Jägaren vs Utforskaren.

Postat: 2012-01-21 av Mina moln |

Jag har länge letat efter en identitet. Min identitet. Vem är jag? Vad vill jag? Vilket ben står jag på och vad tycker jag egentligen om världspolitiken eller vadsomhelst.

Jag var en tjej en gång. Jag trodde jag visste. Jag trodde jag kände mig själv. Visste mina mål och mina drömmar. Jag minns det knappt. Hon är borta, den tjejen. Och det har varit stunder då jag har sörjt henne. Stunder när jag har haft svårt att acceptera. Jag har varit arg. Förtvivlad. Ledsen. Jag har letat så länge. Jag har sprungit runt på botten. Jag har andats utan att få luft. Jag har gråtit floder som jag sedan drunknade i. Jag har skrikit mig hes utan att bli hörd. Döden kom och berövade mig allt jag visste. Och sedan var jag villse. Länge.

Jag var mamman utan barn och visste inte hur jag skulle förhålla mig till det. Jag gick dubbelvikt av smärta. Jag var rädd för allt. Jag tyckte mig höra hur alla viskade. Visste. Och jag skämdes. När jag blev gravid igen kom rädslan tillbaka. Och vem var jag då? Blivande tvåbarnsmamma? Eller skulle mitt första inte räknas med? Skulle jag förneka? Eller göra avvägningar inför vem jag skulle berätta. Jag väntade nummer två, men att säga det blev obekvämt. För alla. Vem var jag då?

Mellan babylycka och sorg har jag stått och funderat. Jag har undrat. Jag har letat. Jag har jagat i åratal. Jag har jagat tiden som gick och tiden som skulle komma. Försökt att hitta fram. Och sedan slog det mig. Ja, egentligen alldeles nyss. Jag är här nu. Jag har hittat fram. Till mig.

Jag skäms inte längre. Jag känner ingen skam. Jag har två barn. Jag är inte längre rädd för andras reaktioner inför detta fakta. Jag är inte rädd för vad andra ska tycka och känna. För jag vet. Och jag är trygg här jag står. Äntligen. Jag vet vad jag vill och jag ser till att försöka. Det är jag skyldig mig själv. Jag förtjänar det.

Jag känner det så starkt. Jag är jag. Och jag är stolt. Jag är stolt över min resa och jag är stolt över mina barn som jag burit och älskar. Jag känner mig stark. För nu vet jag vem jag är. Och jägaren i mig har vikt sig hän. Hon behövs inte längre. Jag är ingen jägare längre. Jag är en utforskare.

Postat i Vem är jag? | Kommentering avstängd

Flygande änglar och tiden som går.

Postat: 2012-01-13 av Mina moln |

Julen kom och gick och det nya året lät sig inte väntas på. Det är stora kliv för att hinna med, men även stunder där jag tillåter mig att pausa. Iakkta en liten pojke som leker med sina bilar. Måla konst med fingrarna så till och med hårbotten blivit både röd och grön av färg. Åka pulka så fort att man trillar av och får snö i nacken. Åka spark mellan frostiga träd medan dimman ligger som en slöja över sjön. Dra sig en stund längre om morgonen med en liten kropp under täcket medan vi läser bok efter bok. Baka bröd och andas in dofterna av nygräddat. Hänga upp nya gardiner och njuta av att vi har kommit på plats i vårt nya hem. Tända en brasa och bara sitta och titta på lågorna. Det är dessa små stunder som binder ihop livet. Som ger det en mening.

I juletider är saknaden efter Victor större. Mer närvarande och påtaglig. Vi säger att alla samlas för att fira tillsammans. Men det gör vi inte. Alla är inte med. Det gör ont. Strax innan jul kom han på tal. Storebror. Gustav tittade på bilden med Victors hand och fotavtryck. Bredvid ramen finns bokstaven V. Gustav undrade vad det var för något. Jag berättade att det var avtryck från Victor och att det var bokstaven V som i Victors namn. Det finns även ett G som i Gustav så vi pratade lite om namn en stund. Plötsligt pekar Gustav ut genom fönstret och säger ; Mamma, Victor flyger i himlen. Han har vingar och flyger fort fort.

Vi har inte pratat så mycket om Victor med Gustav. I förbifarten ibland. Jag har sagt att Victor är vår lilla bebis som bor i himlen. Det var länge sedan vi pratade om det, men Gustav mindes. Jag önskar så att han fanns hos oss. Storebror.

Postat i Familjeliv, Gustav, Om glädje, Om sorg, Victor | Kommentering avstängd

Postat: 2011-12-23 av Mina moln |

Jag vill önska er läsare en riktigt fin och fridfull jul!

Postat i Bilder | Kommentering avstängd

Under drömmarnas slöja.

Postat: 2011-12-01 av Mina moln |

När jag sover, när jag befinner mig i en annan värld, under en slöja av drömmar. Det är då vi möts.

Du och jag. Jag och du.

Hastigt och precis som om det aldrig hänt. Då står du där. I en folkmängd. Bland blommorna. Mellan träden.

Oftast springer du. Bort från mig. Innan jag hinner ropa. Stanna älskling. Stanna en stund. Hos mamma. Hos mig.

Innan du försvinner vänder du dig om. Din blick är klar och lycklig. Jag vet. Du har frid. Och sedan ler du. Med hela din själ ler du och jag läks en bit. Bruna lyckliga ögon. Så som jag föreställer mig att de hade sett ut. Och bruna små lockar i nacken. Precis så som jag alltid drömmer om dig.

Under drömmarnas slöja. Då möts vi. Mor och son. Alltid så. Aldrig annars.

Du fattas mig!

Postat i Victor | Kommentering avstängd

Kalasfrukost.

Postat: 2011-10-04 av Mina moln |

En liten kille blir 2 år imorgon. Jag kan knappt greppa tiden. Det känns som igår då jag fick upp honom på mitt bröst. Alldeles ny i världen. Och nu fyller han 2 år. Var tog den tiden vägen? Vi har dukat inför födelsedagsfrukost. Paket och ballonger. Jag tror han blir glatt överraskad.

Postat i Bilder, Gustav | Kommentering avstängd

Allergibakning.

Postat: 2011-10-01 av Mina moln |

Vi har gått in i oktober. En månad som kommit att bli en av de bästa. För två år sedan var Gustav på väg ut i världen. Det dröjde ju mången dag innan han behagade att titta ut. 6 dagar låg jag inne och kämpade för livet. Och livet kom. Tänk, vi har snart en tvååring hemma! Makalöst.

Jag planerar kalaset, eller snarare kalasen- vi bjuder i omgångar på grund av platsbrist. Tårtor, presenter och servis. Jag har hittat tallrikar och muggar som skulle få Gustav att hoppa högt. Kruxet är att de bara finns på nätet. Och de hinner nog inte fram. Jag får leta vidare i en fysisk butik. Vad gäller tårtor är det allergivänligt som gäller. Utan gluten, utan ägg och laktosfritt. En liten utmaning, men förra året var det dessutom mjölkfritt och det gick ju bra. Jag tänker mig kärleksmums med kokostäcke och sedan en tårta. Förra året bjöd jag på frukttårta. I år tänker jag nog testa ett nytt recept som verkar spännande med kex och chokladbotten. Jag får justera lite, men jag tror det blir bra. I nödfall får det bli glass med frukt och bär.

Postat i Stort & smått | Kommentering avstängd

Att tala om det.

Postat: 2011-09-20 av Mina moln |

Jag är nybliven student på distans. Jag ska bli chef tänkte jag. Vi träffas var tredje vecka och utbyter erfarenheter och har trevligt. Vi har också uppgifter att göra och igår skulle jag hålla tal. Ämnet var ”detta är jag stolt över”. Vi fick skriva vår titel under förra träffen och några dagar innan nästa träff väljs sedan tre elever ut som ska hålla sitt föredrag. Och igår var det min tur. Och vad var jag då stolt över? Jag skrev ner då, för några veckor sedan, att jag är stolt över min förmåga att hitta vägar genom svårigheter. Jag tänkte inte så långt som att jag faktiskt nu måste ställa mig inför en ny klass på 30 studenter och öppna upp.

Talet skrevs i all hast. Men sedan kom en tanke. Jag vågar inte. Jag kan inte. Jag törs inte. Det är för privat. Så jag började skriva ett nytt.

Men jag bestämde mig för att hålla vid min första titel. Det är viktigt. Viktigt för mig att få berätta. Viktigt för åhörare att få veta. Om min sjukdom. Om mitt första barn som dog. Och hur mitt andra barn kom till världen genom ivf. Och hur stolt jag är över att jag gjort denna resa. Så jag gjorde det. Jag valde att tala om det. Och när jag hade gjort det fylldes jag med ett lugn. Jag vågade att släppa in. Och de ville lyssna på mig. Det var stort.

Postat i IVF, Om sorg, Stort & smått | Kommentering avstängd

Tänkvärd artikel.

Postat: 2011-09-10 av Mina moln |

Man kan dö av sorg. Att förlora ett barn ökar risken för att dö och mammor drabbas hårdare. Det visar en ny brittisk studie. Risken minskar med tiden, men kan hålla i sig i upp till 25 år.

När Victor dog var det precis så jag kände. Jag kommer dö. Jag orkar inte att ta mig igenom detta. Jag vill inte ens ta mig igenom detta. Men jag hade inget val. Det fanns dagar då jag helt enkelt bara lade mig ner och sa; nu dör jag. Jag är redo. Men sedan, efter timmar, behövde jag upp och kissa. Och sedan äta. Och dricka. Och så gick dagarna de svåraste månaderna. Fortfarande, idag efter 4 år, kan sorgen slå mig med en sådan kraft att jag tappar andan. Det går aldrig över. Det blir lättare att bära, men det går inte över.

Läs artikeln här.

Postat i Om sorg | Kommentering avstängd

Höst.

Postat: 2011-08-29 av Mina moln |

Mörka kvällar, svala morgnar, regn och löv som med hjälp av starka vindar faller till marken. Hösten smyger sig på och jag känner mig så där lagom oinspirerad inför denna nya årstid. De varma månaderna är alldeles för korta. Möjligt är att jag befinner mig på fel plats på jorden med tanke på min aviga sida mot kallare väder. Höst blir det oundvikligt och jag får nog bara försöka ställa in mig på detta faktum.

Ny årstid betyder nya inköp. Det är dyrt så. Att ha barn. En varmare jacka fyndade jag på rean i våras. Men allt utöver behövs. Han växer så fort, men tyvärr växer inte plånboken med honom. På listan står nu överst nya regnkläder. Där får jag börja. Lite i taget så kanske det inte känns så dyrt.

Imorgon börjar jag nya studier. Sitter med lite blandade känslor så här inför. Det blir nog bra. Bara jag kommer igång.

Postat i Stort & smått | Kommentering avstängd

Kära läsare.

Postat: 2011-08-25 av Mina moln | En kommentar »

Det har varit ett långt uppehåll på bloggen. För detta är jag ledsen. En sällan uppdaterad blogg är en oattraktiv blogg. Jag är medveten om det. Jag hoppas jag fortfarande har några av er läsare kvar och jag vill gärna fortsätta att dela mina tankar med er.

Jag har genomgått en tuff period av mitt liv, därav det plötsliga skrivstoppet. En nära och mycket älskad anhörig har varit svårt sjuk. Nästan förlorad. Nu har det stabiliserat sig och börjat bli bättre. Innan vi visste något var det vakuum. Chock. Rädslor. Skräck och katastroftankar. Tankar om orättvisor och ilska. Och många tårar.

Jag har samtidigt haft mycket att göra på jobbsidan. Och samtidigt varit mamma åt ett barn i trotsåldern. På det skulle jag också slutföra en kurs på högskolan. Det ena medförde det andra och där stod jag och slets åt många håll. Jag ville så mycket, men hade inte armar nog. Energin har varit ganska så bortblåst och jag har fått prioritera. Bloggen hamnade i skuggan.

Nu ser vägen framför mig ljusare ut. Jag ska börja nya studier nästa vecka. Det ser jag framemot. Jag hoppas också att vi hittar ett nytt boende snart. Jag tror det löser sig. Det mesta. Ja, det måste jag ju tro. Annars orkar jag inte med.

Nu vet ni. Jag är här. Jag har bara befunnit mig bakom kulisserna en stund. Men jag kliver fram nu. Nya inlägg är att vänta.

Postat i Stort & smått | En kommentar »