Permalänk

Finns det hjärterum så…

Finns det hjärterum så finns det stjärterum, som det så vackert heter. Fast den här veckan har jag mest suttit ensam i min lilla skrivarstuga och tittat ut på det eviga regnandet.

Ensam för att småbröderna föredragit värmen, inne hos husbondfolket, medan gården dränkts i vatten. De har ännu inte förstått hur mysigt det är här på fällen med regnet smattrande mot taket.

 

 Mellan skurarna har ”Mini-Vinnie” förstås fortsatt att busa i gröngräset. För grönt är det och har blivit allt grönare för var dag i veckan som gått! I dag har det äntligen torkat upp och börjat frysa på.

Men något dåligt väder verkar inte finnas för honom. Han står på två ben vid ytterdörren, och piper varje morgon och blir så lycklig när matte drar på sig skorna att han nästan flyger ut på gården.

 

 Broder Artemis ligger troget och håller koll på honom, när jag är opasslig och måste skriva. Lillebror Febus är förstås ute han med, men blir så upphiad av ”Mini-Vinnie att vi inte törs lita på honom.

Artemis och jag håller förstås också koll utanför grinden. Mest på om det dyker upp någon hemlös stackars katt, som övergivits och behöver hjälp! Det brukar alltid komma någon smygande när det blir mörkt och kallt.

  

Då måste vi, som ligger inne i värmen, ställa upp och hjälpas åt att hjälpa till så gott det går. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!!! Det gäller faktiskt för både människor och djur som har det svårt.

Extra jobbigt kan det kännas just nu när julen närmar sig och alla ska ha varandra och vara glada. För runt omkring oss finns ensamheten och de som längtar efter en kram, ett vänligt ord, sällskap och lite mat.

 

 Med det återkommer jag till att finns det hjärterum så finns det stjärterum. Till och med i en liten skokartong! Det fick vi här hemma bevis på, när matte häromdagen kom hem med ett par sprillans nya skor.

Knappt hade de plockats upp ur kartongen förrän ”isbjörnen” Febus smög i väg och tryckte sig ner i den alldeles för lilla papplådan. Det undgick förstås inte ”Mini-Vinnies” gröna längtansfulla ögon.

 

 I nästa stund hade han trängt sig ner bredvid sin bästebror, och där låg de sedan som sardiner i en sardinask och tvättade varandra. Så nära och kära som bara två lyckliga bästebröder kan vara.

Och medan de låg där passade matte och jag på att med arbetsmaskinens hjälp dra tre vinnare av pälssvansar. Grattis säger jag därför i dag till Kerstin Birgersson, Malung, Linda Brambeck, Falun och Christel Vilpi Holmgren, Norrköping.

 

 Vinsterna kommer med posten och jag vill passa på att tacka rara Susanne Söderström på www.mekatt.se som gjort det möjligt för mig att även i år lotta ut tre gånger tre av de populära svansarna.

Titta gärna in till henne på webben, så hittar du mycket smått och gott för katter! Och med det lilla julklappstipset tackar jag för mig för i dag och önskar en fortsatt fin vecka efter tredje advent!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Första snön och sista chansen

Form slår klass heter det på tävlingsbanan. Med snön kom formen, och jag fick tokfnatt! Så efter att ha laddat med en mysig kvällspromenad i mjukaste snöfall fick jag lösa tyglar på allmänningen i går förmiddag.

Där ute i snön kände jag mig oslagbar och kunde gått en match mot vem som helst. Nu fanns där ingen som vågade möta mig, så jag jagade småvilt under snön och kände mig lyckligare än på väldigt länge.

 

Men säg den lycka som varar för evigt. I dag småregnar det och snön är på väg att smälta bort. Men jag har fått en försmak, av vad som komma skall, och tar det med ro! För jag sitter ju ändå inne vid arbetsmaskinen i katthuset och skriver.

Och så här i början av december är det dags för årets sista utlottning av pälssvansar. Vill du vara med och tävla om de populära svansarna, mejla då gpia.persson@outlook.com och senast lördag måste vi ha ditt mejl.

 

 Flera av dem som redan vunnit har hört av sig och varit jätteglada över sina svansar. Broder Artemis har sin svans med sig till och med ute i snön, medan han hjälper mig att hålla koll på lillebror Febus och minibror Vinnie.

Småbröderna har lekt, och haft väldans roligt ute på gården, sedan det frös på och blev frostigt vitt på gräsmattan. Lilla söta ”Mini-Vinnie,som jag knappast trodde skulle våga sig ut, sitter och piper vid ytterdörren så fort någon av oss bröder försvinner.

 

 Framför allt gäller det förstås lillebror Febus, som blivit tryggheten själv och tagit minstingen helt under sina vingars beskydd. Han kan knappast vara ute ensam längre, utan är hellre inne och leker med Vinnie, när inte han får gå ut.

Väl ute på gården har de nästan bara ögon för varandra, och springer och leker som jag aldrig sett lillebror Febus leka förut. Och att han skulle försöka klättra över staketet verkar inte länge finnas på kartan längre.

 

Det heter också att blod är tjockare än vatten, och det måste bara vara sant. För varför skulle annars lillebror Febus vara så otroligt kär i minibror Vinnie”! Det måsta vara så att de känner att deras gemensamma pappa Ingo på något oförklarligt sätt förenar dem.

För ”Mini-Vinnie” får göra precis vad han vill med lillebror Febus, som bara väligt klämmer ner och tvättar honom. Vet han inte var minstingen är, går han omkring och ropar som mamma katt tills minibror kommer tassande eller svarar med ett pip.

 

 Det var med spänning vi i går morse väntade på att få se vad ”Mini-Vinnie” skulle tycka om den första snön som fallit under natten. Men vi hann aldrig se vad han tykte, för så fort dörren öppnades tassade han ut i full fart.

Först mitt ute på gården upptäckte han det mjuka vita på marken, men då var han redan så upphiad att han bara fortsatte busa i snön. Och springa kan det  lillaunderverket, så fort att vi alla stod stilla och bara beundrade honom.

 

 Ingenting tycks omöjligt för det lilla livet, som busar tills han stupar och sover sött. Sedan knattrar som en moped så fort  han slår upp sina blå, som börjar bli gröna, och husse eller matte kliar honom på magen.

Men han sover inte så värst länge åt gången på dagarna numera. Och på kvällarna är han som piggast runt midnatt och någon timme till. Så här vakar vi in en ny dag varje natt,och lär ha vanan inne till nyårsafton! 

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie

 

 

 


Permalänk

”Plågsamt söt” och ”Robust kudde”

Oj, oj, oj, så många det var som ville stoppa ”Mini-Vinnie” i fickan och ta honom med sig hem!Lillebror Febus var riktigt orolig i början men förstod snart att ingen skulle våga stjäla hans bästebror mitt framför ögonen på honom.

Fast håll med om var han gruvligt söt, där han satt i buren och välkomnade besökarna till Kattens Dag på Arken Zoo i Falun. Jag tror mig våga utnämna honom till publikfavorit, även om det inte blev några priser på domarbordet för någon av dem.

Nu var det utställning mest på skoj, med en massa tokiga klasser men en riktig domare i Ulrika Olsson från Bäsna. Inte bara föreningen Dalälvskattens katter deltog utan alla var välkomna att drop in-bedömas och få diplom att rama in med sig hem.

”Mini-Vinnie” var lite för liten och Febus var för stor för att riktigt falla domaren i smaken. Men både fick fina utlåtanden! ”Plågsamt söt” stod det på Vinnies diplom, medan Febus” kallades ”En robust kudde”!

 

Låt vara med det, men själv är jag mest glad åt att så många av våra bloggvänner tog sig tid att hälsa på lillebror Febus och ”Mini-Vinnie” i buren på första advent. Det värmer hjärtat på en storebror, som inte längre klarar av att sitta i bur.

För ni ska veta att det kändes jobbigt, både för broder Artemis och mig, att skicka iväg småbröderna ensamma för första gången utan någon av oss vid sin sida. Så jobbigt att det faktiskt inte blev någon riktig vilodag här hemma.

 

Bäst av allt på utställningen var att en härlig välskött huskatt tog priset som dagens bästa katt. Toulouse heter den röd/vita charmören på tre år, som här ses i famnen på sina stolta ägare Jesper Pettersson och Karolin Nordström från Falun.

Extra roligt förstås med en huskatt som vinnare på Kattens Dag. En dag som firas just för att belysa problemet med hemlösa katter och förbättra kattens status i samhället. Här fick alla se en trivsam id-märkt, vaccinerad huskatt, som varit till veterinären och blivit lugn och snäll och go.

 

Men det var förstås också raskatter som utmärkte sig hos utställningsdomaren under dagen. Tokklassen största öronen vanns storstilat av maine coonen Robin från Hedemora. En grymt charmig tvååring, som här ses i famnen på sin stolta matte Anita Mikkonen.

Som sista axplock för dagen kommer här vackra Josie. En gnistrande silvertabby europé från Nås, som blev domarens bästa korthår till ägaren Emelie Goldensky Ingels stora lycka. Och fler kortkåriga raser efterlyses redan nu till Kattens Dag nästa år!

 

Med det tackar jag för mig, av naturliga skäl en dag senare än vanligt. Och inte minst betydligt svårare att skriva, då jag har varit tvungen att få allt berättat för mig. Föredrar förstås att vara på plats och direktrapportera! Så vi får väl se hur det blir framöver.

Till min stora glädje kan jag i alla fall konstatera att småbröderna skött sig bra utan oss ”gamlingar” och är mäkta stolta efter gårdagens utflykt till Arken Zoo. En fin vecka önskar jag samtidigt er alla, medan jag äntligen ser en och annan vit flinga landa mjukt ute på gräsmattan.

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Målet är nått och jag är i topp

Här sitter jag i klätterträdets topp och kan inte annat. För det är jag som har ansvar för allt som tilldrar sig nedanför mig. Och det är inte lite sedan ”Mini-Vinnie” nått målet och fått komma ut på gården!

Lyckligtvis springer han in under klätterträdet för att vila, men annars pinnar han på så jag håller på att vrida huvudet av mig. Tänk att det redan blivit en sådan liten ”busunge” av den  jättesöta dockkatten  från Älvnäs utanför Hedemora.

 

Det lilla kärleksknytet som sov nästan hela dagarna, i sin lilla röda betesväska, när han hämtades hem för dryga fem veckor sedan. Nu har han snart blivit dubbelt så stor och fått väldig fart på de små benen.

Titta bara hur det lilla livet tuffar till sig efter att ha jagat upp broder Artemis och lillebror Febus på trappan. Han tror förstås att de flytt för livet! Men i stället sitter de där i godan ro och hjälper mig att hålla ögonen på honom.

 

 

Ska sanningen fram så har vi alla tre fullt upp med att hålla ”Mini-Vinnie” under kontroll ute på gården. Matte är förstås med ute, men han är så blixtsnabb, och tar sig in överallt, så det går aldrig att släppa honom ur sikte.

Allting är lika spännande för den lille ”knodden”, som inte är rädd för någonting. Därför har jag lovat att han får följa lillebror Febus till Arken Zoo nästa söndag. Där firas då Kattens Dag med uppvisning av flera av föreningen Dalälvskattens katter.

 

 Redan på fredag börjar årets firande av Kattens Dag på Falu Djursjukhus med massor av fina erbjudanden. Firandet fortsätter sedan på lördag på Vettris och avslutas på söndag med julskyltning och kattutställning på Arken Zoo här i Falun.

Även i Borlänge blir det i helgen kattutställning både på Arken Zoo och Djurmagazinet. Trevliga träffpunkter för alla kattvänner! Och jag välkomnar er förstås speciellt till firandet i Falun, där ni får träffa lillebror Febus och ”Mini-Vinnie” på söndag!

 

Det tar på för en liten slarver att göra gården med tre storebröder i blött novemberväder. Så inne i värmen, efter att ha tvättat tassarna i badbaljan, somnar han sött mot bästebror Febus mjuka barm.

Och väl inne i huset igen är han åter väldens mjukaste och goaste lilla minibror. Det finns ingen mer som han, och kommer aldrig att finnas. Så jag hoppas innerligt att han fortsätter vara samma gullunge, när han växer upp och blir stora  pojken!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie

 

 

 

 

 


Permalänk

Vinnie och Vinnie – söta så det förslår

Inte utan att jag också skulle vilja heta Vinnie! Titta bara vilken fin målning ”Mini-Vinnie” fått av lilla söta travhästen Vinnie, som vårt eget busfrö fått namnet efter.

I arbetsmaskinen har vår lilla ögonsten också fått en egen hälsning från den rara kändishästen. Där lovar han att  tänka på vår Vinnie som en vän, då han vet hur kämpigt det kan vara att alltid vara minst.

 

 Kanske är det den hälsningen som peppat lillplutten här hemma. För han tassar framåt så fort att vi gamlingar har svårt att hänga med! Men så har han också matpaus i sängen med matte på natten

Och det trots att han håller igång oss till långt efter midnatt. För när vi äntligen ska sova, drar han och lekkompisen Febus igång i sovrummet, så det är omöjligt för oss storebröder att sussa i lugn och ro.

 

Husse och matte tycks förblindade av det lilla charmtrollet, som verkar få vända upp och ner på tillvaron för hela familjen. Förra veckan var det stort att han klarat av att klättra upp på lilla tunnan.

Nu har han klarat första trappsteget upp till övervåningen, och så har han nått toppen på högsta klösträdet. Det är mer än broder Artemis och jag någonsin klarat av och knappast lär göra framöver heller.

 

De senaste dagarna har ”Mini-Vinnie” börjat göra farstukvisten och är på väg ut i vida världen. Det betyder att jag fått ta plats högst upp på toppen av stora klematisklätterträdet med utsikt över gården.

Där sitter jag nu och ser minstingen göra sina första pyttesmå tassavtryck på marken. Det lilla kärleksknytet, som tar alla med storm, och fått den här söta dikten av rara vännen Katerina Pergament.

 

Sov du lilla Vinnie ung, än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.

Än så är det långt till vår. Sov, du lille vilde!
Ingen rönn i blomma står, Triton är i ide.

Men när vårluft smeker dig, Artemis famn dig vaggar,
då blir grönt på skogens stig, och Febus svans den flaggar.

Vakna liten Vinnie glatt, solskens öga ser dig.
Efter vinterns långa natt dags för bus och spratt,
Alla bröder med dig!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Och veckans vinnare är…

Grått och trist har det varit så gott som hela veckan. Både i luften och inne i magen på mig! Enda ljusglimten har varit ”Mini-Vinnie” som fönöjsamt tassar omkring, leker med allt och alla och lär sig nya saker varje dag!

Han är allas vår sol i novembermörkret! Helt oemotståndlig när han kommer tultande och vill vara med oss storebröder. Så innerligt mjukoch go att han måste ha ett hjärta av guld. Bara piper lite försiktigt när vi glömmer oss och leker för vilt med honom.

 

 För min del har det ledsamt nog inte varit så värst mycket lek och bus den här veckan. Jag har fått nöja mig med att titta på, då jag haft hårbollar i magen som ställt till det för mig. Och det är ingen höjdare minsann!

Först efter att ha kräkts upp två ”hårkorvar” och fått massor av kattmalt av matte fick jag igång magen igen. Men för att jag skulle börja äta måste matte skämma bort mig med feta kattungekulor överströdda med snälla Forti Flora bakterier och spraygrädde till efterrätt!

 

 Nu börjar jag bli fit for fight igen. Men jag vill berätta om det, då hårbollar i magen kan drabba oss alla.  Matte försöker kamma och borsta oss, ge kattmalt flera gånger i veckan och odla ampelliljor som är nyttiga att äta.

Tyvärr fuskar jag med det, och när det nu inte finns några rosor ute längre, går det lätt på tok för mig. Bröderna är mycket bättre än jag på att äta malt och nyttigt grönt. Till och med ”Mini-Vinnie” älskar att slicka malt av mattes fingertopp och leka med ampelliljan.

 

Kattgräs är förstås lika bra som ampellilj för att hålla magen i trim och få upp håret innan det blir stora bollar. Kattmalten hjälper till att få hårstråna att glida genom tarmarna och komma ut på naturlig väg.

Grönt är skönt! Men förutom kattgräs och ampelliljor vill jag varna för allt vad krukväxter heter! De flesta är, om inte direkt giftiga, så högst olämpliga att äta och kan ställa till stora problem i en liten kattmage.

 

 Nog om det och tvära kast över till något betydligt trevligare. Nämligen vilka som får veckans tre pälssvansar. Vinnarna är Laila Eriksson, Ludvika, Emma Jerfström, Umeå och Lena Åström, Sandviken, som alla har lekfull post till sina älsklingar av vänta i brevlådan.

Grattis, säger jag och hoppas svansarna blir till glädje! En tredje utlottning väntar i början av december. Nu har broder Artemis lovat vara ”Vinnie-vakt” en stund, medan matte och jag tar dagens promenad, och som ni ser sussar de redan sött tillsammans!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Första delmålet nått för ”Mini-Vinnie”!

Det största som hänt den här veckan är att lille Vinnie lyckats klättra upp på tunnan i lekhörnan! Och ni må tro att han tronade nöjt där uppe, medan matte kröp omkring på golvet och letade efter honom under fåtöljerna.

Tunnan är visserligen bara en halvmeter hög, men för ”mini” var det en stor seger. Så nu jobbar han mot högre höjder och drömmer om att besegra klösträet som är tre gånger så högt.

  

Ingen dröm är för stor för vår lilla guldklimp. Han äter som en häst och har gått upp över ett hekto i veckan de 14 dagar han varit här! Det är bra och bäst av allt att han är världens mysigaste och inte rädd för någonting här hemma.

Tur är väl det, med tanke på hur liten han är! Hade han tassat iväg, med svansen mellan benen och gömt sig, så hade vi väl aldrig hittat honom. Vi bamsebröder var ju nästan dubbelt så stora när vi kom!

 

Mest spännande under veckan var det annars på Halloween, när lille Vinnies älskade fårskinsfäll plötsligt fick liv och började röra på sig! Vi satt alla som förstenade och bara tittade, medan Vinnie alldeles själv klättrade upp och började undersöka”spöket”.

Väl uppe där kom han snabbt på  att det bara var bästisen och halvbrodern Febus som spelat oss ett spratt och klätt sig i lockig vinterpäls. Men det såg skrämmande märkligt ut, när fällen plötsligt började röra på sig i kvällsmörkret mitt under Halloween.

 

 Busväder för lek med pälssvansar har det minsann också varit den här veckan. Och kan ni tänka er att till och med ”Mini-Vinnie” älskar att leka med dem. Han väljer allt oftare svansarna före råttisarna och kan ligga långa stunder och mysbusa med dem.

Ny månad och dags igen för utlottning av tre pälssvansar! Vill du vara med och tävla om en svans, mejla då matte på gpia.persson@outlook.com Gör det senast lördag, då de turliga vinnarna presenteras nästa söndag.

 

Som ni säkert förstår handlar det mesta här hemma just nu om vår Vinnie, som måste vara världens mjukaste och goaste lilla varelse. En liten kämpe som lär sig nya saker varje dag, och väcker så varma känslor att vi kan sitta hela familjen och bara beundra honom.

Tänt ljus i allhelgonatid har vi förstås också gjort i höga fönstret närmast himlen. Och tänk eldslågan liksom fyrdubblades där ute i mörkret för maine coonerna Tabbe, Oskar, Kalle och världens bästa storebror Nisse, som tog så väl hand om oss när vi kom!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”


Permalänk

Ingen dröm för stor för vår minste bror!

Ingen dröm är för stor för vår minstaste bror, som tittar fram genom klematisen med högtflygande planer. Siktet är inställt på  farstukvisttaket, och att allt är möjligt har han lärt av sin far och mor.

 

Lille ”mini” föddes en sommardag, i byn Älvnäs i Dalarna, som den sista av sju små ”sibbar” i indianstamkullen. Matte gav honom namnet Sioux, och mamma Abigail skötte själv sina små som de första veckorna knappt gick att skilja åt.

 

Men sedan började det hända saker. Medan syskonen växte sig långa och slanka, var det mest pälsen och lilla magen som växte på vår rare Sioux! Han kom på efterkälken, men tog det med ro, och blev snart allas älskade kelgris.

 

Go och rar, som han var, fick han snart smeknamnet ”Ferdinand”, medan hans mjuka knubbiga kropp inbjöd till att dubbla med ”Kubiken”. Så som ”Kubiken Ferdinand” lämnade vår lilla pälsboll, 12 veckor ung och blott ett kilo tung, hemmet i byn utanför Hedemora.

 

Ensam i livet flyttade han till oss i stora staden Falun. Liten och lurvig, men naggande go, och sin litenhet till trots med högtflygande planer. För mamma Abigail och pappa Ingo hade sagt honom att ” Ingen dröm är för stor”!

 

Det förde husses tankar till ATG:s älskade minitravare Vinnie, som ni alla säkert rörts till tårar av i tv-apparaten, och som är lika liten som vår egen minsting. Självklart ska han heta Vinnie här hemma, även om han fortfarande är indianen Sioux i stamtavlan.

 

Så från och med nu är det Vinnie som gäller! Inte minst som han inte bara sitter och myser längre utan busar alltmer med oss bröder för var dag som går. Febus är hans lekkamrat, Artemis hans reservmamma och jag hans reservmorfar!

 

Ja, kärt barn har många namn och som ni ser är det så sant. En vecka har vi rått om vår älskade minsting, och ändå känns det som han alltid funnits här.

Vi har funnit varandra fast han är så nödandes liten och bara  väger hälften så mycket som jag gjorde när jag kom för snart fem år sedan!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och Vinnie!


Permalänk

Söt, sötare, sötast – men jag är livrädd!

 

Nu har han kommit, och jag har varit livrädd hela helgen. Så rädd att jag inte ens klarat av att skriva! Nu känns det bättre, och skriva är ju så roligt att jag nästan glömmer rädslan när jag tassar till bokstäverna på arbetsmaskinen.

Nog för att jag visste att husse och matte skulle hämta lille Sioux, då de i fredags bäddade transportburen med mjukaste hjärtefilten och en liten nalle. Men att han skulle kännas så ”farlig”hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om.

 

 Visst är han väldigt speciell och mycket sötare än någon av oss någonsin har varit. Han är helt enkelt en liten rultig pälsboll, som förnöjsamt tultar runt här hemma och leker med sina svansar, råttor och bollar.

Hur mysig som helst, då han krumbuktar och nästan slår knut på sig själv, när han blir kliad på huvudet och bakom öronen! Vilar helst i husses eller mattes famn och sover mellan deras huvudkuddar i sängen.

 

Ja, faktiskt är vår lille indian så go, att han för tankarna till julafton och tjuren Ferdinand, som sitter där i tv-rutan och luktar på sina blommor. Samtidigt är han så kort och knubbig att ”Kubiken”  varit hans smeknamn hemma i Älvnäs.

Så ”Kubiken Ferdinand ”lär han kärleksfullt komma att kallas härhemma. För en godmodig liten Ferdinand är precis vad han är! Och hur jag kan vara rädd för honom övergår fullständigt mitt förstånd.

 

Men jag blir alldeles stel, och låter lika illa som jag gjorde på kattutställningen, så fort lille myspysen kommer i närheten av mig. Kan inte låta bli, fast jag skäms över mitt uppförande, när jag ser hur längtansfullt han tittar på mig.

Nu börjar jag lyckligtvis så sakteliga bli mig själv igen, och småbröderna Artemis och Febus har minibrorsan minsann redan charmat. Mer om den kärleksfulla utvecklingen på brödrafronten kommer på söndag i min nästa blogg.

 

Medan ”Kubiken Ferdinand” fortsätter sitt krumbuktande svänger jag snabbt över till pälssvansarna och veckans tre vinnare i utlottningen av svansar. Turen på sin sida den här gången hade Therese Andersson, Vansbro, Nicklas Ingels, Los Angeles och Christina Rönn, Limmared

Grattis säger jag till er, och pälssvansarna kommer med posten. Ni som blev utan svans den här gången får nya chanser att vinna i början av november och början av december. Och tills vi hörs igen önskar jag er alla en fin vecka mellan regnvädren!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Ferdinand


Permalänk

Har ni nött ut pälssvansarna?

Hur har ni det med era pälssvansar inför hösten och vintern? Vi har snart nött ut våra, så matte måste skaffa nya innan minibror Sioux kommer!

Svansarna är som bekant broder Artemis bästa buskompisar och mysvänner. Så här roligt har han när han leker med dem, och på kvällarna tassar han omkring och ”nattar” dem hängande i munnen.

 

 Delad glädje är dubbel glädje, och jag brukar lotta ut några pälssvansar varje höst. Mjuka och goa att leka med inomhus, när höstmörkret börjar lägga sig allt tidigare om kvällarna.

Nu är det dags igen för alla som är på hugget! Är du en av dem, och vill du vara med i veckans utlottning av höstens tre första pälssvansar, är det bara att mejla namn och adress till gpia.persson@outlook.com

 

Annars har det varit en omväxlade vecka med alldagsregn och strålande sol om vartannat. Hösten är i alla fall vänligt sinnad än, och i fullmånens sken låg jag häromkvällen på ”span” i katthuset till halv två på natten.

Det var någonting i luften, jag vet inte vad, som gjorde att jag vägrade tassa in frivilligt. Kanske hade det att göra med räven, som matte såg springa nerför trottoaren på Gruvgatan, strax efter att hon hämtat in mig.

 

Måste också berätta att det är rörande att se lillebror Febus om kvällarna. Då lämnar han farstukvisten, och kryper han ihop vid ett av ”kottehålen”, och väntar på att någon av hans bästa ”kottekompisar” ska dyka upp.

Men årets ”kottar” har ätit sig mätta, tackat för sig och dragit vidare mot vintervilan. Det vägrar ledsamt nog lillebror Febus inse, fast det var precis likadant i fjol! Så nu ligger han ensam i mörkret och väntar timme efter timme kväll efter kväll.

 

Därför är det en himla tur att minibror Sioux kommer snart, så lillebror Febus får en ny liten bästis att ta hand om. Den runda pälsbollen ser ju nästan ut som en liten ”kotte” med mjuk päls i stället för vassa taggar.

Men ska jag vara riktigt ärlig är lite rädd för honom, då jag ser att han har små sylvassa tänder. Så jag överlåter nog åt bröderna att sköta välkomnandet och nöjer mig med att bekanta mig med den lille ”indianen” på avstånd!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus