Permalänk

En samlare, en porslinsfanatiker och en miljöfantast

Jag är verkligen en samlare. En samlare utav vackra saker. Eller i alla fall sådana saker som jag finner vackra. Som koppar och porslin. Det är sällan jag är på loppis och inte ser en kopp eller två som jag vill köpa, varsamt handdiska för att sedan ställa in i finskåpet. Det är koppar lite överallt här hemma. I skafferiet, i köksskåpet, på tallrikshyllan och i linneskåpet. Men de är ju så fina. Sirliga, i keramik, på fat eller med ett avskavt öra. Med guldkant och violer eller av tunnaste, tunnaste porslin. Jag är nog en riktig samlare. Mitt senaste kopp-fynd var ett par vita med blått mönster i keramik. Lite mer rejäla som passar perfekt för te på kvällen. Väldigt vackra och nästan lite robusta. Ett bra komplement till alla andra små koppar på fat som jag är särskilt förälskad i. Jag gillar att ha många saker att vila ögonen på, att fortsätta drömma med. Att fylla hemmet med personliga, lite udda saker. Det är det som gör det till ett hem, i alla fall för mig. 

 

Jag läste ett blogginlägg av Emma där hon utmanar alla att börja leva mer hållbart. Jag har egentligen aldrig varit någon riktig ”miljönisse” utan har väl tyckt att det mesta är väl bra men kanske lite tramsigt. Men på senare tid har jag mer och mer känt att jag vill göra skillnad, om inte annat för min egen skull. Och tänker alla så, ja då kan vi ju faktiskt påverka en väldigt stor del av världens konsumtion enbart med motivet ”för min egen skull” vilket känns både svindlande och häftigt. Jag vill inspirera mig själv, och er, till att börja tänka mer hållbart. Till att faktiskt fundera kring vad vi stoppar i oss, omger oss med och släpper ut för ämnen, kemikalier och andra läskiga onaturliga saker. Så mycket är så enkelt men gör ändå en stor skillnad. Och visst är det läskigt att veta att jag får i mig och omger mig med massvis av gifter och hormonstörande ämnen som faktiskt inte alls är bra för min kropp. Så jag vill försöka utmana mig mer och mer och hoppas på att du kanske också gör det.

 

En liten lista på enkla saker man kan förändra:

* Byta ut alla köksredskap i plast och använda rostfritt och trä

* Städa med linoljesåpa och andra miljövänliga medel

* Tvätta med tvättnötter eller skippa sköljmedel

* Handla second hand

* Cykla till jobbet

* Handla kravmärkt, närodlat och ekologiskt

* Sortera sopor rätt

* Sluta värma maten i matlådor av plast


Permalänk

Nyponsoppa och sakta bläddrandes…

 

Jag älskar verkligen vårt kök. Det krispiga ljuset som silar in genom cafégardinerna. Skåpen och skafferiet fyllda av gamla burkar och andra nyttiga pinaler. Pinnstolarna från gammelmormor och bordet från Hälsingland. Det är alltid så rofyllt att sitta i vårt kök. Klockan tickar och det finns tid för både funderingar och reflektion. Det är som att allt ryms i köket. Skratt, tårar, tankar, lycka. Bullar och kaffe, grytor och bröd. Eller en pizza kartong när man helt enkelt inte ids laga mat. Mest av allt tycker jag om den här stunden innan jobbet när jag börjar sent. Att få sitta och dricka nyponsoppa och bläddra i en tidning. Veta att det går bra att andas lite innan dagen börjar.


Permalänk

Måndag, regn och tussilago

 

Och så kom regnet. Det sköna avslappnande regnet. Regnet som låter allt vila lite grann. Det som är bäst med regnet är luften den för med sig. Det är som att allt damm, alla tunga dofter, rensas ut och lämnar efter sig istället en sådan frisk härlig luft. Speciellt efter ett riktigt sommarregn. Jag älskar solen men jag njuter ofta av dessa regniga dagar. Att få gå omkring hemma utan att känna dåligt samvete. Det är nästan som att det inte går att göra annat än att skrota runt. Sortera strumpor, dricka te och läsa böcker. Kanske städa eller baka. Alla dessa saker man absolut inte vill göra när det är soligt och fint väder ute. Och lite sol inne har jag ändå, för nu har äntligen tussilagon kikat fram. Den står här på köksbordet och viskar att nu är det nog ändå vår.


Permalänk

Att lära känna just mig

 

Det är spännande att lära känna sig själv. Spännande att upptäcka nya saker med ens person, både positiva och negativa. Det är lätt att få panik över alla ens tillkortakommanden. Lätt att ångra sig själv. Jag försöker att acceptera alla mina sidor. Mina egenheter som bestämmer ”mig”. Jag försöker att acceptera så som att ta in och sedan fundera ut vad som är ok och inte. Vad som behöver ändras för att det är ett problem utifrån mig eller mina närmsta och inte vad som är ett problem i vad jag tror är ”alla andras ögon”. Jag har märkt att det ofta i slutändan ändå är helt ok att göra saker som man själv mår bra av, trots att det kanske är helt fel i det jag tror är förväntningarna på mig.

 

Jag skriver och tänker mycket på det här med vila. Kanske är det en del av min revolt. Min revolt mot stressen som ofta förlamar och paralyzerar mig till att tänka så mycket som jag inte vill tänka. Känna så mycket som jag inte vill känna. När känslan av att vara trött överröstas av känslan att jag borde orka mer vill jag våga stanna upp och ta in. Ta in känslan av att vara trött och sedan tänka efter. Analysera, reflektera. Finns det en grund till denna känsla. Är det ok att känna så här. Att låta känslan faktiskt få ta plats. Fast inte på ett hetsigt okontrollerat sätt utan på ett lugnt och eftertänksamt sätt. Ett sätt som gör att jag faktiskt har möjlighet att välja. Välja att hämta kraft till att orka lite till eller kraft till att vila.

 

En av dessa sidor som jag nyligen upptäckt är att jag kan köra på. Springa iväg. Vara målinriktad och målmedveten för att sen helt och fullt ”ta slut”. All ork bara rinner av. Plötsligt finns ingenting kvar. Nästa dag kan dessutom denna plötsliga kraftlöshet vara helt borta och allt känns som vanligt igen. Full av energi. Full av inspiration. Detta fenomen hos mig själv, detta med ”att ta slut”, är någonting som jag förstår har funnits länge men som jag inte kunnat sätta fingret på förrän nu. Så därför försöker jag lära mig att detta är någonting som kommer att hända och när det händer gör det ingenting. Det är bara dags att vila. Vänta ut. Att kraften återkommer. Visst kan jag införa åtgärder för att minska plötsligheten men främst tror jag det handlar om att tillåta sig själv att känna.

 

Känna och säga att det är ok att just känna.


Permalänk

När krokus och liljor hälsar oss välkomna…

 

Jag har hittat en ny glädje att sitta på verandan, skyddad från vinden, i min nyinförskaffade gamla korgstol. Titta ut över trädgården, bli lycklig av den lavendeldoftande tvätten som vajar i vinden och bläddra lite förstrött i tidningen. Det är verkligen någonting speciellt med att hänga tvätten ute. Det känns som om den blir mycket renare och friskare. Att krypa ner under nytvättade lakan som doftar ute är något av det bästa och lyxigaste som finns. Det är så härligt med ljuset som nu lyser med hela sin stolthet och prakt. Ljuset gör att hoppet kommer tillbaka efter att länge ha känts frånvarande. Jag har köpt lökar att sätta i blomlådan utanför köksfönstret. Så nu gläds jag varje gång jag står och diskar eller hackar sallad. Det är vår utanför mitt fönster och krokus och liljor hälsar mig välkommen att vara med.


Permalänk

Äntligen vår!

 

Idag har jag varit ledig och spenderat större delen av dagen ute på upptåg med mina två söta favoritgrannar (!). Upptäcksfärd och fika på en filt, vad mer kan man begära en solig dag.


Permalänk

Tack tv3 för att jag äntligen fått panikångest över min egen kropp

Hur länge ska vi stå ut egentligen! Hur länge ska vi tillåta att kroppsidealen blir värre och värre? Jag får en gigantisk ond klump i magen när jag läser om tv3s nya serie Kickstart där 3 modebloggare smala som pinnar med perfekt (självklart både lite sminkad och retuscherad) hy och form på kroppen nu ska på stenhårt bootcamp för att komma i sin livsform. Finns det inget som helst konsekvenstänkande inom denna media industri? Jag blir så upprörd och ledsen när jag tänker på alla tjejer (och då menar jag verkligen alla) som redan kämpar med sin syn på sig själv och sin kropp.

 

Nu ska vi tvingas följa dessa redan hyllade idealkroppar att bli ännu mer perfekta under slogan ”Girl Power”. Om dessa tjejer behöver få fastare kroppar, vad behöver då inte jag. De tankar som planteras in i alla dessa tjejer, och killar, som ser denna serie är faktiskt helt sjukt. Är det inte nog med allt annat som säger hur vi ska se ut. Hur många unga tjejer brottas inte redan med ätstörningar och anorexia. Hur många tjejer brottas inte redan med att de känner avsky när de ser sin egen kropp. Är det inte nog att jag redan känner mig fel, ful och fet. Nej, nu har det också återigen blivit bekräftat och detta med hjälp av dessa tjejer som redan är förebilder för så många genom deras bloggar. För det finns inte ens en millipromille i mig som tror att detta sänder ut inspirerande signaler till en hälsosam livsstil. Nej, det enda som denna serie säger till mig är att om dessa perfekta kroppar också är fel, fula och feta. Vad är då inte jag? 


Permalänk

Grönt, grafiskt och sådär härligt lustigt

Jag har sällan vitt eller svart (även om jag förälskat mig i den här grafiskt gröna kombinationen). En dag för några år sedan bestämde jag mig för just det. Jag vill ha färg. Sedan dess har jag rensat ut det mesta och numer använder jag mest färg på färg. Oftast passar det just bäst. Färgerna blir mildare och inte lika skrikiga trots att man har både gul, röd och blå på samma gång. Jag tycker också det är så mycket härligare att ha färg på kläderna. Och så övar jag på att våga vara originell. Våga ha det just jag tycker är vackert. Inte låta mig styras utav vad mina tankespöken tror att andra ska tycka eller döma mig efter. Det är väldigt ofta väldigt svårt och utmanande. Jag har många gånger klätt på mig det jag tycker är fint gått ner för trappan och sett mig i spegeln känt hur rädsla och tårar komma. Många gånger har jag gått upp igen, tagit på mig jeans och grå kofta. Precis som alla andra. Men allt oftare har jag vågat sträcka på mig, le, kanske skratta lite åt mig själv (för ibland förstår jag att jag kan se lite lustigt härlig ut) och sedan gå ut för att övervinna världen. Jag är så tacksam över att min man låter mig ha vad jag vill. Inte kommenterar eller tycker så mycket om min klädstil. Att han tycker att jag är vacker även om jag ibland (med mycket kärleksfull ton!) ser ut som en tant. Men aldrig, aldrig, har han sagt åt mig att byta. Sett nedlåtande på mig eller skämts över vad jag har på mig. Det uppmuntrar mig något enormt. För även om jag ibland ser ut just som en tant eller sådär lustigt härligt annorlunda och vi kan skratta åt kombinationer som kanske inte blev helt optimala så är det så viktigt för mig att få uttrycka mig precis som jag vill. Därför är jag så tacksam att han ler och med sina kärleksfulla ord uppmuntrar mig att precis så som jag ser ut i den stunden är väldigt vackert och modigt.

 

 

Hatten är från mormors gömmor, kofta och klänning från PMU second hand men ursprungligen Vero Moda och Gina Tricot. Strumpbyxor H&M barnavdelning 


Permalänk

Om beundran, förundran och förtröstan samt lite oro och funderingar

Idag har vi haft friluftsdag med skolan där jag jobbar. En heldag i skidbacken med strålande sol och så varmt att man kunde åka i bara tröja. Det är helt fantastiskt att få jobba en sådan dag! På morgonsamlingen vi har med personalen delades det tänkvärda ord kring den nya musikplågan ”Busy doing nothing at all” och med glimten i ögat önskades vi just en sådan dag och just idag fick vi verkligen ha en sådan dag. Bara njuta tillsammans med barnen. Det är helt fantastiskt att få vara en del av denna skola. En skola där 7-9 hjälper de mindre barnen att lära sig åka skidor, hejar, peppar och gör sådana hjälteinsatser! Tänk vad det betyder för någon som är 7 år och med gråten i halsen ramlar gång på gång. Känslan av att vara värdelös byts ut mot att få vara sedd och uppskattad av någon som är en potentiell största förebild. Vi vuxna hade tårar i ögonen både en och två gånger. Det om något är inspirerande att se.

Nu sitter jag i soffan efter att ha packat upp och packat ur. Lagat mat och diskat. Lugnet sänker sig och kroppen börjar värka efter veckans träningspass. Jag har börjat träna igen efter ett långt uppehåll av nedstämdhet, stress och glömska. En del lathet också men mest de tidigare nämnda. Men åh vad det ger kraft att få röra på sig! Det är helt fantastiskt. Med motionen kommer inspiration, glädje, förnöjdsamhet och stolthet. Det gör det lättare att förtrösta på Gud. Att ha ett hoppfullt synsätt om allt svårt i livet. Jag försöker att påminna mig själv om att lita till Guds styrka och inte min egen. Det är svårt, speciellt när man behöver det som mest. Det finns en sång, full av längtan. Full av längtan efter att Gud ska få utmana, pusha och tänja på ens bekvämlighetsgränser. Ens rädslor och orosmoment. En sång samtidigt full av längtan efter att Gud får bära oss. Omfamna oss. Den är vacker och slår an någonting inom mig. Något både sorgligt och vackert. Både hopp och fundersamhet. Jag skriver en bit av texten här nedan. Vill du kan du lyssna på låten här.

”You call me out upon the waters. The great unknown, where feet may fail. And there I find you in the mystery, in oceans deep, my faith will stand. And I will call upon Your name and keep my eyes above the waves. When oceans rise my soul will rest in Your embrace for I am Yours and You are mine. // Where feet may fail and fear surrounds me You’ve never failed and You won’t start now. // Spirit lead me where my trust is without boarders. Let me walk upon the waters wherever You would call me. Take me deeper than my feet could ever wander and my faith will be made stronger in the presence of my Savior.” 


Permalänk

Sådant som gör att man för en stund nästan försmäktar

 

            

Jag är en sådan människa som med största sannolikhet skulle tappa all min livsgnista om mitt liv besparades på enkla ting jag finner vackra. Skönheten i en blå himmel, en fågel som tittar på en med huvudet på sned, ett riktigt klargrönt äpple, en snirklig gammal möbel eller en näpen näsa med fräknar på är det som ger mig bränsle till att leva i glädje. Jag har insett att detaljer och skönhet är otroligt viktigt för mig. Inte skönhet så som utseende och klädsel som media allt oftast vill endast vill beskriva ordet, utan allt som jag finner vackert. Jag blir nedstämd, tyngd och ineffektiv när jag vistas för länge i en miljö där jag inte hittar vackra saker att hämta inspiration ifrån.

När jag gick på gymnasiet hade vi olika smårum som skulle fungera som våra ”pluggrum”. Tanken var att eleverna själva skulle få inreda dessa efter tycke och smak men i min grupp gick det inte alls. Istället spenderade jag tre år i ett litet, kalt rum med vita väggar, lysrör och sparsamt möblerat. Till och från luktade det underligt och tuggummin och gammal tejp satt kvar lite varstans. Gardinerna, om det fanns några, var sådana som landstinget för längesedan hade kastat bort och ingenting fanns att vila ögonen på. Det var många olika orsaker som gjorde att delar av min gymnasietid var jobbig men jag tror faktiskt att detta hade mycket större inverkan på mig än jag förstod då. För någonting som jag verkligen märkt är att jag lever av de där små stunderna när man upptäcker eller insuper någonting vackert. Ytligt för vissa, livsnödvändigt för vissa. Så med detta inlägg vill jag helt enkelt uppmuntra och inspirera er till att dröja kvar vid det där vackra, bara en liten stund extra.

Bilderna är hämtade från min Pinterest där jag har en hel mapp märkt ”vackra saker”. Där samlas mest bilder på blommor för det är någonting jag helt enkelt finner oemotståndligt att inte dröja kvar vid.