte ett politiskt inlägg. Jag är inte nämnvärt arg på politikerna. Jag tycker inte illa om vårt samhälle. Jag är stolt över väldigt många saker i Sverige. Jag känner mig oerhört privilegierad.

 

Men det är i sig inget botemedel. Mot saktmodigheten. För. Jag är en sådan som blir nedstämd över att det inte finns tid till att få tid till att bara stå en liten stund dra in morgonen dofter. Jag blir stressad av för många intryck och sociala förväntningar. Det får mig att vilja kapsla in mig i en bubbla en stund.

 

Jag behöver höra mig själv tänka. Leva. Andas. Jag värderar tid mycket högre än pengar. Skulle helst välja bort alla pengar mot ett liv fullt av FRI-tid. Men med tid blir inga amorteringar betalda eller nya vinterskor inhandlade.

 

Jag tror vi alla har en släng av saktmodigheten. Jag tror våra hjärnor bränns vid lite i vår vardag. Hela tiden. Vidare. Vidare. Se hit. Läs. Hör. Reagera.

 

Var stilla. Låt det rinna bort. Bejaka din saktmodighet. Hör dina egna tankar. Du kanske har något bra att säga till dig själv idag.  Vore synd om du missade det.


Permalänk

Nivå röd

Att inte orka ända fram. Det är att ha haft en ganska bra dag med sina stjärnögon till barn. Man har hållt humöret, tålamodet och livskraften på en godkänd nivå. Nivå grön.

 

På eftermiddagen känner man tendenser på att det gröna vill dra sig åt orange. Rösten blir vassare huvudet blir långsamt blir varmare och humöret börjar puttra. Ojämt och småislket som en halvsur motor. Risken är överhängande för överhettning.

- UT MED ER OCH LEK!
Den oranga nivåns röstläge är gällt och otåligt.
- Mamma, du låter så sträng, som en gammal gumma! säger äldsta sonen.
Jag förklarar skamset att jag liksom känner mig lite trött och att det är som att småkoka i hjärnan.
- Jag förstår inte riktigt, men okej, svarar han.
Vid läggningen kommer nivå Röd. Det hade redan blivit alldeles för sent i säng och när vi väl äntligen skulle nå sängarnas slutdestination, så var deras Lådor borta. Lådorna är blå glasslådor där de förvarar diverse ”bra-och-ha”-saker när  man ligger i sängen och när man ska sjunga sin god natt-sång. Lådorna. Borta. Naturligtvis är Lådorna livsviktiga. Supermegaviktiga.

 

Röd. Nivå. Överhettning i hjärnan. Mamman börjar skrika och gapa om vilket TJAFS det är HELA TIDEN. Mamman bankar i väggen och smäller i dörrar som värsta tonåringen. Medan hon med sin 36-åriga hjärna samtidigt undrar vad grannarna ska tänka. Hon gråter en skvätt på toaletten. ”Orkar inte, orkar inte, orkar inte,” mumlar hon. Orkar inte ända fram. Ända till mål. Inte på det sätt hon önskat. Inte med stil och bravur, som hon SÅ hade önskat!

 

- FÖRLÅÅÅT MAMMA! Ropar Henry.
Då får jag skämmas. Det är inte han som gjort fel. Det är jag som ska säga förlåt. Skrika ch gorma som en halvidiot över några Lådor. Jag säger förlåt. Förklarar lite tafatt, om hur mammor blir trötta och huvudet kokar.
- Du nästan skjämde mej, sa Signe. Jag sa åt Henju att vänta här, medan jag hämtade dej. Signe hade tänkt ut en strategi. När Mamman blev heltokig över Lådorna.

Så går det till. När man inte orkar ända fram. Det känns skit. Men när man fått förklarar att även mammor blir trötta. Och hur otroligt mycket man älskar dem. Då förstår man att det inte har så stor betydelse i det stora hela. Det betyder helt enkelt bara. Att jag inte bara är mamma. Jag är människa också.


Permalänk

De spretiga namnskyltarnas framtid

Idag var det den oförstörda nyfikhetens stora dag. Det var de pirriga magarnas och de lösa tändernas dag. Det var blyga blickar och rosetter i håret-dagen. Det var ”undra-om-nya-fröken-är-snäll”-dagen. Det var dagen med startskottet till alla världens bokstäver, siffror, räkneord, ljudning, månader och lära sig räkna one-two-three-dagen.

 

Det var ”undra-om-jag-har-någon-att-leka-med”-dagen. Det var dagen då nya roller skulle finnas och gamla skulle etableras. Det var när små människor känner sig stora och samtidigt darrande små.

 

Det var dagen då föräldrar är stolta och tårögda, glada och vemodiga på samma gång. Det var en ”vart-tog-tiden-vägen-?-han-var-ju-nyss-en-bebis”-dagen.

 

Det är dagen som skriver historia. Som kommer att minnas och berättas om, förklaras och dokumenteras resten av livet. Det är dagen då man minns vad man hade på sig och vad det var för väder.

 

Om kompisen hade varit hos mormor och söta tjejen i klassen varit i Turkiet. Det var dagen då man blev in delad i Björngrupper och Delfingrupper, med kompisar som man kommer ha vaga och starka minnen av resten av sitt liv.

Småfolk som står med sina små tår och fortfarande runda mjuka kinder, vid startlinjen för resten av skoltiden. Livet. Framtiden. Världen. Bara fantasin, och en eventuellt några verklighetsfaktorer, kan sätta stopp för vad de små spretiga namnskyltarna kommer att finnas på för arbetsplatser i framtiden. Spretiga bokstäver som kommer växa upp och bli artikulerade män och kvinnor. Människor som ska ta hand om Sverige.

 

Idag var första dagen i första klass. Idag skrevs livshistoria.


Permalänk

Någonstans mellan Lappland och Dalarna

Det var i juli och året var 2001. Lite pirriga och uppspelta lånade vi Fredriks kompis gamla Saab V4 för att puttra oss ner genom sommarsvergie, från Lycksele till Falun, där vi skulle gå på goda vänners bröllop. Vi skulle dessutom sjunga på bröllopet (”From this moment”), men detta var trots allt inte orsaken till vår nervositet. Vi hade nämligen bestämt oss för att förlova oss på resan ner. Annonsen i tidningen var redan inskickad. Orden som vi valt att skriva i förlovningsannonsen ekade hemlighetsfullt mellan oss. Rubrik: ”Vi har förlovat oss”, sedan: ”Någonstans mellan Lappland och Dalarna. 6 juli 2001″.

Det var redan bestämt. Våra förlovningsringar låg i blå sammentslådor och skakade i skuffen tillsammans med vår packning, alldeles skinande nya och glänsande.

 

Vi stannade vid ett ställe vid havet, söder om Umeå. Ett vackert havsbad, ett populärt resmål. Men det var kväll och inte en själ syntes till på stranden. Ändå sökte vi mer avskildhet och klättrade vidare upp på klipporna, längst ut på en udde vid havet.

Sedan fanns inget längre att vänta på. Med en overklig, högtidlig och samtidigt lite tafatt känsla, plockade vi fram våra ringar. Vi sa några väl valda ord till varandra och trädde på ringarna på varandras fingrar.

 

Jaha, så då var vi förlovade! Märkligt och hissnande. Pirrigt, härligt och ändå lite skrämmande. Men vi hade ju bestämt oss. Vi skulle ju leva tillsammans. Allt annat var otänkbart.

 

På vår semesterresa den här sommaren, 12 år senare, så stannade vi till på samma strand. Vi var på väg norrut för att hälsa på Fredriks släkt, det var 25 grader varmt, vår stora Chrysler minibuss saknar AC och barnen var svettiga och otåliga. Vi stannade för att bada. På denna alldeles speciella strand.

 

Det var fullt med badande människor, sandgrävande barn och knallbruna beachglidare. Vi snubblade fram över sand och människor, tre svettiga barn och två ganska trötta föräldrar. Jag visste att det här var den stranden vi varit på för 12 år sedan, men när jag blickade ut mot udden med klipporna där gett varandra våra skinande ringar, så fylldes jag av en intensiv känsla av glädje, stolthet och andäktighet. Alldeles särskilt när jag runtomkring mig samtidigt har tre sprudlande glada, friska och vackra barn. Och Fredrik vid min sida. Vi står kvar. Vid varandra. Fastän livets stormar nästintill blåst sönder oss och många gånger har löftets glänsande band mattats av och tappat sin lyster.Men jag är stolt idag. Stolt att se ut mot udden och tänka att vi klarat det. Någonstans mellan Lappland och Dalarna. Någonstans mellan lycka och förtvivlan, ilska och glädje, någonstans mellan humor och allvar, mellan sötma och bitterhet. Någonstans mellan dig och mig. Har banden växt sig starkare.

 

Och någonstans under dessa 12 år. Har kärleken för varandra djupnat.


Permalänk

Omfamnad av världsalltet

Jag är mamma till tre barn. Jag är 36 år, gift sedan 11 år, är fast anställd och äger både hus och bil. Det verkar som att jag är vuxen. Det är i alla fall mycket som tyder på det. Men att vara vuxen innebär inte att känna sig stor, fastän man förväntas göra det. Man ska ta beslut, ta ansvar, hålla tempot. Ni vet.

Så, det är därför. Därför man har ett sådant trängande behov av att ibland känna sig liten. Att omges av något större, mäktigare. Som gör att man känner sig omfamnad, omhändertagen. Som om man åter igen kunde krypa upp i mamma eller pappas famn. Gråta tills gråten är färdig. Vila och bli vaggad, tills man blir lugn och stilla igen.

Vi badade i en fjällsjö på vår Norrlandsresa förra veckan. Lapplandsfjällen bjöd på en oförglömligt strålande dag med 21 grader varmt. 21 grader av frisk och varm fjälluft, som vore den gjord av ädla små gnistrande diamanter. Omkring oss tornade sig fjällen upp med sin majestätiska hållning. Stolta och vackra, som om de lättjefullt sträckte sig till himmelen och plockade ner lite av världsalltet till oss där vi simmade omkring i det friska, klara vattnet. Allt var stilla och förtröstansfullt. 

Jag kände mig liten och trygg. Det framgick med otvivelaktig tydlighet att det fanns något som var större än mig. Än mitt vuxenansvar, än mitt liv. Det liknade en mäktig famn. 

Jag var som en jolle som fick flyta omkring i det stora världsalltet. Vaggad och trygg igen. Tills själens darrningar stillade sig.

Permalänk

Och bara lukta på blommorna

Två veckor har vi levt i undantagstillstånd. Mer populärt kallat semester. Men det är ju ett undantag, som bekräftar regeln. Att vara ledig. Inte ha någon specifik uppgift att fylla, mer än att komma fram till vad man tycker om att göra. Eller borde göra. Finns lite olika uppfattningar om dessa ömsom kravlösa, ömsom kravfyllda semestersktiviteter. Men hur som helst. Inget måste uppfylla en arbetsbeskrivning. Ingen kan kräva resultat. Ingen arbetstid. Ingen flexklocka som tickar. Ingen väckarklocka som ringer som en mistlur i skönhetssömn. 

 
Undantag. Äta glass varje dag. Barn som får titta på Bolibompa tills de storknar. Semesterregler. Allt får flyta. Rutinerna får damma i samma hörn som väckarklockan. Och oj vad snabbt man vänjer sig. Att ta dagen som den kommer. Fundera ut trevliga små utflykter och hemmaprojekt, god mat och dryck för kvällens semesterkväll. Som är en fest. För varje dag är som en välkommen fredag som måste firas. Härliga fredagar staplade på varandra i en enda underbar hög. 

Så. Skulle vi plötsligt jobba igen. (Förvisso ska vi vara lediga igen senare i sommar, så det är absolut inte synd om oss. Detta är blott en iakttagelse). Klockan ringde. Yrvaket försökte vi hitta tillbaka till gamla vanor. Rutinerna knakade i fogarna. Var var sakerna. Vilka var tiderna? Och varför måste man göra så mycket, så tidigt på morgonen? Varför?
Men än värre; kvällen. Man hade under undantagstillståndets sköna lunk GLÖMT vilken miserabel föreställning kvällarna är.

Tre barnaliv som är så trötta och hungriga att de tror att deras liv ska sluta i smärta och förnedring. De är så trötta att deras struphuvuden endast tycks kunna utbringa ljud av kvävt, darrande och hest gnäll. I kombination med gråt och aggressiva yttringar. Maten är för stark och för svag, för varm och för kall. De svettas och sen fryser, är trötta men vill inte sova, vill prata men inte lyssna. Syskonen är dumma, men ändå bästa vänner, filmen är tråkig men man får inte stänga av. De gråter så att köttfärssåsen rinner som teaterblod nerför deras darrande hakor. Kvällarna. Vilken ofattbar prövning. Vardagen. Vilken tuff tillvaro.


Vardagen! Det borde vara undantagstillståndet! Denna kamp mot tid och kraft. Då dygnets timmar inte låter oss hinna all det vi behöver utföra. Denna kamp som blir en kniv mot strupen och gör oss till arga och ledsna föräldrar. Som inte vill och orkar. Vardagen. 

 

Men visst. Det finns en vila med rutinerna. Ordning och reda, fredagsmys på freda’. Vi skulle säkert må dåligt av att flyta runt i en ostrukturerad, lättjefull tillvaro jämt och ständigt. 

 

Så jag antar att vi behöver både vardag och semester. Dessa två bildar en bra balans i vår tillvaro. Det tror jag att vi alla egentligen förstår. Med vårt förnuft. Men hur kommer det då sig att våra hjärtan då så starkt säger att vi egentligen fullständigt skiter i balansen. Att vi egentligen bara skulle vilja sitta i hammocken ute i trädgårdens mjuka värme. Vara helt lediga. 
Och bara lukta på blommorna.


Permalänk

Nattens trygga koj

Om natten finns en procedur. De består av att jag 03.30 hör ett vrål. Med en kraft och intensitet som om kriget hade brutit ut. Ekande genom sovande hus och skrämmer troligtvis några fridfulla rådjur i skogskanten: ”MAMMA!!”

 Utan att egentligen vara vaken, så stapplar jag upp. Öm i själ och fötter. Fortfarande kvar i drömmar och med saliv i mungipan. I det skumma ljuset ser jag en trulsig figur sitta i sin säng. ”Jag kan inte hitta nappen. Och vaj äj apan?”. Vi ordnar med de försvunna objekten och han lägger sig ner igen. Jag stoppar om honom med täcket och tänker likadant varje natt. Det här gången kanske han faktiskt går med på att somna om i sin egen säng. Hoppet är det sista som överger oss, är det ju sagt.

 Men. Lika säkert som att himlen är blå, kommer sedan: ”Jag vill sova med dej, mamma.” Ja, visst, säger jag eller så tänker jag det bara. Det är liksom diffust. Men han fortsätter, i klar och hög ton:

”Du bäj mitt täcke och kudde.”. Fogligt tar jag hans täcke och kudde. Alltid. Sedan svingar han sig ur sängen och fortsätter sedan. Likadant varje natt:

Jag ska gå fösst.” Det han inte inser att jag redan vet detta. Också. Och därför står jag redan halvblundande och väntar på att han först ska marschera in i vårt sovrum. Sedan väntar han tills jag lagt undan våra täcken och gjort i ordning en plats åt honom, och lagt hans kudde på plats. Då klättrar han upp och lägger huvudet där.

”Jag vill ha täcke”, kommenterar han innan jag med mina sömndruckna rörelser hunnit lägga täcket på hans ihopkurade gestalt. Och sedan säger jag. Alltid. ”Jag måste bara kissa. Jag kommer.” Då accepterar han detta och lägger huvudet skönt tillrätta. Jag är tillbaka efter mindre än två minuter. Då sover han. Djupt och fridfullt, i vår säng.

 Lika säkert som att Henry alltid sover i vår säng, är det att Leonard aldrig sover i vår säng. Aldrig någonsin. För han vaknar aldrig. Aldrig någonsin. Så ibland kommer han två minuter på morgonen och låtsassover i vår säng, för att det liksom är orättvist att lillebrorsan alltid sover där. Och hur ska man förklara för honom, att det inte är orättvist. När det känns så in i bänken orättvist. Att Henry vaknar varje natt. Att Leonard aldrig vaknar. Två syskon, olika som äpplen och päron. Solen och månen.

 Och så har vi Signe. Som sällan vaknar. Men ändå ibland drömmer mardrömmar och skriker ängsligt. Jag tröstar och hon somnar om i sin egen säng. Men ibland vill hon också vara som Henry och sova i vår säng. Men det är alltid lika omöjligt, för hon somnar inte om. Hon ligger pillar och viskar. Hela natten, tills tuppen gal och första Bolibompaprogrammet äntligen kan börja. Hon är syster och lika olika. Som äpplen, päron och bananer. Solen, månen och stjärnorna.

 Så ser våra nattvandringar ut. Alla familjer har sina olika procedurer. Så låt oss skippa alla säkra råd och bestämda sovmodeller. För alla barn olika behov. Äpplen, päron, bananer! Alla lika unika. Lika olika. Snirkliga och exakta, som fingeravtrycken på våra fingertoppar. Och vi fogar oss. Stapplar runt, bär täcken, letar nappar, tröstar och bär omkring sovande knyten. Allt för att nattfriden ska kunna sänka sitt varma hölje omkring oss. För att vi på dagen ska orka vara människor, vuxna, barn och föräldrar. För att det är föräldrar uppgift. Att fånga in våra barn i sömnens trygga koj. Så att de nästa dag ska orka med det digra arbetet. Med att vara barn.


Permalänk

Det svåra, det vackra, det oförklarliga

Min kropp är inte min egen. Den ägs av mina barn. Mitt hjärta och hela min existens likaså.

När man väntar barn är det naturligt att fundera på vad som kommer att ändras. Hur mycket kommer jag få sova? Kommer jag kunna hinna träffa mina vänner? Får vi plats i vårt hus, (eller lägenhet), eller kommer vi behöva flytta? Hur är jag som förälder?

 

Detta är naturligtvis helt adekvata frågor. Men nu efter snart sju år i branschen som förälder, så kan jag se tillbaka på tiden och inse att de ändringar som ska göras, de är bara olika sätt att förhålla sig till; Att man inte längre är sin egen människa. Att hitta sin kärlek, bli sambo eller gifta sig – det är att dela livet med en annan. Att bli förälder är att ägna livet. Överlåta sitt liv. Åt en annan. Eller flera andra!

 

Ja, inte undra på att min kropp är trött som ett skrumpet bananskal ibland. Som typ, idag. För jag har tre himlabitar som jag överlåtit mitt liv till. Och detta med stor stolthet och glädje, för de råkar vara helt fantastiska. Men även fantastiska himlabitar (alltså barn) kan vara trötta. Och gnälliga. Väldigt gnälliga. Och skrikiga. Och bråka. Väldigt, väldigt mycket. Och en av dessa tre, han vill helst bo innanför min hud. Han lämnar inte min sida. Inte för ett ögonblick. Som om han hade en liten gadd och sakta men säkert sörplade i sig allt innehåll av sin mor.

 

Nu låter jag kanske lite bitter. Nej, detta speglar bara känslan hos en väldigt trött mor.

 

Att överlåta sitt liv åt sina barn. Kanske är det omöjligt att beskriva för någon, som inte upplevt det, hur det kan vara värt allt slit. Det skulle vara lika svårt, som att försöka förklara för någon som aldrig varit människa, varför det känns så skönt för hjärtat att titta på en blomstrande sommaräng. Eller känna en varm vind mjukt smeka min kind. Eller veta att någon bryr sig om mig. Eller försöka förklara att världen kan se grå och tråkig ut och några veckor senare vara vackert klädd i sommarskrud.

 

Det är omöjligt att förklara med ord. Det ger ingen rättvisa, än vilka ord jag väljer. Så därför kan jag bara säga att det ÄR värt att överlåta sitt liv till sina barn. Mer än alla sommarängar i världen.


Permalänk

Lekstuga

Vi åt kvällsmat i lekstugan i tisdags. Jag bar ut smörgås och O’boy på en bricka och vi trängde ihop oss på 2 kvm, medan regnet smattrade på taket. Tänk om jag vetat det en vecka tidigare. 

 

Jag har länge önskat en lekstuga.

 

Kanske för att jag själv inte hade någon som barn. Kanske för att jag fortfarande har ett väldigt levande barnasinne. Kanske för att jag tänker att barnen kanske kunde bli lite nöjdare med sin utelek då. Kanske för att försöka fokusera på något trevligt istället för alla svarta gropar som envisas med att dyka upp på livets väg. Kanske en blandning av dessa.

 

Men vi hade ju ingen lekstugsbudget. Den behövde vara i princip gratis. Och i mitt stilla sinne har jag tänkt att det borde finnas övergivna tomma lekstugor där ute på gårdarna, som längtar efter nya glada invånare. Men hur dessa ska kunna hittas visste jag inte.

 

Jag hade tänkt sätta upp en ”sökes”-lapp, men det hanns aldrig med. Det var som att jag istället med ren tankevilja försökte pressa fram en lekstuga. Men aldrig hade jag trott att det skulle fungera.

 

Så. För cirka en vecka sedan, i onsdags, såg jag lappen på en anslagstavla i närheten av Leonards skola.  Handskriven av en gammal hand. ”Lekstuga, liten och enkel. 500 kronor.” Jag bokstavligen kastade mig på telefonen. När den gamla rösten svarade och förklarade att lekstugan inte var såld, att han hade sagt upp lappen för 3-4 timmar sedan, så spratt det till i mig.

 

När det sedan visade sig att gamla Olle 88 år, skruvat ihop denna lilla pärla till stuga med sina egna händer, men att sedan några komplicerade livsomständigheter hade gjort att inget barn någonsin lekt i den. Då visste jag. Han hade gjort stugan till oss. Han hade bara inte vetat om det.

I lördags, den 1 juni 2013, flyttade stugan hem till oss. Olle fick 500 kronor och ett innerligt ”tack” och tre barn fick en ny trogen vän att leka med en hel barndom. Det verkar kanske överdrivet att uppskatta en liten lekstuga så oerhört. Men när jag ser den stå där ute vid hallonbuskarna så ser jag inte bara en lekstuga.

 

Jag ser att det mesta är möjligt. Om man bara vill det, tillräckligt mycket.