Permalänk

Hoppfullt firande med prickjakt

Det har varit en stor dag här hemma i dag! Allas vår goaste ”Mini-Vinnie har fyllt sex månader, eller ett halvt år, om man väljer att uttrycka det så.

Vi har förstås firat honom hela helgen, och i går hoppade han högt av glädje ute i snöfallet. Förstår bara inte hur det lilla knytet kan flyga i luften så lätt som om han hade vingar.

 

En hoppfull höjdare skull jag stolt vilja kalla sötaste ”Mini-Vinnie”. Men framför mig ser jag samtidigt lillebror Febus vågde klättrande och balanserande på staketnocken de första två åren.

Minstingen tränar redan nu för fullt på skrivarstugans tak och kastar lystna blickar på staketet.  Det syns tydligt att han försöker måtta in nocken, även om avståndet fortfarande är betryggande.

 

 Det brukar sägas att äpplet inte faller långt från päronträdet. Och det lär vara så sant när det gäller ”Mini-Vinnie”, som med sin mjuka kropp är en liten kopia av lillebror Febus.

Han är stor nu, och ser nästan ut som en isbjörn bredvid ”Mini-Vinnie”. Men sina modiga dryga sex kilo till trots är han fortfarande en sagolik höjdhoppare som ”flyger” i luften hur lätt som helst.

 

Annars är det röda pricken-manicken som är ”Mini-Vinnies” mesta älsklingsleksak här hemma just nu. Det är först inför sexmånadersdagen, som matte har låtit honom börja jaga den, då hon tyckt han varit för liten förut.

I dag har han också fått en alldeles egen rödaprick-manick i present och är outtröttlig när det gäller att jaga den. Springer och sladdar i kurvorna mellan hallen och köket helt, fascinerad av den undflyende röda pricken.

 

Det är ingen hejd på ”Mini-Vinnies” jagande! Han letar till och med under fårskinnet efter röda pricken när den försvinner. Hittar han den inte tassar han iväg och hämtar matte för att få hjälp.

Han är liten till växten, men så mycket klokare, och har räknat ut att det är hon som klickar fram den spännande pricken . Och han behöver bara höra att hon klickar på manicken så kommer han flygande neröver trappan från övervåníngen.

 

Den farliga trappan som det tog många veckor innan ”Mini-Vinnie vågade försöka sig på i höstas. Nu är det ett minne blott, och sex månader ung  knäpper han alla bröderna i sista sväng och kommer först upp.

Fast nu har han lekt färdigt för en stund, och dragit sig tillbaka i sin mysiga igloo. Där vilar han ut inför kvällens prickjakt, som blir allt roligare ju mörkare det bli ute! Och i går gick som vildast till runt midnatt!

Tassekram Triton, med bröderna Artemis, Febus och lille Vinne!

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Permalänk

Broderligt samtal på ljugartaket

Förvandlingsnummer talas det om bland travhästar, men här hemma har vi ett smått otroligt bland oss kattbröder. Jag tänker förstås på lillebror Febus, som i somras fortfarande var ett älskat men rymningsbenäget busfrö.

Den dag ”Mini-Vinnie” tassade in här hemma, förvandlades han plötsligt till en trygg och kärleksfull storebror. De är oskiljaktiga, och det känns varmt i hjärtat att se honom sitta på ljugartaket och inviga minibror i allsköns hemligheter.

 

Ljugartaket är lilla redskapsskjulets tak med utsikt över stan. Då det varit plusgrader i helgen, och blött och isigt på gården, har de suttit där och kollat utsikten medan ”Mini-Vinnie” säkert fått inblick i både nyttigt och onyttigt.

Resten av veckan har de lekt och busat i snön som öst ner och haft hur roligt som helst. Måste erkänna att deras bus smittat av sig både på broder Artemis och mig, fast jag är fem år och borde veta bättre än att slåss på skoj med min bästebror.

 

Men kan man bli annat än glad när lillebror Febus bjuder på sig själv och nästan står på huvudet för att få igång oss. Jag trodde det var omöjligt tills jag såg honom, och tror det än fast jag sett honom upp och ner med egna ögon.

Även broder Artemis blev helt perplex och sittande framför honom utan att fatta någonting. Men Febus verkar vara hur mjuk i kroppen som helst, och frågan är om inte ”Mini-Vinnie” är ämne till en liten akrobat han också.

 

Visst kan broder Artemis och jag göra konster vi också men inte uppträda så fullständigt huvudlöst som Febus. Däremot har jag känt att leklusten tagit fart med ljuset, och den här gången är jag säker på att det vårkänslor på gång.

Redan nu har vi också haft ovälkommet besök av årets första utomjording på allmänningen! Verkar vara en ny förmåga, som gör att det inte är roligt att komma ut och mötas av de ”otrevliga” dofter han sprayat på dörren till det gemensamma redskapsskjulet utanför grinden.

 

Det heter att mars är kattmånaden framför andra, men jag vill påstå att den med våra mildare vintrar flyttats till februari. Bara ett par veckor kvar tills det vårliga eländet är i full gång, och alltså dags att beställa tid hos veterinären.

Jag menar förstås för alla  hussar och mattar med lösspringande katter, som inte varit till veterinären för att bli id-märkta, lugna, snälla och goa. Det hör till god katthållning, och den som inte håller med på det är inte värd att ha katt.

 

Nu var jag kanske lite elak, men jag  hoppas att de flesta av er, som följer mig i bloggen, hjälper till att sprida mitt budskap. Allt för att slippa stackars oönskade kattungar och göra oss katter mer jämställda med hunden  i samhället.

Matte har berättat att det fortfarande lär finnas över 100 000 hemlösa katter, som grymt svikits av sina ägare i vårt avlånga land. Det är skamligt och jag skulle vilja klösa ögonen ur dem som överger sin katt när de tröttnat på den och den skulle börja kosta pengar!

 

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Så kom den då äntligen…

Så kom den då äntligen!!! Vintern som jag nästan givit upp hoppet om i år. På bara ett par timmar förvandlade den trädgården till ett vitt paradis och bäddade in oss i mjukaste snö.

Nu hoppas vi bröder bara att den får ligga kvar, så ”Mini-Vinnie” också får uppleva en riktig vinter som kattunge. För han är nyfiken på allt och inte det minsta rädd för att drunkna i snön!

 

Det var precis det han höll på att göra  i förmiddags, när han simmade genom snömassorna på sina små tassar. Till sist lyckades han i alla fall rädda sig upp på nocken till skrivarstugans tak.

Där satt sedan det lilla kärleksknytet och kollade på oss andra. Till synes väldigt förundrad över att vi bröder, på lätta tassar, kunde pulsa fram genom snön utan att tappa tassfästet som han.

 

Det är nytt år med nya goda föresatser och rätt tid att börja tänka på hälsan. Visserligen heter det att skönheten kommer inifrån, men visst kan vi hjälpa till även på utsidan.

Tassarna är det första jag kommer att tänka på, då de far illa av is, grus och salt ute den här tiden på året. Vi försöker själva slicka dem rena och mjuka, men lite hjälp från husse och matte kan vara guld värd.

 

Mitt råd till alla hussar och mattar är därför att kolla genom tassarna på era ”pälsklingar”, som det nu är inne att kalla katter och hundar. Skölj av tassarna, om de ser smutsiga ut, och smörj in trampdynorna med tassalva eller arméns hudsalva.

Båda finns på apoteket, och den sistnämnda är garanterat ofarlig att slicka sig, då den till och med går att äta vid behov. Insmörjningen hjälper oss att slippa förhårdnader och sprickor, som kan bli nog så besvärliga om det vill sig illa.

 

Pälsen är ett kapitel för sig, för alla katter och hundar som tassar ut och in, den här tiden på året. Blöt och torr om vartannat, och en perfekt grogrund för tovor om den inte hålls efter dagligen och stundligen.

Dessutom kom  vintern så sent i år att jag redan börjat tappa kragen och den värmande underullen i pälsen. Så varje dag borstar matte ur mig en halv katt, som hon sparar åt fåglarna tills de ska bygga bon.

 

Tack och lov har matte en karda av mjuka metallstrån med pyttesmå gummituttar i toppen. Den är toppen och faktiskt jätteskön att bli friserad med! Till och med på lilla magen och runt det allra ädlaste stället där bak.

Fast jag hoppas förstås få ha kvar lite av min mysiga krage ett tag till, då det varslas om kalla dagar de närmaste veckorna. Och det är ju precis så vintern ska vara, för oss bröder som alla har våra rötter i Sibirien!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie!

 


Permalänk

Prasslande höstlöv blev vinterlycka

Det är vår i luften, luktar jord i buskarna och gräsmattan lyser grön! Höstlöven har letat sig fram och fladdrar omkring till ”Mini-Vinnies” stora lycka.

De prasslande ”bytena” väcker en jaktinstinkt minstingen inte visat förut. Liten och lätt skuttar han runt som en harpalt och försöker slå framtassarna i de lätta undflyende löven.

 

Det är första gången för honom, som var för liten att vara ute när löven föll på höstkanten. Nu får han uppleva glädjen ändå, sedan snön smält och friska vindar blåst gården torr och fin.

Visst känns det lite märkligt för oss andra som älskar snön. Men att se ”Mini-Vinnie” ha så sagolikt roligt är värt priset! För annars hade han ju aldrig ha fått uppleva höstlöven som kattunge.

 

Det är så att man får vårkänslor fast vi alla utom ”Mini-Vinnie” varit till veterinären och blivit lugna, snälla och goa. För visst pirrar det ändå i kroppen, när ljuset återvänder ochsolstrålarna letar sig in mellan pälshåren på ryggen.

Även lillpippis på gården sjunger i kör som om vi redan vore i början på mars. Och de små liven sitter så överlyckliga i solskenet,att jag börjar tycka det kan få vara med snö och kyla för i år.

 

Nu vet vi av erfarenhet att vädret är nyckfullt. Så vi måste förstås fortsätta mata lillpippis som vanligt fast det är rena vårvädret ute! Det kan ju smälla till och blir kallt igen, som så många gånger förr.

Dessutom talas det förstås också mycket om att det ska hållas världsmästerskap på skidor här i Falun i slutet av nästa månad! Inte för att jag bryr mig, men arrangörerna hoppas förstås på att det blir vinter igen här i vår vårliga stad. 

 

 

Långhelgen närmar sig sitt slut och efter trettondagen är det dags att tacka tomtarna runt skrivarstugan för den här gången och bära upp dem på vinden. Där får de sedan sova mjukt nerbäddade tills det blir jul igen!

Det är inte många veckor tomtarna får vara med oss på gården. Men under den tiden håller de vakt både dag och natt! Allt för att vi ska kunna känna oss trygga, att ingen inkräktare tar skrivarstugan i besittning.

 

Nu är julen snart slut och vardagen tar över utan extra röda dagar förrän till påsk. Det betyder också att jag återgår till att ha de vanliga söndagarna som min speciella skrivardag.

Känns faktiskt rätt skönt att få lite ordning på dagarna och den dagvillhet jag drabbats av under de många helgdagarna. Med det önskar jag er en fortsatt god fortsättning på det här nya året tills vi hörs igen på söndag!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Gott Nytt År från skrivarstugan

Året lider mot sitt slut. Bara timmar kvar att tänka tillbaka! Och jag måste erkänna att jag nästan känner mig lite nostalgisk härute i snön.

Kanske för att jag fyllt fem år och blivit fullstor med sibirmått mätt. Fått egen skrivarstuga, med en ny mjuk fäll till jul, och börjar känna mig som en riktig författare.

 

 Det sägs att alla god ting är tre, och det trodde jag med innan ”Mini-Vinnie” kom. Nu vet jag att alla goda ting är fyra, då det lilla kärleksknytet var precis det som fattades oss här hemma.

Han är det största som hänt i år och hela familjens ögonsten. I honom har lillebror Febus fått en  alldeles egen bästebror och plötsligt blivit både klok och stor.

 

Det vi bröder annars minns mest och bäst är alla trivsamma ”kottar” som turades om att bo här i somras. En del i det nya kottehuset andra i halmbädden under farstukvisten.

Nu sussar de sött under snön, men matte har redan börjat snickra på ännu ett ”kottehus”! Det var ju så många som ville bo i det lilla, så nu blir det ett lite större.

 

Precis som jag börjar broder Artemis bli så stor att han får kolla av allmänningen tillsammans med matte utan sele och koppel. Vi är faktiskt lydigare än de flesta hundar, fast folk inte kan tro det.

Inför det nya året lovar vi förstås att försöka hjälpa så många vilsna hemlösa katter som möjligt. Det hoppas vi också alla ni andra ställer upp på, då ingen kan göra allt men alla kan göra något!

 

Jag hoppas också kunna växa med min uppgift och utveckla mitt skrivande det under det kommande året. Ser med spänning fram emot varje ny dag, då man aldrig vet vad som väntar bakom husknuten.

Med tre busiga bröder vid min sida i skrivarstugan lär jag knappast lida brist på inspiration. Broder Artemis är på väg att bli min ständige sekreterare, medan Febus och ”Mini-Vinnie” svarar för underhållningen.

 

Och så hoppas jag förstås att ni fortsätter följa oss bröder här i bloggen lika troget som ni gjort hittills. För det är ni ger mig lust att skriva till förhoppningsvis både nytta och nöje.

Med det tackar jag för mig för i år och önskar er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Förstås utan smällare, raketer, fyrverkerier och allt vad det heter!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie!


Permalänk

”Sladdisen” bästa julklappen

”Sladdisen” är årets julklapp, även om vi fick honom lite i förskott. För med honom blev vi en hel familj och lillebror Febus världens lyckligaste storebror!

Han som varit världens busfrö och tröstat sig med somrarnas taggiga”kottar”. Nu har han äntligen fått sin alldeles egen lilla dunmjuka ”kotte” att ta hand om.

 

 Det känns varmt i hjärtat på broder Artemis och mig att se lillebror Febus hoppa högt av lycka på gården tillsammans med allas vår minibror Vinnie!

Och lillungen, som bara ögon för sin storebror, flyger gång på gång i luften när de leker som bäst ovetande om att vi andra tittar på i smyg.

 

 För hur mycket ”Mini-Vinnie” än tycker om oss gamlingar, så är det Febus som är hans bästebror. Artemis och jag är mer som trygga farbröder att krypa ner hos när John Blund smyger sig på.

Självklart är det också lillungen som styr och ställer över julfirandet här hemma. Det betyder att vi pryder gården med allsköns kransar, lyktor och tomtar men bara pyntar försiktigt inomhus.

 

 Inga levande ljus, giftiga julblommor och farliga prydnadssaker, inom räckhåll för en älskad minibror, som just lärt sig klättra upp i fönstren. Han är glädjespridaren, som med sitt milda väsen lyser upp vintermörkret och skapar julstämning här hemma i år.

Men även till er andra vill jag så här i sista stund också sända en ett varningens ord för julens populära prasselsnören. De är visserligen roliga att leka med men väldans farliga att tugga på och börja svälja av bara farten.

 

 Då vi har flera hundkompisar vill jag också påminna om att hålla russin, vindruvor och choklad utom räckhåll för dem. Har säkert nämnt det förut, men det tål att upprepas varje år!

 Med det tackar jag för mig från skrivarstugan som börjar kännas lite ensam och kulen på kvällskvisten. Jag gör det med en önskan, från oss alla till er alla, om en riktigt GOD JUL!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Extra – extra – extra ! ! !

Hallå – hallå, alla rara bloggvänner! Jag är på språng mot julen och väntar därför med bloggen till dagen före dagen vi alla väntar på.

Fast en riktigt fin söndag vill jag ändå passa önskar jag er så här på årets kortaste dag. I natt vänder det och vi går mot ljusare tider!

Tassekram Triton


Permalänk

Finns det hjärterum så…

Finns det hjärterum så finns det stjärterum, som det så vackert heter. Fast den här veckan har jag mest suttit ensam i min lilla skrivarstuga och tittat ut på det eviga regnandet.

Ensam för att småbröderna föredragit värmen, inne hos husbondfolket, medan gården dränkts i vatten. De har ännu inte förstått hur mysigt det är här på fällen med regnet smattrande mot taket.

 

 Mellan skurarna har ”Mini-Vinnie” förstås fortsatt att busa i gröngräset. För grönt är det och har blivit allt grönare för var dag i veckan som gått! I dag har det äntligen torkat upp och börjat frysa på.

Men något dåligt väder verkar inte finnas för honom. Han står på två ben vid ytterdörren, och piper varje morgon och blir så lycklig när matte drar på sig skorna att han nästan flyger ut på gården.

 

 Broder Artemis ligger troget och håller koll på honom, när jag är opasslig och måste skriva. Lillebror Febus är förstås ute han med, men blir så upphiad av ”Mini-Vinnie att vi inte törs lita på honom.

Artemis och jag håller förstås också koll utanför grinden. Mest på om det dyker upp någon hemlös stackars katt, som övergivits och behöver hjälp! Det brukar alltid komma någon smygande när det blir mörkt och kallt.

  

Då måste vi, som ligger inne i värmen, ställa upp och hjälpas åt att hjälpa till så gott det går. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!!! Det gäller faktiskt för både människor och djur som har det svårt.

Extra jobbigt kan det kännas just nu när julen närmar sig och alla ska ha varandra och vara glada. För runt omkring oss finns ensamheten och de som längtar efter en kram, ett vänligt ord, sällskap och lite mat.

 

 Med det återkommer jag till att finns det hjärterum så finns det stjärterum. Till och med i en liten skokartong! Det fick vi här hemma bevis på, när matte häromdagen kom hem med ett par sprillans nya skor.

Knappt hade de plockats upp ur kartongen förrän ”isbjörnen” Febus smög i väg och tryckte sig ner i den alldeles för lilla papplådan. Det undgick förstås inte ”Mini-Vinnies” gröna längtansfulla ögon.

 

 I nästa stund hade han trängt sig ner bredvid sin bästebror, och där låg de sedan som sardiner i en sardinask och tvättade varandra. Så nära och kära som bara två lyckliga bästebröder kan vara.

Och medan de låg där passade matte och jag på att med arbetsmaskinens hjälp dra tre vinnare av pälssvansar. Grattis säger jag därför i dag till Kerstin Birgersson, Malung, Linda Brambeck, Falun och Christel Vilpi Holmgren, Norrköping.

 

 Vinsterna kommer med posten och jag vill passa på att tacka rara Susanne Söderström på www.mekatt.se som gjort det möjligt för mig att även i år lotta ut tre gånger tre av de populära svansarna.

Titta gärna in till henne på webben, så hittar du mycket smått och gott för katter! Och med det lilla julklappstipset tackar jag för mig för i dag och önskar en fortsatt fin vecka efter tredje advent!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Första snön och sista chansen

Form slår klass heter det på tävlingsbanan. Med snön kom formen, och jag fick tokfnatt! Så efter att ha laddat med en mysig kvällspromenad i mjukaste snöfall fick jag lösa tyglar på allmänningen i går förmiddag.

Där ute i snön kände jag mig oslagbar och kunde gått en match mot vem som helst. Nu fanns där ingen som vågade möta mig, så jag jagade småvilt under snön och kände mig lyckligare än på väldigt länge.

 

Men säg den lycka som varar för evigt. I dag småregnar det och snön är på väg att smälta bort. Men jag har fått en försmak, av vad som komma skall, och tar det med ro! För jag sitter ju ändå inne vid arbetsmaskinen i katthuset och skriver.

Och så här i början av december är det dags för årets sista utlottning av pälssvansar. Vill du vara med och tävla om de populära svansarna, mejla då gpia.persson@outlook.com och senast lördag måste vi ha ditt mejl.

 

 Flera av dem som redan vunnit har hört av sig och varit jätteglada över sina svansar. Broder Artemis har sin svans med sig till och med ute i snön, medan han hjälper mig att hålla koll på lillebror Febus och minibror Vinnie.

Småbröderna har lekt, och haft väldans roligt ute på gården, sedan det frös på och blev frostigt vitt på gräsmattan. Lilla söta ”Mini-Vinnie,som jag knappast trodde skulle våga sig ut, sitter och piper vid ytterdörren så fort någon av oss bröder försvinner.

 

 Framför allt gäller det förstås lillebror Febus, som blivit tryggheten själv och tagit minstingen helt under sina vingars beskydd. Han kan knappast vara ute ensam längre, utan är hellre inne och leker med Vinnie, när inte han får gå ut.

Väl ute på gården har de nästan bara ögon för varandra, och springer och leker som jag aldrig sett lillebror Febus leka förut. Och att han skulle försöka klättra över staketet verkar inte länge finnas på kartan längre.

 

Det heter också att blod är tjockare än vatten, och det måste bara vara sant. För varför skulle annars lillebror Febus vara så otroligt kär i minibror Vinnie”! Det måsta vara så att de känner att deras gemensamma pappa Ingo på något oförklarligt sätt förenar dem.

För ”Mini-Vinnie” får göra precis vad han vill med lillebror Febus, som bara väligt klämmer ner och tvättar honom. Vet han inte var minstingen är, går han omkring och ropar som mamma katt tills minibror kommer tassande eller svarar med ett pip.

 

 Det var med spänning vi i går morse väntade på att få se vad ”Mini-Vinnie” skulle tycka om den första snön som fallit under natten. Men vi hann aldrig se vad han tykte, för så fort dörren öppnades tassade han ut i full fart.

Först mitt ute på gården upptäckte han det mjuka vita på marken, men då var han redan så upphiad att han bara fortsatte busa i snön. Och springa kan det  lillaunderverket, så fort att vi alla stod stilla och bara beundrade honom.

 

 Ingenting tycks omöjligt för det lilla livet, som busar tills han stupar och sover sött. Sedan knattrar som en moped så fort  han slår upp sina blå, som börjar bli gröna, och husse eller matte kliar honom på magen.

Men han sover inte så värst länge åt gången på dagarna numera. Och på kvällarna är han som piggast runt midnatt och någon timme till. Så här vakar vi in en ny dag varje natt,och lär ha vanan inne till nyårsafton! 

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie

 

 

 


Permalänk

”Plågsamt söt” och ”Robust kudde”

Oj, oj, oj, så många det var som ville stoppa ”Mini-Vinnie” i fickan och ta honom med sig hem!Lillebror Febus var riktigt orolig i början men förstod snart att ingen skulle våga stjäla hans bästebror mitt framför ögonen på honom.

Fast håll med om var han gruvligt söt, där han satt i buren och välkomnade besökarna till Kattens Dag på Arken Zoo i Falun. Jag tror mig våga utnämna honom till publikfavorit, även om det inte blev några priser på domarbordet för någon av dem.

Nu var det utställning mest på skoj, med en massa tokiga klasser men en riktig domare i Ulrika Olsson från Bäsna. Inte bara föreningen Dalälvskattens katter deltog utan alla var välkomna att drop in-bedömas och få diplom att rama in med sig hem.

”Mini-Vinnie” var lite för liten och Febus var för stor för att riktigt falla domaren i smaken. Men både fick fina utlåtanden! ”Plågsamt söt” stod det på Vinnies diplom, medan Febus” kallades ”En robust kudde”!

 

Låt vara med det, men själv är jag mest glad åt att så många av våra bloggvänner tog sig tid att hälsa på lillebror Febus och ”Mini-Vinnie” i buren på första advent. Det värmer hjärtat på en storebror, som inte längre klarar av att sitta i bur.

För ni ska veta att det kändes jobbigt, både för broder Artemis och mig, att skicka iväg småbröderna ensamma för första gången utan någon av oss vid sin sida. Så jobbigt att det faktiskt inte blev någon riktig vilodag här hemma.

 

Bäst av allt på utställningen var att en härlig välskött huskatt tog priset som dagens bästa katt. Toulouse heter den röd/vita charmören på tre år, som här ses i famnen på sina stolta ägare Jesper Pettersson och Karolin Nordström från Falun.

Extra roligt förstås med en huskatt som vinnare på Kattens Dag. En dag som firas just för att belysa problemet med hemlösa katter och förbättra kattens status i samhället. Här fick alla se en trivsam id-märkt, vaccinerad huskatt, som varit till veterinären och blivit lugn och snäll och go.

 

Men det var förstås också raskatter som utmärkte sig hos utställningsdomaren under dagen. Tokklassen största öronen vanns storstilat av maine coonen Robin från Hedemora. En grymt charmig tvååring, som här ses i famnen på sin stolta matte Anita Mikkonen.

Som sista axplock för dagen kommer här vackra Josie. En gnistrande silvertabby europé från Nås, som blev domarens bästa korthår till ägaren Emelie Goldensky Ingels stora lycka. Och fler kortkåriga raser efterlyses redan nu till Kattens Dag nästa år!

 

Med det tackar jag för mig, av naturliga skäl en dag senare än vanligt. Och inte minst betydligt svårare att skriva, då jag har varit tvungen att få allt berättat för mig. Föredrar förstås att vara på plats och direktrapportera! Så vi får väl se hur det blir framöver.

Till min stora glädje kan jag i alla fall konstatera att småbröderna skött sig bra utan oss ”gamlingar” och är mäkta stolta efter gårdagens utflykt till Arken Zoo. En fin vecka önskar jag samtidigt er alla, medan jag äntligen ser en och annan vit flinga landa mjukt ute på gräsmattan.

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie