pappaKim

Igår var det ett år sen min mamma dog. Vi besökte hennes gravplats.
Min tjusiga fina mamma. Hon gjorde alltid ett speciellt ljud med munnen efter att hon ätit. Drog luft mellan tänderna som för att göra ren dem. Detta ljudet och ljudet av hennes fisar, det tror jag är två av dom mest vanliga ljuden.
Jag ringde hem engång och hon lät riktigt anfådd när jag pratade med henne, men i min iver att berätta något så sa jag inget. I slutet på samtalet behövde jag dock fråga vad hon höll på med. Hon satt och sket och ”passade på” att torka golvet samtidigt med en handuk.
Det var min mamma det.

Det är ett år sen hon dog, det borde firas på något sätt. Det är inte ett värdigt liv att inte ens orka med sin egen loppis, även om det var få dagar som den verkligen var stängd. Livet var så slut i henne, hon blev inte särskilt gammal. Men hon levde långt mycket mer än vad många gör, hon kunde gå vidare.

Även om det realistiskt sett är meningsfullt att man får dö när man är sjuk, och det var okej för henne att gå vidare så saknar jag henne. Ibland så att det krampar sig. Jag måste ringa och berätta detta för mamma, den tanken formas många gånger och gör fortfarande. Det är oerhört frustrerande att jag tänker så, men ännu mer frustrerande att det inte går att ringa. Numera ringer jag till min storasyster istället. Det är förstås himlars trevligt, men inte samma sak. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi spenderade en hel helg hos syrran nu, och mamma lever vidare i henne. Styrkan, lugnet. Det finns där. I min dotter också. Det är underbart att se.
När vi åkte in mot Malung tittade Mila på mig och sa ”Kan vi inte låtsas att farmor lever och är i huset pappa?” Jag måste ju erkänna att jag hade velat säga ja. För jag kan känna precis så, kan vi inte bara låtsas att hon är där. Men när vi åkte förbi huset, så märkes det så väl att hon inte längre är där. Det är en plats som hon sen länge lämnat.

När vi åkte mot Falun igen så grinade vi lite. Jag tror allesammans på vårt egna sätt. Men mamma Eva som är i himmelen ska inte oroa sig för det. Vi har fått ett liv, och det tänker vi leva. Inte bara för att vi är skyldiga henne det, men för att livet är fantastiskt.
Men vet du Mamma. Vi saknar dig!

Eller nått.

Om man beställer något och väntar på paketet, så är det inte så att ibland är själva väntan på paketet mer intressant än att man får det. Det är mysigt att vänta, men frustrerande om det är för lång tid. Den som är arbetslös kan inte förstå hur man ska stå ut, och blir det för mycket arbete så är det också drygt. Semester, fantastiskt, om det inte blir för lång tid. Eller förstås frustrerande om det blir för kort tid.

Det är det här med balans, och på något sätt har jag svårt att hitta det. Särskilt i arbetslivet just nu. För det finns förstås en fantastisk grej med att få mycket bokningar, och jag är absolut inte den som klagar över det. Det är grymt. Däremot hamnar dom oftast i kluster, och mellan varven önskar man att man hade fler, och samtidigt finns där inte så mycket tid för att vila när det väl är full fart.

Jag undrar om det dock är så med balans också, att strävan efter den är det som är det viktigaste, inte nödvändigtvis att man måste uppnå det. Bara kanske att man känner mellan varven att livet är gott, och visst, det gör jag.

Det där är litegrand som att ha förmågan att gråta, det har jag mellan varven, men när den dyker upp så kanske den kommer liteväl överdrivet, då ser jag till att se tunga filmer och lyssna till sån musik som berör. Men sen försvinner det, och är borta, kanske för länge, mellan gångerna istället.

Det här med balans ja. Kanske kommer känslan mer när jag snart får lite semester. Vi får se! Hoppas ni har balans!

Det är tydligen dåligt betalt på feriejobben.

Förvisso håller jag med, klart ungdomar som feriearbetar ska ha skälig ersättning. Men man ska också komma ihåg hur merparten av feriearbetet fungerar. De som arbetar i vården t.ex hamnar mest i att göra livet lite roligare för de gamla, och sitter inte på tunga ansvarsområden, åtminstone är det meningen. Jag kan bli lite förvånad när jag läser om unga som tackar ner till arbete. Frågan är om man förstår hur arbetsmarknaden fungerar. Det är samma ungdomar som senare kommer att klaga på att ”de vill att man ska ha arbetslivserfarenhet, men hur ska man få det?” Jo genom att jobba med lite sämre betalt kanske, och lite sämre villkor, men för att få en chans att visa vad man kan, vad man går för.

Det är oerhört många unga som inte ”kan tänka sig” vissa arbetsuppgifter och samtidigt har målsättningen att jobba inom media eller kanske som läkare. Jag säger inte att man ska ha mål uppsatta, för självklart är det viktigt, men det är också viktigt att vara realistisk. Att välja och vraka mellan arbeten för att få ett bra sommarlov, det känns som något som man behöver omvärdera.

Alla kommer inte att jobba inom media, alla kommer inte heller att bli läkare. Men vissa kommer inte att få några jobb alls. Har man ingen arbetslivserfarenhet och samtidigt börjar skolåren att ta slut, då borde man nog inte vara så kinkig utan istället försöka att snabbt skaffa sig det. Det kan vara en investering för framtiden som kan räknas långt över dom få kronorna som kommunen erbjuder att sätta i fickan.

Så tråkigt det som hände med Frida inom boxningen. Hon inte bara blev knockad utan stannade kvar knockad, blev inkörd och fick tömma skallen på blod.

Tråkigt först och främst för henne, men även på grund av en annan anledning. Det finns så många människor som letar argument för att kunna säga att boxning, eller andra kampsporter, bara är våld. Bara är negativt. Bara är ute för att skada den andra personen.

Det är synd, för visst kan man skada andra personer i kampsport. Det stämmer. Inte lika illa som om man glider med dobbarna först på en fotbollsplan, eller om man med för många skär tacklar någon i huvudet på en ishockeyplan, eller om man får en baseball i huvudet. Men ändå skada.

Fightingsporter handlar framförallt om självkontroll. Att behärska över sina känslor och sin kropp. Att ha ett hjärta som orkar slå runt blodet i vener och artärer nog fort för att musklerna ska orka en rond till, en minut till. Poäng räknas, den som uppvisat mest kampvilja, den som haft renast tekniker, den som jobbat hårdast. Den vinner. Ibland vinner man också på att knocka en motståndare, men syftet är aldrig att skada någon vill jag mena. Syftet är att dominera över motståndaren så till den milda grad att man vinner.

I de allra flesta matcherna, slutar det med poängräkning. Syftet är att utöva idrott. Jag vill mena att tyvärr förlorade inte bara Frida bältet. Utan alla tidningar såg också till att Frida förlorade entusiaster. Folk som ökat på sitt intresse men nu fått nog. Personer utan insyn kan fortsätta att bladdra om faran med kampsort med varandra.  Men glöm inte att funktionen med föreningsliv och idrott finns i alla typer av ”sporter”. Alltifrån Boxning till att spela dataspel och tävla mot varandra. Alla människor vill inte hålla på med fotboll eller hockey, och ändå är det viktigt att dessa får möjligheten att engagera sig och ha det kul i föreningar.

Det var en fruktansvärd olycka. Men det tar inte bort värdet av sporten. Inte alls.

(Detta ägde rum nyligen, i Falun. 2010-talet. Ej 1950)

Tänk dig att du kliver in i en butik. Du är där för att handla tapeter. Du väljer omsorgsfullt mellan färger och mönster för att slutligen gå till kassan och betala. Kanske att du upplever en viss iver, eller positiv känsla över det hela, ser framför dig hur ni ska göra om i hallen, hur färgerna kommer passa ihop med möblemanget. Du tittar kanske en gång extra i plånboken om du lagt i kortet, eller som jag, kikar på mobilen att pengarna ligger på rätt konto.

I kassan får du ett enkelt hej, tätt följt av ”I Sverige får man inte byta tapeter hur som helst i hyreslägenheter”

Tänk dig nu att du inte nödvändigtvis var född just här i Sverige.
Tänk dig också att du nu inte nödvändigtvis bor i en hyreslägenhet, utan i en bostad som du kan kalla din.

Om vi inte erkänner den här typen av fördomar som något som är fruktansvärt negativt för samhällsbilden så kan vi inte komma någonvart. Den här personen bakom kassan antog helt automatiskt att om det är invandrare som handlar så bor dom i hyresrätt. Dessutom sättet man beskriver det på; sorgligt.

Det är alltid av vikt att prata uppsåt. Att personen bakom kassan kanske ville informera att hyresrätter ej får tapetseras om, ja det kan ha en viss funktion förstås. Det är inte förbjudet att ha fördomar, men det är tamejfan förbjudet hur dessa fördomar presenteras, och hur beredd man är på att göra små förändringar av dessa invanda mönster.

Tänk om man sagt ”Ursäkta, men jag vill bara fråga för att försäkra mig om att ni inte bor i hyresrätt” eller något liknande. För vi kan inte tvätta bort alla fördomar (uppenbarligen) men vi kan fortfarande lära oss att bete oss som folk. Den processen kan aldrig gå fort nog.

Jag upplever politisk yrsel.

Kan man beskylla partierna för att närma sig varandra, eller är det bara dumma förslag från samtliga partier? Eller samtliga, men i alla fall flera av dom. Nästa år är det val. Jag är tamejfan inte ens säker på vilken sida av färgstrecket som man ska hamna. På vissa frågor är jag helt säker, samtidigt finns där frågor som jag inte riktigt kan säga att håller med samma block. Sigh! Jag tror jag måste be om att få bli övertygad, för just nu känns det snurrigt.
Jag följde partiledardebatten. Det gjorde inte saken bättre. Eller kanske för att det nu finns 3-4 partier som jag INTE kommer rösta på i alla fall. Nåväl det ger väl sig.

Jag har dock under året blivit ”beskylld” för att vara vänsterpartist i samband med att jag skrivit om kvinnors rättigheter, samtidigt blev jag ”beskylld” för att vara sverigedemokrat när jag påstod att den personen som på högskolan skrev dom rent av idiotiska orden om mekka faktiskt inte nödvändigtvis var rasist. I övrigt har jag aldrig blivit beskylld för något, i alla fall inte politiskt. Eller jo, ”rödstrumpa” är ju populärt också när man pratar om föräldraledighet eller att mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga. Men jag gissar att det snarare är en indikation på personens oförmåga att hitta sakliga argument än det är personens syn på min politik. Eller så är det båda.

Jag behöver engagera mig lite mer. Eller så får jag rösta blankt. Min farsa han vägrade gå att rösta ibland, han sa att det var ett sätt att visa att man tyckte att alla partier sög. Sen röstade han på Ian Wachtmeister. Oklart varför. Mamma har nog varit socialdemokrat jämt, det är i alla fall vad jag vet. Sen har jag i familjen både blåa och röda. Jag har liksom inget naturligt val att göra, jag menar, hur många röstar inte bara som sina föräldrar, eller sin släkt, för att det hör till. Det måste vara några stycken.

Nu har ni chansen att göra ett anförande till mig, anonymt t.om! Färga mig!

Semestern?

Jag har haft ett problem som inneburit att jag måste vända mig till vården. Sen förra sommaren ungefär. I Januari fick jag en operationstid och i mars opererades jag. Det blev mycket bättre, näe, det blev tamejfan bra t.om. Processen har sett ut såhär ungefär: Sökt hjälp på vårdcentral, fått en salva, ej blivit bättre, sökt igen, fått en salva, fortfarande ingen förbättring utan snarare ökad smärta, akutbesök på lasarett. Massa piller. Mer salvor. Mer piller. Akutbesök 2 och 3 samma sak. Läkare insisterar på att undersöka något som dels är omöjligt att undersöka pga smärta men också ej går att sätta diagnos på. Slutligen fick jag en undersökningstid uppe på lasarettet. Jag meddelade lasarettet att det ej går att undersöka mig men dom ”lugnade” mig med att det var då inga problem. Ta dina värktabletter först. Visst. Låg på en brits och grät när doktorn konstaterade ”Går ej att undersöka patienten” för att bli skickad till kirurgen. Tre veckor senare kommer jag in på dagop och ska fixa problemet, då träffar jag kirurgen lite innan som vill ”göra en liten undersökning först” jag meddelar att det inte går och hon försöker trots allt (sjätte gången i raden nu) för att sen konstatera att patienten kan ej undersökas på grund av smärta. Opereras. Vaknar, blir sämre i 10 dagar eller lika illa och sen blir jag bra. Toppen!

Nu har det passerat ca 3 månader. Jag har följt läkares ordinationer men ändå är det ruta 1. Ringde kirurgen igår. Fick meddelande att ”Läkaren ska få ett meddelande, hon hör av sig, i regel går det fort” konstateras att hon ej ringer under gårdagen. Jag ringer idag och får veta att ”Det som sas igår var att den här läkaren kommer att kontakta dig, dock inte NÄR” jag får förslaget att åka till akutmottagningen. Ringer min vårdcentral, det är dock sent på eftermiddagen och jag får ”höra av mig en annan dag”

Jag har besökt akuten 4 gånger. Detta blir eventuellt min femte. Jag har inte tid. Jag måste verkligen jobba. Det spelar ingen roll. Akuten är det som gäller. Någon som kan tipsa om bästa tiderna att besöka det här stället? Antagligen kommer jag att dra på det hela tills det inte går längre… För innan dess verkar det inte finnas någon möjlighet till seriös hjälp.

Vem ska jag hänga för det här jävla pissystemet? Ge mig en syndabock. Tack!

Det kan omöjligt vara funktionellt att curla sina barn in i det sista. Det börjar bli tröttsamt. Det ska aktas för allting, och inget godis äts, och inga nötter, och det ena är mer omoraliskt än det andra. Ingenting är perfekt nog. Ungar som inte ens får bråka ifred, eller ha meningsskiljaktigheter utan att föräldrarna står alldeles intill och säger hur saker och ting ska göras klarar sig inte senare i livet.

Visst är livet bräckligt, och jag vill inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om något hände med mina barn. Jag är rädd om dom, det är det heligaste och dyraste jag har. Inget snack om den saken. Men samtidigt tänker jag på Björn’s gamla låt Ikaros. Särskilt textsträngen ”Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt” Det handlar utan tvekan om våra barn också. Dom måste också få rätten att begå misstag. Rätten att skrapa sina knän. Att använda sina kroppar. Att tjafsa. Att säga fula ord. Att äta ordentligt onyttigt. Det är väl den viktigaste erfarenheten vi får med oss, när det går käpprätt åt helvete ibland.

Samtidigt måste vi öva oss i motgång. Det är väl dom människor som lärt sig vad motgång är för något som faktiskt får en chans här i livet. Jag säger inte att jag klarar av det jämt, men en strävan finns där.

Jag har jobbat ett helt dygn. Kommer hem efter ungefär 25timmars bortavarande. Jag möts i köket av min dotter som säger ”Hej pappa”. Hon tittar inte ens åt mig. Det är synd, för kanske berättar mitt ansikte historien om att det är dom finaste orden som man kan få höra. Det är verkligen ingens rättighet att vara någons förälder, det är en fantastisk chans som man får, och som man måste försöka göra något meningsfullt av, och visst. Visst har jag stått vid stegen på väg upp i kanan och tänkt ”fan hon kommer slå ihjäl sig” och visst, visst har jag varit redo så att inte ett ihjälslagande ska kunna ske. Men jag har ändå låtit henne klättra. Låtit henne få möjligheten att klättra upp för vilken stege som hon vill. Eller han vill.

Att låta någon misslyckas vill jag också kalla för kärlek. Det har missuppfattats. Det är så många som tror att vi är här för att lösa alla våra barns problem, eller hindra dem från att misslyckas eller skrapa sina knän. Men det är vi inte. Vi är bara här för att vittna om alla dessa situationer, och förstås också mellan varven försöka hjälpa dom på rätt spår. Men som oftast så går dom små tuffande fötterna på rätt väg, det är bara vi som inte riktigt tänkt att vägen ska gå just åt det hållet…

Det är full fart i tillvaron ergo inte så full fart här på bloggen. Länka gärna artiklar som ni vill att jag ska skriva om, här eller till min mail. Just nu är det en del idétorka!

Nu är det verkligen full fart! Fotografering varje helg ett par veckor framöver. Flera bröllop, vilket känns HUR roligt som helst förstås! Igår var jag och med frugan som hjälp till Torsång och fotograferade ett fint bröllop.

Det är vågat att gifta sig tycker jag, många som fegar ur. Det är kanske inte så konstigt heller. Men det är något särskilt med att se folk lova sitt allt till någon annan. Jag gillart!