Nu tar vi semester från det här ordbajseriet. Vi ses!

Jag känner en kvinna som var på väg till ett diskotek på Bali år 2002. Hon hamnade utanför bomben på grund av att hon prioriterade att äta istället. Vilka omständigheter.

Jag känner en kille som växte upp i ett alkoholisthem och som som hade det stundtals riktigt tufft. Vilka omständigheter.

Jag känner en annan kille som färdades genom hela Europa, läste in grundskolan på knappt ett år, skaffade körkort och nu utbildar sig. Vilka omtändigheter

Jag känner en tjej som överlevde en cancersjukdom som hon fick knappt tio år gammal.
Vilka omständigheter.

Jag känner en man som förlorat båda mina föräldrar, innan han blev 30. Tråkiga omständigheter.

Omständigheterna är svåra att påverka. Vi är offer för våra omständigheter på många olika sätt, vår uppväxtmiljö och vilka skolor vi gått i, vad vi haft för bekanta, hur den ekonomiska situationen sett ut hemma. Alla dessa saker gör det svårare eller lättare att bli den människa som man har förutsättningen för att bli. När vi pratar om Husby pratar vi om dessa saker. Omständigheter. Tror jag att många ungdomar har haft orättvisa omständigheter? Absolut. Tror jag att det går att få ett dugligt liv trots omständigheterna? Dubbelt absolut.

Vi får olika chanser här i livet. Vi får några spelkort, vissa har höga kort på hand och andra har knappt ett kort över tio. Det kanske inte går att satsa på en färgstege för alla som är med i spelet. Men oavsett hur dåliga kort du har, så kan du alltid satsa på en liten triss eller kanske en stege.
Det ÄR orättvist att inte alla kan bli allting, för det går inte. Den fattiga bondungen kanske inte kan bli chefsjurist, på grund av den situation han kommer ifrån, men möjligheten finns i alla fall. Om han verkligen vill.

Jag kan se orättvisorna i Sverige, och jag kan se hur orättvisorna används för att locka väljare på olika sätt.
Vänsterpartiet säger att den borgerliga politiken skapat situationen i Husby. SD säger att invandrarpolitiken skapat situationen i Husby. Det hela blir ett politiskt maktspel, där den som lyckas framföra den bästa propagandan kanske också får flest folk med sig. Det ligger ju förstås en sanning i allting, om än mindre i vissa av argumenten.

Men oavsett vilka omständigheter som man kommit till den här jorden med, eller vilka orättvisor man är utsatt för så har man ett val.  Det spelar ingen roll hur gammal man är, eller hur hårt det varit. Valet är alltid hos varje människa. Jag blir oerhört besviken när handlingar likt dessa som skett (och sker) förklaras som om det är offer som begår övergreppen. Det är det inte. Det är folk som väljer att sköta sina kort på det här sättet. Det är folk som tar sin korthand och kastar den i högen, slutar vara med och spela.

Det finns förstås ett stort varför bakom varje händelse, och jag hoppas att politiker kan ta fram några slags svar. Är det invandringspolitiken som varit för givmild? Är Borgarnas politik för hård mot dom svaga? Den som vill ha min röst 2014 kan inte bara säga att detta beror på att folk fallit offer för fattigdom och elände. För jämförelsevis så har dessa människor det bra. De är rikare än 4 miljarder människor på den här jorden om de ens har tak över huvudet. Vi kan gärna titta på orättvisorna som ett argument, men inte som en helhetsförklaring.
Nånting har ju uppenbart gått väldigt fel.

Kriget drar in i över Sverige.

Fjärde natten när dödligt våld används mot tjänstemän som jobbar för den svenska staten.

Diskussioner pågår i förgrunden, och bakgrunden. Det handlar om utsattheten i förorten. Det handlar om hur människor inte får samma förutsättningar på grund av vart de är födda, eller för att de är invandrade till Sverige. Det handlar om poliser som kastar ur sig slagord till unga människor. Det handlar om polisbrutalitet säger någon, det handlar om gängbrutalitet säger någon annan.

Någon vill rättfärdiga våldet från stenkastarna.
Någon vill rättfärdiga språkbruket och attityderna från poliserna.

Men i Husby sitter folk och är rädda.
I Falun också. Jag är rädd. Jag är rädd för den tudelningen av landet som håller på att ske. Där människor får välja mellan att vara rasister eller inte. Det valet har alltid funnits. Men nu får man lov att bestämma sig för om man ska vara positiv till massinvandring eller vara rasist. Det finns inga mellanting längre. En svensk person har nästan inte ens rätten kvar att vara lite orolig, lite nervös, eller tycka att människor från andra kulturer känns läskigt. Det spelar ingen roll om det beror på okunskap eller otrygghet, eller om det beror på deras egna erfarenheter som behöver en uppgradering. Det blir sammankopplat med rasism.

Jag känner hur jag dagligen bemöter människor angående attityder och främlingsfientlighet. Ofta är människor omedvetna. Nästan jämt saknas kunskap. Eller sprids rykten som gör att dessa personer blir extra oroliga. Jag försöker få dom att förändras. Men många tröttnar. Ordet rasist är så urvattnat att fler och fler kan tänka sig att använda sig av det epitetet, för det är inte värt något mer.

Jag säger att fördelarna med invandringen är enorma, och att de allra flesta individerna är fantastiska människor, precis som vi infödda är. Kanske lite roligare t.om, eftersom deras själar inte är stelfrusna. Ibland vänder folk, börjar tänka om. Det krävs mycket av varje Svensk också för att vara med i den här processen. Vi ska inte underskatta det jobb som folk dagligen gör.

Men samtidigt finns det en annan kraft. Förortsungdomar som tröttnat på att inte bli uppringda när dom söker jobb, men när dom byter namn till ”Börje” på ansökan så ringer folk upp dom. Folk som tröttnat på att bli suckade åt på tunnelbanestationen, utan att kunna säga säkert men någonstans vet att det beror på hur dom ser ut. Folk som kliver in på butiker och upptäcker biträdet bli dubbelt redo för att ”nånting ska hända”. Känna sig uttittade. Folk som systematiskt oftare blir stoppade i tullen. Listan kan göras lång.

Jag står utan tvekan på sidan för att de människor som kommer hit, och deras familjer, att dom ska få en bra möjlighet att stanna här. En framtid värdig deras historia, värdig deras människovärde. Det är möjligt att Husby är ett av de ställen där nationen har misslyckats med detta. Men när dessa människor bestämmer sig för att förstöra, vandalisera, använda våld och krig som maktmedel. Då blir det väl allra tydligast hur oerhört misslyckad politik vi bedriver i det här landet. Det är ett katastrofalt misslyckande, inget annat.
Jag vet också att detta drabbar alla personer som inte kastar sten. Alla dom som kliver upp varje morgon för att gå till skolan, som tränar hårt på eftermiddagarna, som sliter med sina körkort. Som försöker lära sig nya ord dagligen, som idogt söker arbete. Dessa personer med annan härkomst som kommer ses som ”en av dom”. Det är den strukturella rasismens fel, och rasismen ska ta ansvar för sig själv. Men de människor som vandaliserar och förstör ger tyvärr energi åt den rasistiska elden. På samma sätt som rasismen ger energi åt bilbränderna. Det hänger ihop på det sättet.

Jag har ingen aning om vart detta ska sluta, men förhoppningsvis kan vi till en början se till att människor som flyttar till Sverige inte alla hamnar på samma ställe. Jag tror att det är negativt. Jag är också medveten om att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att hindra någon att bo vart de vill i vårt land. Men det är väl ett ännu större brott att vissa områden inte får samma möjligheter. Det måste det vara.

Jag kan omöjligt samla ihop mina tankar ikväll. Det är så sorgligt.

Det är väl förvisso alltid aktuellt att prata om, särskilt som internet kom till vars hem. Men nu florerar sidor igen, som hänger ut män som begått övergrepp på barn. Fruktansvärda historier, och jag drabbas förstås av både hat och äckel för dessa kreatur. Men jag skräms också av den här typen av sidor. Dels finns det något oerhört skrämmande som man det här med sexuella övergrepp. Jag har jobbat med barn och ungdomar länge, och jag vet att som man måste man vara dubbelt försiktig. Se till att man inte blir ensam. Oroa sig för att visa närhet eller kärlek. Det fanns de män som inte ens gjorde det. ”För säkerhets skull”
Hemska tanke.

Samtidigt finns där riktiga förövare, som antingen misstänkts eller dömts för brott. Dessa hängs ut på sidorna. Jag funderar över om det är moraliskt korrekt. ”Vi vill skydda våra barn” är förstås ett bra argument till att göra det. Jag vet inte om det blir bättre av att veta vilka som dömts tidigare. Det känns mer skrämmande. Sen tycker jag att sexuella övergrepp är det absolut värsta som någon kan utsätta en annan människa för, inget snack. Men har man inte rätt att få en chans till även om man förändrats?
Föreställ er någon som blivit utsatt själv för övergrepp och som på något sjukt sätt gör samma skit i ett nytt led. Blir dömd, kanske får hjälp, behandling, medicinering. Ska försöka börja på ruta 1, och nu är den här personen uthängd på nätet och kan egentligen inte bo någonstans. Tror ni att det ökar eller minskar risken för att den här personen gör samma brott igen?

Eller tänk er om sidans ägare bara får för sig att hänga ut någon, som inte ens är korrekt dömd. Någon som personen som äger sidan ogillar.
Eller om man blandar ihop identiteter. Namn med bild. Det är ju inte ens lite orealistiskt att det skulle kunna hända.

Jag kan inte säga varken bu eller bä om grejen, för på ett sätt tycker jag att övergrepp på barn är det mest fruktansvärda brottet som man kan begå. Men å andra sidan är jag humanist och tycker att människor måste få en chans att återgå till samhället, räta sig i ledet, tillfriskna igen. Därför blir jag oerhört tudelad med dom här sidorna.

Jag kikar ibland när någon delar, ibland låter jag bli. Men jag delar det inte vidare. Jag tycker inte att det är min sak att dela med mig av uppgifter som jag inte ens kan kontrollera, eller som jag inte ens vet att är sanna.

Kan du verkligen vara säker på att det som skrivs är sant? Kan du verkligen stå för att du delar med dig av saker som fullständigt demolerar någons liv? I så fall dela vidare. Men annars. Näe.

Den strukturella rasismen – eller misslyckad invandringspolitik?

Eller både och?

Det är synd att inte de vanliga partierna pratar mer om frågan gällande Husby. Vad som hänt där är helt omöjligt att säga. Kanske har poliserna betett sig som rövhål, kanske har människor som bor där gjort det. Kanske har båda. Problemet som jag ser är att det aldrig blir en nyanserad diskussion om såna här problem.

”Husby… herregud. Nu vet jag att jag ska rösta på SD i alla fall” läste jag på min facebookfeed. Jag förstår helt och hållet resonemanget, men jag håller inte med om det.

Strukturell rasism

Att inte erkänna att rasism fortfarande existerar i Sverige är ett stort svek. Sverige har rasism i kommuner, i landsting, i politiken, på gator och torg. Vid köksbord. Det betyder att det finns poliser som är rasister, det finns friskvårdsinspiratörer som är rasister och det finns personal på boenden för ensamkommande flyktingbarn som är rasister. Därför att rasismen finns överallt. Den här rasismen har ett stort ansvar i vilken sorts framtid som människor som kommer från andra länder till Sverige får. Vi kan inte blunda för rasismen, och vi måste jobba med den hela tiden. Självklart blir folk förbannade efter händelser likt den vid Husby. Men att skylla den enbart på ”invandringen” är ett skämt. Det ligger mycket mer bakom detta än det faktum att vi tar emot invandrare i Sverige. Att ta det ett steg längre och bli förbannad på invandrare däremot, det är att driva på frågan. Att skapa fler såna här situationer indirekt. Därför att rasismen har ett ansvar i detta. Kom ihåg det.
Misslyckad invandringspolitik

Att säga att invandringspolitiken varit funktionell, eller felfri är också ett stort svek. Tyvärr har invandringen också medfört problem, precis som allting gör. Hade vi sluppit ha pensionärer i Sverige hade det också underlättat. Så det handlar inte om att peka ut invandrarna som ett problem som ska lösas genom att vi inte tar emot invandrare, utan det handlar om att erkänna att vi måste tänka på vissa saker, som land, som kommun, som medmänniska för att invandring och integration ska fungera på ett förtjänstfullt sätt. Kanske är det dumt att samla alla invandrare på ett ställe. Ett problem som vi kan ta ansvar för själva också i landet, där vi nu ser tvingande lagstiftning för att alla kommuner ska ta emot ensamkommande barn t.ex. Ett jätteviktigt steg i rätt riktning för att integrationen ska fungera bättre. Jag ska inte gå mer in på detaljer på det nu heller. Det finns många sidor på det här myntet.

Men snälla försök att göra det här till en seriös debatt. Det går inte att ha blåaktiga människor som säger att poliserna fungerat felfritt och att det inte existerar rasism i samhället, samtidigt som de mer röda menar att poliserna står som ensamt ansvariga för detta och att människorna i husby bara är offer för omständigheter. Alla måste ställa sig upp och ta ansvar för sin del. Det blir inte så om vi bara pekar finger åt varandra.

Dessutom måste vi fråga oss själva vad vi gör. Vad gör vi för att invandringen ska fungera bättre, eller vad gör vi för att den strukturella rasismen ska minimeras? Det är inte bara en politisk fråga som ska lösas i valet 2014, utan den pågår hela tiden. Vi måste göra allt i vår makt för att påverka detta i en positiv riktning. Ja även du, och även jag.

Tog en semesterdag.

Har känt att saker och ting inte riktigt hunnits med runt omkring mig. Jag hade möte med mina kollegor på Falu Vårdcentral idag. Men efter ett missförstånd så kom deltagarna två timmar tidigare än vad jag trott. Då upptäckte jag att jag är lite väl stressad, så nu har jag rört på mig och försökt att ta det lite lugnt idag. Det går jävligt fort vissa dagar. Det är fantastiskt roligt men det är en konst att inte tappa bort sig själv i allt kaos!

Vi har planerat för sommaren och fram till nästa år. Föräldragruppandet har jag sysslat med snart i åtta år nu. Det är både upp och ner, men oftast upp. När man jobbar med grupper så kan man med entusiasm och kompetens höja gruppen, men varje grupp måste också höja sig själv. Finns det ingen lust att samtala så är det svårt. Då kan man banka på sig själv ganska mycket om man inte får resultat. Det är det som är negativt, och det enda också. Det är annars oerhört spännande att få jobba med människor, särskilt i den stunden av livet, när man väntar, har förväntan, har möjlighet att förändra den traditionella situationen som man kan hamna i, om man vill förstås.

Här är mina underbara kollegor:

Någon som har några schyssta tips att göra i Istanbul? Eller att äta? Kebaben kommer inmundigas. Och jag kommer se den blå moskén. Men i övrigt har jag ingen som helst aning om vad eller vart jag ska satsa. Ni läser kanske har några tips?

Alltid hjärndött att tatuera sig just när solen är på gång. Men vafan, får man tid hos polacken så tar man den tiden. Simple as that!

Såhär såg det ut:

Själva resultatet får vi se senare, än så länge är jag inplastad och får vara nöjd med det.

Vad jag ska göra med alla tatueringar sen när jag blir gammal? Ha kvar dom förstås. Men givetvis kommer dom vara ännu snyggare då.

Ifall ni undrade.

Så fruktansvärt underbart!!! Det är skönt att vara Svensk många dagar om året , men kanske extra särskilt skönt idag!!

Det här får bli en tribute till min kära hustru.

Just nu lever vi i två olika världar, eller inte riktigt. Men vi lever i två olika kommuner, i samma land. Jag i jobbkommunen, och hon i mycket-mer-jobb-men-kallas-föräldraledighet-kommunen. Marit får den här verksamheten härhemma att gå ihop. Visst jag sköter mina åtaganden, det kan ingen ta ifrån mig. Men det är i stort sett bara att jobba. Även om jag är ledig tycker jag tiden går mest åt till att maila kunder eller klicka runt på skattekonton och sätta papper i pärmar. Jag har liksom inte fått något flyt på det. Irriterad är jag också. Nästan småförbannad. Jag vet inte varför. Det kanske är så att min allergisäsong har toppnoterat, eller så är jag bara otålig.

Det är förbannat roligt det här med företagandet, ärligt talat. Det är grymt. Men min panna veckas av att jag ska sätta mig in i alla regler och principer. Jag har visserligen support på området, men trots det ökar det stressen lite. Momsregistreringen, när ska den in. När ska pengarna in på skattekontot. Hur betalar jag mina egna räkningar från företaget. OCH SÅ VIDARE. Sen ska självklart ordinarie jobben också skötas. Med allt från utbildningar till åtagande med jämställdhetsfrågor. Dessutom ska jag mellan varven träffa föräldragrupper och säga åt dem att vara med sina barn. Som tur är går jag på skift, annars hade jag under en sån här period av livet knappt sett mina skitungar. Leva som man lär much? Men jag hinner det också. Det kanske t. om är negativt om jag ser till mig själv, för behöver lite lugn och ro ibland också

Hursomhelst. Frugan. Hon ler, som en häst ungefär. Hon har ett vitt och brett leende och får hela jävla livet att gå ihop härhemma. Hon är stöttepelaren, själva fundamentet i vår familjestruktur. Ingenting är omöjligt säger Gunde Svan, men Marit hon  menar det också. Hennes ledord ”Det löser sig” klingar här i bostaden, och en känsla av lugn och ro sprids.

Tack gode gud för min hustru.

Amen.