Permalänk

Inaktivt här!

Jag vet, och jag ber om ursäkt för det men det är så mycket annat som pågår just nu som jag måste hinna med. Har verkligen försökt att hitta tid hit också men det går lixom inte riktigt. Men ikväll har frun somnat tidigare än mig när hon nattade barnen, och jag tänkte låta henne sova vidare.

Det går undan i livet just nu. Jag är halva veckorna i stockholm och lever drömmen på ett sätt. Jag får kommentera Dota-2. Även om min dröm var att leva på det på ett annat sätt, som proffs, så har den förändras. Jag skulle inte vilja vara borta så mycket, men att ändå få betala sina räkningar med att kommentera spelet som jag älskar känns ballt. Samtidigt har jag mitt ordinarie jobb kvar hemma, där jag försöker vara så mycket som möjligt. På det är frugan hemma och tar hand om alla barnen. Tror vi alla kämpar rätt hårt nu, säkert att hon gör det mest.

Men förhoppningsvis blir det annorlunda framöver. Eller det ska bli annorlunda. Hur det vet jag inte ännu bara.

Ber återigen om ursäkt för min inaktivitet.


Permalänk

Ska min dotter få ha top?

Jag läser en diskussion på nätet. Jag förstår det kniviga i det. Absolut. Men jag tänkte ändå raljera lite. Tror ni problemet är att ungarna får ha top eller inte? Eller tror ni problemet är att alla styr våra tjejer. Modetidningar säger en sak. Föräldrarna en annan sak. Skolorna en tredje sak. Det är aldrig rätt hur de än gör. Skulle ni låta eran dotter med utvecklade bröst springa runt naken? Det är så tråkigt hur flickor styrs till att passa in i olika sammanhang, och aldrig eller sällan vänder vi oss till dessa flickor och hör va de tycker.
En top är väl samma sak som ett par jeans? Får man inte ha jeans förrän man har en redig rumpa?
Näe, det vi gör är att vi blandar ihop detta med sexualisering. Det är dock inte alls säkert att flickorna gör det, men vi vuxna, vi ska kontrollera och äga flickornas uttryckssätt så fort som det kommer i närheten av sexualitet. Eller snarare, så fort vi kommer i närheten av vad det VI tolkar är sexualitet. Mer eller mindre, och det är rätt sorgligt.

Istället då, kanske vi ska utbilda våra tjejer, prata med dem, vara förebilder för dem, i att de faktiskt kan välja själva. Min son får välja sina kläder själv, jag har inga invändningar, varför skulle det vara annorlunda för min dotter, ge mig gärna en förklaring på det?
Eller är det olämpligt att min son bär boxershorts som sin pappa? Nej, det är ju inte det. Vad är det då som skulle hindra att min dotter bär kläder som sin mamma? Det kanske snarare handlar om att vara förebilder i den frågan mer än något annat.

Värt att ta sig en funderare på faktiskt. För det ända vi lär dom är att de hela tiden måste tänka på att klä sig på ett sätt som passar deras ålder, deras omgivning, deras ägare.

Är det de vi vill lära ut?


Permalänk

Vem bestämmer vad som är snyggt?

I ett heterosexuellt parförhållande? Det tycks vara så att kvinnan är den som styr upp vad det är för stil som gäller, även för männen. Jag läste nyligen om kvinnor som sa att ”min man han ska då inte ha något skägg” som ett exempel. Men har också sett andra som faktiskt både talar om vilka kläder och frisyrer som gäller. Varför är det så?

Nu pratar jag bara om kläder och skägg, men vi ska väl kanske inte ens börja prata om hur det ser ut hemma, vilka gardiner som gäller eller vilka löpare som ligger på bordet. Jag tycker också om att välja. Jag tycker visserligen om att vara fin för min fru, men jag vet också att för henne så borde jag vara fin oavsett. Vill jag hänga upp en vacker bonad på väggen, vad är det då som avgör att jag inte får göra det? Har jag inte fått den delen av bostaden, som innebär att jag också äger rätten att justera och förfina? Eller är jag helt enkelt en man som inte kan sådant?

Jag ska bara förtydliga att jag har det rätt bra. Jag får vara som jag vill. Jag får även hänga upp mina bonader, men det är inte utan diskussion. Det kanske det inte är åt andra hållet heller, men samtidigt ser jag bröder som totalt blivit undanskuffade när det gäller sånt. Det kanske inte är viktigt för alla. Men det finns säkert de som säger att de är viktigt också.

Föreställ er om en man skulle säga ”Jag skulle aldrig acceptera att min tjej har kort hår”
eller ”Jag skulle aldrig acceptera att min tjej har såna kläder” För mig är det kvinnoföraktande. Men vad ska vi kalla de flickor eller kvinnor som säger samma sak?

Det är bra att diskussioner om manligt ägande av kvinnor äger rum, både i förhållanden, men också bland döttrar och deras fäder äger dem. Men det kanske behöver vara en bredare diskussion. Kan vi inte istället försöka låta folk vara som de är, oavsett om det gäller småsaker som skägg eller skjortor, eller större saker som sexuell läggning eller jobbdrömmar. Även om det är små saker, så sätter vi små lock på folks personlighet, vi säger att ”Det är inte riktigt okej” om vi börjar att tala om för folk hur dom ska vara.
Det finns ingen som någonsin kommer vinna på det.


Permalänk

Icke statisk personlighet

Jahapp. Då sitter man här på ett trevligt matställe på Liljeholmen och äter hummus. Inte bara hummus men det fanns med som tilltugg till salladen. Jättegott! Jag får en del surrealistiska känslor. Jag menar, detta är surrealism för mig. Att sitta mitt i en jävla galleria och bara njuta av mat. Det hör liksom inte ihop med min personlighet, eller så är det precis det de gör. Det är jag glad för. Jag har alltid drömt om att kunna vara en sån person som lugnt sitter ner bland folk och tittar runt, kanske skriver några rader och samtidigt bara mår bra. Jag är tydligen den personen.

Det är intressant det här med vem man är, eller vem andra är, kommer man från en liten by kan det tyckas statiskt vem man är. Från en víss ålder har helt enkelt personligheten färdigutvecklats, och sen är det den personen man är resten av livet. Kanske på grund av andras förväntningar, kanske på grund av sina egna.
Jag träffade en gammal vän på tåget igår på väg till Stockholm. Jag såg honom när han gick bort och ropade hans namn så han satte sig vid mig. Vi samtalade länge. Det tog mig 10 minuter att tillåta honom vara en annan person än den jag förväntade mig att han skulle vara. Då tycker jag ändå att jag var rätt öppen. Det var oerhört trevligt att snacka med honom, han hade en del livsfilosofiska tankar som jag gärna sitter och pratar om. Tågresan gick snabbt och vi åkte även samma t-bana en liten bit efteråt.

Det är så viktigt att låta folk utvecklas, vara den dom är visserligen men också låta dem vara bättre, eller annorlunda, eller vad det nu än är. Vi får inte fastna i idéer om andra människor, men kanske framförallt inte om oss själva. Däremot får det nog vara svårt att göra uppgraderingen. För jag sitter här på Liljeholmens galleria och äter hummossallad, och jag väntar på att någon ska komma fram och peta på mig och säga ”Men du Kim, det här är ju inte du” haha. Det är lustigt. Men om denne kommer fram och petar, så kommer jag utan tveka säga att hen är fel. Det är visst jag. Jag hade bara inte upptäckt det förrän nu.

 


Permalänk

UHUI

Saker som skulle kunna få mig ur spår:

- Jag drömmer en supererotisk dröm som är homosexuell
- Katten har bajsat på golvet.
- Det finns ingen mjölk till kaffet.
- Det snöar fastän jag tycker att det är vår.
- Jag har inga kontanter och ska åka buss
- Min tandborste är spårlöst försvunnen.
- Jag har balsam i håret och läser ”EXTRA VOLUME” och tänker det är säkert bra.

Idag har alla sakerna hänt på rad efter varandra, och jag är inte ens upprörd. ”Det är sånt som händer” tänker jag. Den ända konsekvensen som blev av detta var att jag ringde kattdoktorn, dags att ta av kulorna. Men jag är inte arg. Inte bitter.

Nu åker jag till Stockholm.


Permalänk

Godhet föder godhet?

Sen jag kämpat mig igenom lite dittan och datten känner jag mig mycket lugnare överhuvudtaget men också som att jag har mer plats för att bara vara vänlig. Det är skönt, men ovant faktiskt. Jag menar inte att jag inte varit vänlig tidigare, men kanske inte insisterat på att vara det heller. Har någon bett mig om hjälp visst, men det här är på ett annat sätt.

En äldre kvinna hade problem att få ner sin väska från tåget, och det kändes naturligt att hjälpa henne med det. Jag menar inte som att man tycker att man är duktig, men bara en skön känsla att vara schysst. Grannen stoppade mig och frågade om jag skulle på stan, näe tänkte jag, men jag kan köra er. Det är ingen stor grej. Det kostar inte mycket, men det kanske är värt något.
Jag tror på karma, det är ett som är säkert, så det kanske är en egoistisk tanke i slutändan, men samtidigt tror jag också på godhet att om man är god så gör man världen godare. Jag vet inte varför, men när jag hjälpt någon känns det som att det är lättare att be om hjälp också, och kretsloppet fungerar.  Flummigt? Absolut, sitter med kaffe vid laptopen och njuter av lugnet efter att ungarna sover. Det blir lätt flummigt då.

Min största splittring just nu är däremot att jag är borta mycket från mitt ordinarie jobb. Jag älskar mitt arbete, jag älskar de ungdomar som jag jobbar med, men den här chansen i Stockholm älskar jag mer just nu. Det är just nu som jag får chansen och måste ta den. Jag har däremot inget dåligt samvete mot min fru (Klassiskt manligt?) men det är för att jag ser ur oerhört kapabel hon är, och dessutom vet jag att snart börjar minstingen på dagis och hon kan ge sig av ut i arbetslivet som hon ser fram emot.

Förresten, om ni har något på lut åt frugan hör av er. Mer socialt kompetent person får man leta efter, och jag tror hon skulle passa in på många olika sorters jobb.

Nu tänker jag ge mig för idag.


Permalänk

Tidiga mornar.

HUR kan människor jobba med jobb där man går upp före sju på morgonen?


Permalänk

Dö Ångest Dö

Jag berättade för er tidigare om min ångest. Svårigheter att vara själv, att jag lyckades ta mig till Stockholm via bil, och därifrån sen t.om åka hiss några gånger och klara av att göra det jobbet som jag var här för att göra.

Det blev verkligen steg två på den grejen förra veckan. Denna veckan. Jag fick jobba mer i Stockholm igen, ett fint erbjudande fick jag. Men jag blev sjukt nervös, för nu förstod jag att bilåkandet inte var möjligt mer. Alltså, det hade säkerligen gått att åka bil nu också men det skulle vara mycket krångligare än att åka tåg, dessutom skulle jag inte ens komma fram lika fort och det skulle bara kosta en massa onödigt att ha med sig bilen. Jag skulle behöva tacka ja och dessutom åka tåg. Men inte nog med det. Tidigare när jag bodde i Stockholm hade jag med mig någon utifrån som jag delade hotellrum med. Alltså min ensamhetsrädsla har ju varit det som varit störst. Men nu var det inte så längre. Det handlade bara om att jag skulle åka och ingen annan.

Ni som känner mig kanske vet, eller kanske inte ens ni, men jag har svår panikångest. Det yttrar sig på alla möjliga sätt, men oftast ser inte ens det mest tränade ögat att jag har det. Armarna domnar bort, nacken stelnar, musklerna börjar rycka. Jag får enorm puls, jag blir yr i huvudet, händerna domnar, fötterna också. Jag blir knäsvag och i det yttersta livrädd. Livrädd för att dö. Livrädd för att bli galen. Jag har haft det så sen min pappa insjuknade på mitten av 90-talet. Det har blivit bättre, men tillslut fick jag lov att välja bort sådana saker som blev för jobbiga. Det var att lägga ett lock på livet på ett sätt, men jag är ju företagsam så jag har oftast lyckats snurra mig runt problemet på något sätt så att det gått att genomföra trots allt. Men nu hade jag inga omvägar, inga trix.

Innan förra måndagen hade jag aldrig i mitt liv åkt ett tåg själv. Jag har åkt buss en gång till Stockholm i mitt liv själv, men då hade jag en person som skulle ta emot mig på centralen och följa mig. I övrigt är min erfarenhet totalt noll. Jag har följaktligen heller aldrig åkt tunnelbana eller bussar i anslutning till t-banan. Det är sammankopplat med det absolut värsta av ångest som jag kan frambringa att ens tänka en sån tanke. Men förra måndagen beslutade jag mig för att fuck it. Jag måste ta mig genom det här. Framförallt för mina barn och min frus skull. De ska inte handikappas av min ångest. Men också förstås för min egen skull.
Så jag satte mig på tåget och åkte till Stockholm. När tåget åkte iväg från perrongen i Falun så tror jag knappast att jag ens mindes att andas, men jag gjorde det endå. Jag är så trött på det här handikappet, den här sjukdomen, att det måste finnas en gräns. Väl framme i STockholm tog jag en taxi till hotellet, och sen åkte jag buss därifrån till jobbet varje eftermiddag. Det var fantastiskt. Jag kände mig så fri.

Men när jag kom hem så började jag tänka på den där taxiresan. Jag hade fegat ur ju. Jag försökte bortförklara för mig själv att ja det var ju knappt om tid, och det var det, men den här måndagen bestämde jag mig för att inte fega ur med det heller. Fuck it. Nog är nog.
När jag kom till T-centralen idag kl 14.16 upptäckte jag mig själv promenera rakt ut mot Taxin. Jag fick nästan fysiskt tvinga mig själv att faktiskt gå mot t-banan. Fyllde på mitt kort. Frågade om vägen, för ärligt talat det är snurrigt. Jag blev ännu mer snurrigare av stressen och ångesten, men jag hade bestämt mig, och jag kände mig lycklig av att jag vågade.
Plötsligt gick jag av T-banan på Liljeholmen dit jag var på väg. Jag kunde inte låta bli att göra ett yestecken för mig själv. Det är så fantastisk underbart. Genomsvettig av ångesten men på andra sidan av ångesten fanns ett sånt fantastiskt lugn. Jag klarade det. Jag som aldrig någonsin ens går på stan i Falun själv åkte tåg till Stockholm och tog vidare tunnelbanan till min station för att sen åka en fucking jävla bergshiss upp till hotellet mitt.
Men innan jag gick till hissen gick jag in på shoppingcentrumet vid liljeholmen. Grejen är att jag aldrig gör sånt här. Någon är alltid med mig, om det så är lilla Drej så är alltid någon med mig. Jag köpte mig två t-shirtar. Det var mitt sätt att stirra den sista droppen ångest i vitögat och bara säga fuck off.

Sen åkte jag hissen upp genom berget, och jag drog ett andetag så djupt som jag aldrig någonsin gjort förut. Ni förstår idag har jag övervunnit min absolut största rädsla som överhuvudtaget existerat i mitt liv någonsin, och jag har gjort det helt fucking jävla själv.

Jag är så lycklig.


Permalänk

”Sluta försöka göra barnen könsneutrala”

Jag vet inte hur många gånger jag sett den här krönikan delad. Alf skriver om att vi måste behandla pojkar som pojkar eller flickor som flickor för att skolan. Sen hittar han på en massa andra saker, som de som inte riktigt begripit genus också gärna hoppar på. T.ex att vi ska behandla alla människor lika, oklart vem som sagt det. Eller att vi ska ha könsneutrala barn, vem påstår det? Eller att man ska ha könsneutrala namn och leksaker. Jag undrar, finns det leksaker som inte är könsneutrala? Eller menar ni dockor med penisar är pojkleksaker? Eller att brios leksakståg har, om man tittar väldigt noga, en stor fitta på taket? Jag försöker förstå.

Vi tar det från början. Ett kön är flera olika saker. Dels är det vilket organ vi har mellan benen. Har man en penis så är man oftast en pojke. Men det betyder inte alltid att man är det. Men det är lägst odds på att gissa på att det är en pojke. Man kanske också känner sig som en typisk pojke, toppen. Då kan man kalla sig själv för pojke, no big deal.

Vad är då syftet med Genus? Det är att en pojke inte nödvändigtvis behöver köpa alla dom sakerna som vi hittat på om pojkar. T.ex säger Alf att 9/10 våldsbrott sker av pojkar. Det behöver inte den här pojken skriva under på. Han kanske t.om kan välja att vara helt emot våld i en miljö där könsrollerna tillåter det. Han kanske kan vara känslig. Han kanske kan föredra att leka med dockor eller drömma om att ha en ponny i garaget hemma. Om han vill. Han kan också föredra supermandräkter och karatesparkar om han vill det.
Syftet med genus är knappast att säga att en pojke som känner sig som en pojke är fel, utan snarare att säga att en pojke som känner sig på flera olika sätt mer som en flicka fortfarande kan vara en pojke för att detta behöver inte vara fastlåst i könsroller. Hänger ni med?

Det är inte heller frågan om att flickor måste leka med bilar och pojkar med dockor. Men det är utan tvekan frågan om att ha våra barn i en miljö där detta kan ske utan att man ska bli utskrattad, ifrågasätt eller t.om få en smäll av någon.

Är det så att merparten pojkar är de som misslyckas i skolan så betyder inte det att man inte ska se det, man ska ju se varje barn, men inte utifrån vilket kön det barnet har, inte heller utifrån vilken etnicitet, eller religion utan utifrån vilken sorts behov barnet har. Visst är det enkelt?

Det hela handlar om att ta könsrollerna och utvidga dem. Det handlar kanske om att en snickarson ska kunna känna att skriva är ett okej arbete om man vill det, trots den manlighet han växt upp i. Det kan också handla om en liten pojke som vill leka med dockor på förskolan och istället för att automatiskt bli skickad till bilhörnan få vara med.

Det handlar ingenstans, och det kommer aldrig någonsin att handla om det heller, om att stänga dörrar för barnen. Tvärtom handlar det om att öppna dörrar. Att visa att de klassiska könsmönster som vi har faktiskt går att bredda.

Jag kan alltså gråta och titta på extreme home makeover, föna håret, och plocka ögonbrynen, men fortfarande behålla min penis mellan benen och känna mig som det jag är, en man. Det är lixom inte farligare än så. Men när folk delar den här artikeln och går på alla de påhitt som Alf, som länge varit känd för sitt anti emot att lösa upp könsrollerna, hittar på. Då blir jag gråtfärdig.

Den största faran med att ifrågasätta inpräntade könsroller är faktiskt att de barn som kanske inte passar perfekt in plötsligt kan känna sig som en del av den värld vi erbjuder.

Visst låter det hemskt??


Permalänk

Moderaterna vill skaka hand

Med mig. Som förälder.

Varför? För att vi ska ta ett krafttag mot dataspelande. De menar att dataspelandet är anledningen till att pojkar har sämre resultat i skolan. Den typen av resonemang är så fullkomligt jubelidiotiskt att jag skulle kunna börja gråta. Det finns för det första inget som säger att pojkar sitter mer vid sina datorer/surfplattor/socialamedier än flickor. Snarare att det är rätt likvärdigt.
Men samtidigt pratar man om länder som ”Sydkorea” där man har en annan syn på det hela. Hmm… Sydkorea. Där Starcraft brukar pratas om som nationalsport? Ett dataspel som nationalsport? Annan syn?

Jag har inte varit en person som blivit helgalen av att ha en blå regering. Jag ser att det finns hål i politiken, men om jag ser till mig själv bara på ett egoistiskt plan (och att jag behåller jobbet, och inte blir sjuk) så har det varit okej.

Men efter det här uttalandet, även om det är en liten grej, så får jag ändå en annan typ av syn på vilken typ av politik som bedrivs. Det är bra att ha individens ansvar i något slags fokus, vi måste lägga tillbaka ansvaret för att skaffa jobb, eller utbildning på människor också. Det är inte bara statens uppgift. Men när staten utarmat skolorna, och sen beskyller dataspel för det. Då blir jag lite ledsen. Eller, det blir tydligt hur man frånskjuter sig ansvaret.

jag vet att det finns mycket större frågor som jag borde reagera på, det gör jag också, men det var det här som var aktuellt just nu. Moderaterna känns inte NYA. Dom känns väldigt GAMLA.