Mitt liv, en kontinent

Postat: 2012-05-13 av mammaminne | En kommentar »

Det är alla små bitar tillsammans. En bit, och en bit, och en bit. Som skapar en stor bit.

Mer än bara en stor bit, utan ett område, en vidsträckt plats.

Likaså, så är det alla små händelser som skapar en stor händelse. Nej, en enorm och omvälvande händelse. Likaså är det alla små ljud, som skapar den mäktiga symfonin, det rytande vrålet. Fiolen, saxofonen, slagverket. Pratet, skriken, ropen.

Så formas våra liv. Vår existens. Av små detaljer, av molekyler och kromosomer. Av sandkorn, av väte och koldioxid. Av sekunder, timmar och år. Så omges vi av LIVET. Livet som människa, i familjen, i samhället.

Livet med tre små barn.

”Nu är det dags att åka,” säger jag.
Signe ligger utsträckt på golvet i köket och låter Pippi Långstrump och Blixten MacQueen prata i ett gränsöverskridande möte.

”Nej, men mamma, vänta ett kag (:tag)” suckar hon sävligt och bevärdigar mig inte med en blick.

Henry håller på och ställer upp ännu en av hans otaliga ”gilköer” (:bilköer).
”NEJ, MAMMA IIINTE!” morrar han och får sin smått besatta blick samtidigt som han håller upp en varnande hand mot mig.

Leonard håller på att bygga ett garage av lego samtidigt som han övar sig på att räkna till hundra. ”Nej, jag måste baja bygga klart mamma, bilajna måste ju bo häj!” utropar han med bekymrad blick och gäll stämma.
”Jo, fast vi behöver … ” försöker jag fortsätta.

”FÅR JAG AAALLLDJIG BYGGA KLART?!” vrålar han varpå stora tårar rullar ner för hans kind som en vattenkran.
”Jag ha den bilen?” säger Henry, då han dyker upp som gubben i lådan bakom min rygg.

Och innan någon av oss en har hunnit reagera, snappar han åt sig bilen i Leonards hand och pilar iväg med den. Leonard som var uppe i sin upprörda känsla stirrar först tomt framför sig, innan ilvrålet från avgrunden bryter loss.

”NEEEJJ HENJU, NEEEJ! HAN BAJA TOOG DEN!”
”Fast vi behöver ju åka nu, så måste ändå avsluta …”

Leonard hör mig inte. Han är redan i hallen i full färd med sin hämndaktion. Har tar tillbaka bilen från Henry och tre coola rallybilar till, som han vet att Henry tycker mycket om. Ett ytterligare avgrundsvrål avyttras, nu av lillebror.

Och sen ett dovt morrande från densamme:
”NEEEEEJ LEONAJD, JAG HADE DEN!”

Signe som vid denna stund fridfullt leker och inte alls bryr sig om sina bröders krigsföring kastas då brutalt in i konflikten, då Henry i hämnd mot Leonard snor Signes Blixten MacQueen.

Fönsterkrossande iltjut utstöts från Signes nyss så fridfulla lilla stämma.

Mitt huvud sprängs, stressen sticker, tålamodet rinner iväg som sand mellan fingrarna. Klockan går. Någon börjar gråta. En annan hånskrattar.

Jag stampar till i golvet och hör mig själv vråla:

”HÖRRNI ALLIHOP, VI SKA ÅKA NUUU…!”

Vi fryser bilden.

Här är vi. Mitt i detta lever vi. Signe. Henry. Leonard. Tre barn. Tre viljor. Tre utvecklingar. Tre personligheter. Tre intressen. Tre behovsuttryck.

Tre. Tre. TRE.

De små händelserna som blir en enorm bit. En klippa, ett berg, ett land.

Alla ljud som blir en symfoni, en kör, ett avgrundsvrål. Molekylerna, sandkornen, slagverket, sekunderna.

Allt det där. Allt det här! Hela tiden, att leva i, hantera, förhålla sig till, orka med. Inte undra på att jag ibland tror jag ska sprängas. Smälta samman. Gå i bitar. Nötas sönder.

Inte undra på att livet känns så att det vibrerar i själen. Inte undra på att det känns stort, svårt, övermäktigt.

För om vi tänker att mitt liv är många små bitar som lagts samman. Då är mitt liv en kontinent.

Postat i Föräldraskap, Tvillingar, Vardagsfilosofi, Vardagssituationer | En kommentar »

Den slingriga vägen

Postat: 2012-05-06 av mammaminne | 2 kommentarer »

Vi var barnlediga ett knappt dygn, jag och mannen.

Vi hade ett frikostigt presentkort att nyttja på en trevlig restaurang och generösa barnvakter (tillika mojmoj och mojfaj) som kunde ta hand om virvelvindarna över natten.

Men det var också något mer vi hade. Jag och mannen min.

Vi hade ett akut behov av att mötas. Trycka på paus. Vrida ner volymen på livet.

Och mötas. Om så bara för en kort stund. En kväll på en trevlig restaurang, med stilla musik och vår gemensamma radiofrekvens inrattad.

Så att vi inte bara kunde prata utan störningsmoment. Utan att vi även kunde förstå varandra, befinna oss på samma frekvens.

Och återigen vandra stigen fram och nå till varandras sinnen, hjärtan och djupa vrår. Det var härligt, nästan lite berusande! För det må jag säga - att den stigen den är väldigt slingrig ibland. Ibland rent av så vildvuxen och ovårdad att den är ogenomtränglig.

Och det må jag också säga och dessutom skriva under, det är INTE LÄTT med tre guldlockiga virvelvindar med orkanliknande trotsåldrar i våra liv.

Men detta är dock inte den enda faktorn.

Efter 13 år tillsammans har man också upptäckt ett och annat om varandra.

Många fina saker.

Och en del svåra, som vi stoppat undan i någon slags vag förhoppning om att de kanske kan försvinner om man inte låtsas om dem. Så, ja. Det finns en del undanstoppade lådor i vår relations gemensamma garderob.

Så det fanns en del att prata om över fläskfilén.

Vi fick också i morse känna av en stunds lugn i själen av att för en stund inte behöva lösa sju konflikter och fem världskrig innan frukost.

På eftermiddagen tog vi sedan adjö av detta undantagstillstånd gjorde entré hos mojmoj och mojfaj där stormvindarna intog oss med full kraft. Så undrar man för en sekund hur man ska klara av det. Det som är vardagen.

I kontrast till vårt barnlediga dygn så inser man på djupaste allvar vilket ofattbart hårt arbete vi ständigt annars befinner oss i. Men stärkta av vårt möte så fortsätter vi vandringen. Om än slingrig, så tillsammans.

Där vi lever. I stormens epicentrum. Så det blir ånyo uppenbart varför våra olösta lådor i garderoben och de 37 punkter på hemmaprojekt ”att-göra-listan” snällt får vänta.

Tills en annan gång.

Kanske till ett annat liv. För imorgon kommer fortsättningen på vardagen.

Postat i Föräldraskap, relation | 2 kommentarer »

Ser du månen?

Postat: 2012-04-29 av mammaminne | 2 kommentarer »

Jag tog en kvällspromenad. Kanske först och främst för min fysiska hälsas skull. Det är i alla fall det jag tänker när jag snörar på mig skorna och stegar iväg ut i kvällsluften. För att bli starkare och friskare. Och piggare.

Känns ungefär lika befängt som att ha jultomten dansande kring midsommarstången, efter en lång intensiv dag med stormvindarna till barn som vi har.

Men ändå. Ni vet ju alla vad jag pratar om.

Men jag hinner ju nästan aldrig mer än bara några tio-tjugo meter eller så, innan jag inser att det är lika mycket för mitt psykes skull. För den mentala hälsan och för själen. För där ute finns också de friska tankarna och det sunda perspektivet.

Vi i bor på landet och på vardera sida av vägen jag går sträcker sig åkrar. Över åkrarna seglar allsköns fåglar. Tofsvipor, måsar, kanadagäss, kråkor och ankor. I skogsbrynet sitter en näktergal och håller konsert.

Fåglarna. De lyfter, seglar och landar, skränar och kvittrar.

De bryr sig inte ett dugg om vad vi människor håller på och gnetar med inne i vår konstruerade värld. Det har varit en hel del jobbiga saker som hänt de senaste veckorna, både på nära håll och på avstånd. Det har gjort mig djupt bekymrad, trött och stressad.

Det har fått mig att fundera mycket på vad vi håller på med egentligen, vi människor.

Det är som att vi tappat perspektivet, glömt hur vi ska relatera till varandra, samspela med varandra.

Allt är så svårt, så komplicerat. Det är lätt att bli missmodig och nästan tappa hoppet på vår världs psykiska hälsa. Så vad kan jag göra? Så när jag gick där på min promenad och såg fåglarnas flygande dans så insåg jag att det egentligen inte är så komplicerat.

Det är vissa saker som jag inte kan påverka. Sjukdom, väder och andra människor.

Det finns en sak som jag kan påverka. Mig själv.

Min inställning till andra och till livet. Jag kan helt och hållet själv bestämma vad jag vill fokusera på.

Signe påpekar ofta att hon ser månen.

”Månen!” ropar hon glatt och jag tittar uppåt och allt jag ser är träd, hus och massa moln. Men envist pekar hon med sitt lilla knubbiga finger och efter en stund ser jag den ytterst svaga månskäran. ”Ja, där ja!” säger jag och hon tittar triumferande på mig.

Eller som när Signe skulle ta kort på mig och Henry. Vem hade sagt att vi båda skulle synas i bild? Vem hade sagt att hela ansiktet skulle vara med?

Allt beror på vad man fokuserar på. Vill man se månen, så ser man den. Men man måste anstränga sig. Man väljer själv vilket fokus man vill ha.

Är glaset halvtomt eller halvfullt? Om livet är svårt är det jag som kan välja att bli bitter. Eller inte.

På promenaden kom jag runt en av åkrarna och kunde skymta vårt hus i solnedgången från ett håll jag aldrig brukar se det.

Så hemkommen från min promenad så vad jag inte bara piggare i kroppen. Min själ hade fått flyga med fåglarna och fått en perspektivs-injektion.

För vad är det som är så svårt? Allt jag kan göra, är att göra sitt bästa. Vill man se månen så är det bara att leta.

As simple as that.

Postat i Dilemman, Vardagsfilosofi, Vår | 2 kommentarer »

Ihopfällda vingar

Postat: 2012-04-24 av mammaminne | 2 kommentarer »

Jag är på utflykt. Jag har packat min lilla väska med tandborste, bok och musik och satt mig på tåget. Medan sjön, träden och husen susar förbi så fylls jag av en intensiv känsla.

Av att ha fått vingar. Inte en känsla av att jag flyr, för det sliter i mig att lämna barnens mjuka kinder och virvlande närvaro. Där finns inget att fly från.

Som att jag fått några vingar till låns. För att ta liten tur. En utflykt.

Till en annan stad. Men då, på samma gång. I en annan värld, ett annat liv.

Jag ska på utbildning i vår fina huvudstad och jag passar på att åka dit en dag för tidigt, denna surmulna aprilsöndag.

Som för att påminna mig om att jag är en människa, med egna vingar. Som kan vandra sina egna stigar. Hitta nya platser, klara strapatser och manövrera i världen. I världen där ute.

Men. Jag är en människa som valt att fälla ihop mina flaxande vingar för att tillhöra en och samma plats. I boet, med mina ungar. Jag har fällt ihop mina vingar och äventyren och strapatserna är lätträknade.

Vissa skulle kalla det för att ”ge upp” något. Sin frihet. En uppoffring. Jag kallar det för att ha vunnit något. Ett privilegium. En plats på jorden.

Jag är på utflykt, men det största privilegiet är att ha något att komma hem till. Allting annat är flyktigt. Som morgondimma. Vackert, men obeständigt.

”MIN MAMMA, DU KOM HEM!” ropade Signe häromdagen när jag kom från jobbet. Ett mottagande i rang med en superstjärna.

Jag kan flaxa lite med vingarna ibland, på en och annan utflykt. Det är härligt att njuta av fartvinden.

Men sen fäller jag ihop dem och går ner för landning. Och det med ett hjärta översållat att glädje.

Man får tycka vad man vill. Men ingen kan komma och inbilla mig att det är en uppoffring.

Postat i Föräldraskap, Vardagsfilosofi | 2 kommentarer »

Aprilväder

Postat: 2012-04-15 av mammaminne |

April är här med sitt väder. Sitt egensinniga, lynniga, omväxlande väder.

Man får ibland en känsla av att om man kan reta upp vädret, få det att tjurigt sätta sig på tvären.

Vips så springer solen och gömmer sig och vresiga moln tågar in och skickar ner hagel hårda som blykulor. Bara för att man gett sig ut på en långpromenad eller dragit fram grillen.

Lika som med 3-åringar och trotsåldern. Eh, jag vet, förlåt. Ett återkommande tema. På min blogg, men framförallt i mitt liv. Och framförallt Signe. Hon är som ett helt eget vädersystem.

Hon kan tindra som solen och alla vackra stjärnor. Hon pratar med mjuk röst och ler sitt charmigaste smilgrops-leende. Hon säger saker som ”Åh, mamma, jag älkaj dej!” så att hjärtat nästan brister av ömhet.

Sedan. Väderombyte. Lika intensivt som vårsolen värmt mot min kind, lika smärtsamt kommer ovädret.

”Nej, jaaag ville vaja fööösst”, och sen är det klippt.

Signe är arg. Ursinnig. Haglet med blykulor smattrar och skriket skär genom tålamodsbarriärer och väggar.

En timmes uthållig ilska.Hennes tvillingbrors trotsilska är som att dra av ett plåster. Ett snabbt blixtrande, sedan vidare till nya roliga upptåg.

Efter fem minuter, med tårarna fortfarande blöta på sin kind, hojtar han glatt: ”Mamma! Jag glad nu!”

Så det är inte bara vädret och humören som är ett aprilväder. Det är personligheterna också. Signe och Henry, de är som aprilväderstvillingar.

Och så livet. Också som ett enda lynnigt aprilväder. Förra helgen låg vi däckade i allsköns virus, kroppen och själen sved och hagelskuren skoningslös.

Den här helgen är vi (förhållandevis) friska, har varit på 40-årsfest, fått oväntat besök av gamla fina vänner och avnjutit god middag med familjen. Solen glimtade fram.

Man tassar på tå för livet, vädret, trotset. Rädd för nästa utbrott. För marginalerna är så små och huden så tunn.

Men det fina med aprilvädret är att det inte bara är mörkt och kallt. För om man står ut med skurarna, haglet, regnet och nordanvindarna.

Så däremellan. Kan man få njuta av solglimtarna.

Postat i Tvillingar, Vardagsfilosofi, Vår | Kommentering avstängd

Påsken och jag

Postat: 2012-04-09 av mammaminne |

Påsken. Åh, vad jag har längtat till påsken! Dess ljusa värme, fjädrar i sprakande färger och glada humör. Påsken bär på löften om uppståndelse, både för våra själar och för kommande sommar.

Den är som ett friskt andetag efter en alldeles fruktansvärt lång vinter, såsom det är varje år. Väl förtjänta är vi då alla av att få avnjuta påskens fryntliga närvaro som ska firas glatt och friskt, med god mat och påskäggens läckerheter.

Ja. Så tycker jag. Fast. Så blir det inte alltid som man har tänkt sig.

Nej, inte alls faktiskt. Viruset from Hell is in the House. Den har sannerligen gjort skäl för sitt namn.

Jag gick ned för landning redan onsdagen innan skärtorsdagen med att må sämre än på länge. Ryggskott och min hals var som ett såll av blixtrande knivar.

Tillslut var jag så ömklig på långfredagen att jag endast kunde peta i mig lite yoghurt till middag. Men det var innan jag fick magsjuka. Jag sprang på toa en gång i timmen hela natten. Förutom mellan kl 03-06, då fick jag sova en liten stund.
”Vad bra,” sa min man, ”då fick du i alla fall en paus! ”

Man kan säga att jag inte var så mottaglig för att se saker positivt i det här läget.

För vad det blivit med min påsk? Vad hade hänt med min efterlängtade högtid med ljus, glädje och fest? Jag hade blivit virusarnas påskfestplats! Jag har käkat Alvedon och yogurt när alla i hela världen gått till bords för fest.

Det är lätt att snudda vid bitterhetens dystra dörr. Jag har varit där och vänt ett par gånger. Särskilt när också barnen varit alldeles orimligt kinkiga, krävande och trotsiga – och brutalt skakade om mig helt oförtjänt i mitt ömkliga tillstånd.
Eller helt enkelt. De har varit helt vanliga barn. Och jag har inte orkat vara deras mamma. För att jag har varit sjuk. Sjuk, sjuk och sjuk. Att vara sjuk SUGER!

Idag har magen varit lugn, halsen en aning bättre och energin i alla fall på … tja, 1,5. I alla fall inte på minus. Idag, denna påskdag 2012 återerövrade jag påsken! Jag fick avnjuta en (om än lite försiktigt) påskmiddag och måla mitt ägg.

Jag fick le mot solen och hissa flaggan. Jag fick tänka på hoppets budskap och glädja mig åt det.

Påsken och jag. Inget kan skilja oss åt. För den riktiga påsken finns ju i hjärtat. Och det kan inget uselt virus sätta stopp för.

Postat i Personlig historia, Vardagsfilosofi | Kommentering avstängd

Glädjen på avbytarbänken

Postat: 2012-04-02 av mammaminne |

Som en ond dimma härskar de vårt och allas liv. De har slagit ner oss, fått oss sängliggande, gjort oss odugliga och darriga.

De har gjort oss olustiga, febriga, hostande, snoriga och kräkande.

Man mår skit i flera veckor och så när man slutligen släpar sig till läkaren och hoppas på en lösning, rent av en medicin, så får man domen: ”Det är virus, det är bara att vänta ut. Vila och sömn”. Orden ekar i mitt sömndruckna huvud.

Att vila och sova är ren utopi. Därför blir det läkarens ordination också en utopi. En ironisk utopi. Att få bli frisk känns ouppnåeligt och exklusivt. Som att vinna på lotto.

Vi är i händerna på Virusen From Hell.

De tycks tränga sig in i alla skarvar och vrår. Som envetna krigare sitter de på lurpass på varje dörrhandtag, i varje möte med varje människa, i varje rum, förskola och arbetsplats. Vi tar upp kampen med vitpeppar, vitlök och naturläkmedel. Men de ruckas inte, de viker inte.

Inte ett handsprit i världen kan hålla dem i styr.

Det är det ondskefulla kroppsliga, fysiska, viruset.

Sen har vi det ondskefulla mentala viruset. Viruset som sätter sig på mjukvaran. I huvudet, rent av i själen.

Barnens alla trots -och utvecklingsfaser kommer i sjögångsgungning när viruset härjar i deras små kroppar.

Hos oss föräldrar, s.k vuxna, gör virusen att man har svårt att se det underbara precis framför oss. Vi blir så trötta att skrattet fastnar. Orden blir som smågrus som fastnar och skrapar mellan oss. Vi längtar till våren, till sommaren. Att den lättjefulla värmen och ljuset ska rädda oss från virusets grepp och trötthetens undergång.

Vi längtar efter medicinen. Utopin. Vilan och sömnen, som ska läka oss i kroppen och själen.

Vi längtar till en plats, en känsla, där vi är starka och friska.

Vi längtar till den stund då glädjen inte längre måste sitta på avbytarbänken.

Postat i Föräldraskap, Vardagsfilosofi, Vardagssituationer | Kommentering avstängd

Ritualernas Herravälde

Postat: 2012-03-26 av mammaminne | 5 kommentarer »

Det finns en sak som härskar vårt liv, likt trådarna som styr marionettdockor. En sak. Ritualer.

Jag vet att jag nämnt detta förut, men vi har alltså två 3-åringar. Och det som gäller för 3-åringar. Det som är på agendan för 3-åringar. Det som är ”da shit” för 3-åringar, är ritualer. De kontrollerar sitt liv, sitt jag, sitt herravälde – genom noga genomförda ritualer.

Inget lämnas åt slumpen. Inget hafs-slafs passerar obemärkt. Alla behöver veta vad som gäller, i vilken ordning som gäller, med vilken färg, i vilken vinkel, med vilka verktyg, med vems tillåtelse, i vilken hastighet, med vilka fingrar.

För annars. Ja, annars. Väntar det oregerliga, det bottenlösa och fullständigt OPROPORTIONERLIGA raseriutbrottet. Nej, plural. raseriutbrotten, för de är ju TVÅ (som jag tror jag nämnt tidigare).

Jaja, kanske du tänker, och vådårå? Små halvpersoner som är i trots-fas, utveckla-sitt-jag-fas, inte är det väl så farligt. Ta dem under armen, visa vem som bestämmer.

Ja, tänker jag då, så är förvisso sant. Jag tar dem under armen och vore jag Hulken med tio änglars tålamod, skulle jag med lätthet vandra vidare i livet med dessa brottandes, spottandes, sparkandes och skrålandes små människor under armen. Visslandes en förnöjsam melodi.

Men jag äro icke Hulken. Och mitt tålamod är likt en väldigt liten och inte så framstående ängel.

”Jag ha mina josa klövaj (rosa stövlar)”, ljuder Signes skarpa lilla stämma varje morgon.

Trots återkommande snöväder har modern vägt in risken för reseriutbrottets skälvningar och istället satt på henne ett par extra tjocksockar.
”Jag HA mina josa klövaj!” säger hon med smått darrande och stegrande röst.
”Ja, Signe, du ska få dina rosa stövlar”, säger jag och ser hur den maniska gnistan i hennes annars så runda och oskyldigt blå ögon, släcks. Och byts ut mot lycka.
”Ja HA mina josa klövaj!” utropar hon nu förtjust.

På denna sköra tråd vandrar vi. Utelämnade åt våra barns maniska lycka och förtvivlan. Och icke behöver jag nämna den gång hennes rosa klövaj råkade hamna i bilen, så att dessa inte fanns tillgängliga vid ”åka till förskolan-ritualen”.

Icke behöver jag berätta hur den scenen utspelade sig.

Och så fortsätter det. Henry vid grinden till förskolan ”Jag komma föst!”. Tävlingen till dörren med storebror som han alltid i vansinne förlorar.

Den klassiska ur -och i-klättringen i bilbarnstolarna måste ju nämnas. ”Ja klättja sälv”. Det för evigt oförlåtliga om en moders hand råkar hjälpa en stånkande 3-åring som fastnat med foten i bilbältet.

Sedan vem som sitter bredvid vem vid middagsbordet. Hur ytterdörren öppnas till huset. Hur och vem som får leka med vilken bil och på vilket sätt. Vem som får hålla i DVD-fodralet och vem som sedan får stänga av filmen.

Slutligen. Som den grandiosa avslutningen på ritual-dagen, har vi läggningens ”springa in i hörnet”-ritualen. De ska springa in i myshörnan i rummet innan de på ett lekfullt sätt ska lyftas i sina sängar. Här kan mycket gå fel. Och tålamodet är väldigt litet.

Så förälderns trötthet och icke-vördnad inför ritualen, så avslutas hela den långa dagen nästan alltid med ett galet tjut från flickebarnet. Vilket också blivit lite som en ritual. Medan pojkebarnet har som ritual att i detta läge trycka fram ett maniskt låtsasskratt.

Och enligt ett visst sätt ska gosedjuren kramas och pillas med, innan de äntligen lösgörs från ritualernas band och sjunker in sömnen.

Så är ännu en ritualdag är lagd till handlingarna. Och med värkande kropp så vet du att du snart har en ny dag att leva (och överleva). I det stränga och kompromisslösa landet. Där 3-åringarna är de ondas riddare och de godas diktator.

Ingen kan gömma sig. Ingen kommer undan. Vi är marionettdockorna, de håller i trådarna. Vi är och förblir. Fångna i Ritualernas Herravälde.

(I alla fall tills de blir 4. Men det är en annan historia).

Postat i Barnens värld, Föräldraskap, Tvillingar, Vardagsfilosofi, Vardagssituationer | 5 kommentarer »

Ur askan i elden

Postat: 2012-03-19 av mammaminne | 2 kommentarer »

Då. När vi tittade framåt, till där vi är nu. Då så sa vi saker om framtiden, som: ”Det kommer det att vända”, ”Det kommer det bli enklare”. Det sa vi då, för att orka med då:et.

Allt som vi då hade att överleva. Sömnlöshet. Fredriks knöliga arbetstider och pendling. Tvillingarnas bebisår.

Åren då allting ställdes på ända. Allt handlade om att hålla oss flytande. Inte gå under känslan av otillräcklighet, utmattning och frustration.

Försöka orka, orka, orka. Så var det då. Svart som aska kändes livet, många gånger.

Sedan har tiden gått och saker har blivit bättre. Markant bättre. Tvillingarna sover hela nätterna. De går, pratar och leker. Även om de skriker och bråkar väldigt mycket, så är det ändå en förbättring – mot då:et.

Vi har fått fasta anställningar, arbetar i stan. Allt är inte enkelt, men det är bättre. Nu:et tycktes infria sina löften. Men just som man tänker sig dra en lättnadens suck. Så händer det igen.

Livet gör en vändning. Fredrik börjar känna sig låg. Kanske på grund av att det blivit bättre, så fanns utrymmet. Platsen och rummet. Kanske har det stått på vänt. Kanske finns ingen logisk förklaring. Men så var det i alla fall.

Och så är det. Och efter han känt sig låg en tid, så kände han sig ännu lägre. Och så har det fortsatt. Tills vi är här och nu, idag. Långt nere någonstans, på oceanens botten.

Och jag får den där brännande känslan av att vi gått ur askan i elden.

För nu att överleva varje dag är en brinnande kamp.

Tvillingarna är inne i sin allra explosiva trotsålder. Leonards miljoner frågor och känslor, krav på livet.

Allt som livet innehåller, så sprängfullt. Elden.

Jag ska försöka hålla ställningarna. Jag viskar till mig själv att jag ska klara det. Jag blundar och kör. För om jag på djupet tänker efter hur svårt det känns, så slukar lågorna mig. Vår familj är fortfarande världens finaste. Våra barn är vårt livs underverk.

Så jag kör, bara kör. Jag ska försöka köra oss ut ur elden, på något vis. Helskinnade ska vi klara oss.

Jag förstår inte hur och när. Men vi ska.

Postat i Dilemman, Föräldraskap, Personlig historia, Tvillingar | 2 kommentarer »

En gosses känslomässiga stig

Postat: 2012-03-11 av mammaminne |

Att vara förälder är att vara en känslomässig passagerare.

I tre nya liv. Inte nog med mina egna känslors dalar 0ch toppar, erfarenheter, motgångar och triumfer. Utan som mamma och pappa ska man åka med känslobanan med sina barn. Dessa tre. Inte bara i vardagens ilska och trots. Utan i alla skiftande möten med livet.

Där jag med skälvande hjärta måste acceptera att jag inte kan låta min barn färdas på min känslomässigt upptrampade stig. Utan de måste själva göra jobbet. Ta sig fram mellan buskar och snår.

Trampa upp sin egen stig. Och det kan svida. Rejält. Särskilt när man hamnar mitt bland brännässlorna. Men ibland är det underbart. Att för första gången klara en svår passage, kanske med ett och annat skrubbsår, men ACK med sådan stolthet!

En ny känslomässig erfarenhet för vår äldste gosse i veckan som gick var första mötet med frisören. Långt änglahår har han haft, Leonard, vår prins och store filosof.

Detta har nästan blivit lite av hans signum och därav den skälvande våndan hos modern som flera gånger hållit telefonen i handen för att ringa frisören. Men sedan låtit det vara ogjort. Istället har han fått ha Zlatan-frisyr. Såg helcoolt ut, men snart klagade han på att det var obekvämt.

Och när Leonard sedan själv utbrister ”Men när ska JAG till frisören då?”, så var det slutligen dags.

Vi sitter i bilen på väg till frisören och Leonard utbrister :
”Jag äj nejvös. Fast glad. Det äj ungefäj som näj man ska tjäffa en ny vän”.

Livet svindlar till i min själ för ett ögonblick. För jag tycker att det han säger är så vackert. Och så en så träffande beskrivning, så ingen bloggare i världen skulle kunna krysta fram en bättre formulering.

Han upplever känslan av ”spänd förväntan” och han kan med sin 5-årings referensram reflektera över den känslan på ett sådant magnifikt sätt. Väl i frisörstolen är han lugn och vid gott mod, medan moderns hjärta svider plågsamt.

Det djupt känslomässiga med att se sitt barn ändra utseende där i frisörstolen och förvandlas från en liten gosse till en fullfjädrad pojke. Det känslomässiga hugget av att se honom titta i spegeln, se lite fundersam ut och sedan säga: ”Äsch, det blev väl bja, men inte lika snyggt som på bilden”.

Och då veta. Hur många vandringar han har kvar att göra på sin känslomässiga stig. Och han måste göra dessa vandringar själv. Och allt jag kan göra är att gå vid hans sida och låta mitt modershjärta bulta. Hårt-hårt.