Permalänk

Målet är nått och jag är i topp

Här sitter jag i klätterträdets topp och kan inte annat. För det är jag som har ansvar för allt som tilldrar sig nedanför mig. Och det är inte lite sedan ”Mini-Vinnie” nått målet och fått komma ut på gården!

Lyckligtvis springer han in under klätterträdet för att vila, men annars pinnar han på så jag håller på att vrida huvudet av mig. Tänk att det redan blivit en sådan liten ”busunge” av den  jättesöta dockkatten  från Älvnäs utanför Hedemora.

 

Det lilla kärleksknytet som sov nästan hela dagarna, i sin lilla röda betesväska, när han hämtades hem för dryga fem veckor sedan. Nu har han snart blivit dubbelt så stor och fått väldig fart på de små benen.

Titta bara hur det lilla livet tuffar till sig efter att ha jagat upp broder Artemis och lillebror Febus på trappan. Han tror förstås att de flytt för livet! Men i stället sitter de där i godan ro och hjälper mig att hålla ögonen på honom.

 

 

Ska sanningen fram så har vi alla tre fullt upp med att hålla ”Mini-Vinnie” under kontroll ute på gården. Matte är förstås med ute, men han är så blixtsnabb, och tar sig in överallt, så det går aldrig att släppa honom ur sikte.

Allting är lika spännande för den lille ”knodden”, som inte är rädd för någonting. Därför har jag lovat att han får följa lillebror Febus till Arken Zoo nästa söndag. Där firas då Kattens Dag med uppvisning av flera av föreningen Dalälvskattens katter.

 

 Redan på fredag börjar årets firande av Kattens Dag på Falu Djursjukhus med massor av fina erbjudanden. Firandet fortsätter sedan på lördag på Vettris och avslutas på söndag med julskyltning och kattutställning på Arken Zoo här i Falun.

Även i Borlänge blir det i helgen kattutställning både på Arken Zoo och Djurmagazinet. Trevliga träffpunkter för alla kattvänner! Och jag välkomnar er förstås speciellt till firandet i Falun, där ni får träffa lillebror Febus och ”Mini-Vinnie” på söndag!

 

Det tar på för en liten slarver att göra gården med tre storebröder i blött novemberväder. Så inne i värmen, efter att ha tvättat tassarna i badbaljan, somnar han sött mot bästebror Febus mjuka barm.

Och väl inne i huset igen är han åter väldens mjukaste och goaste lilla minibror. Det finns ingen mer som han, och kommer aldrig att finnas. Så jag hoppas innerligt att han fortsätter vara samma gullunge, när han växer upp och blir stora  pojken!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie

 

 

 

 

 


Permalänk

Vinnie och Vinnie – söta så det förslår

Inte utan att jag också skulle vilja heta Vinnie! Titta bara vilken fin målning ”Mini-Vinnie” fått av lilla söta travhästen Vinnie, som vårt eget busfrö fått namnet efter.

I arbetsmaskinen har vår lilla ögonsten också fått en egen hälsning från den rara kändishästen. Där lovar han att  tänka på vår Vinnie som en vän, då han vet hur kämpigt det kan vara att alltid vara minst.

 

 Kanske är det den hälsningen som peppat lillplutten här hemma. För han tassar framåt så fort att vi gamlingar har svårt att hänga med! Men så har han också matpaus i sängen med matte på natten

Och det trots att han håller igång oss till långt efter midnatt. För när vi äntligen ska sova, drar han och lekkompisen Febus igång i sovrummet, så det är omöjligt för oss storebröder att sussa i lugn och ro.

 

Husse och matte tycks förblindade av det lilla charmtrollet, som verkar få vända upp och ner på tillvaron för hela familjen. Förra veckan var det stort att han klarat av att klättra upp på lilla tunnan.

Nu har han klarat första trappsteget upp till övervåningen, och så har han nått toppen på högsta klösträdet. Det är mer än broder Artemis och jag någonsin klarat av och knappast lär göra framöver heller.

 

De senaste dagarna har ”Mini-Vinnie” börjat göra farstukvisten och är på väg ut i vida världen. Det betyder att jag fått ta plats högst upp på toppen av stora klematisklätterträdet med utsikt över gården.

Där sitter jag nu och ser minstingen göra sina första pyttesmå tassavtryck på marken. Det lilla kärleksknytet, som tar alla med storm, och fått den här söta dikten av rara vännen Katerina Pergament.

 

Sov du lilla Vinnie ung, än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.

Än så är det långt till vår. Sov, du lille vilde!
Ingen rönn i blomma står, Triton är i ide.

Men när vårluft smeker dig, Artemis famn dig vaggar,
då blir grönt på skogens stig, och Febus svans den flaggar.

Vakna liten Vinnie glatt, solskens öga ser dig.
Efter vinterns långa natt dags för bus och spratt,
Alla bröder med dig!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Och veckans vinnare är…

Grått och trist har det varit så gott som hela veckan. Både i luften och inne i magen på mig! Enda ljusglimten har varit ”Mini-Vinnie” som fönöjsamt tassar omkring, leker med allt och alla och lär sig nya saker varje dag!

Han är allas vår sol i novembermörkret! Helt oemotståndlig när han kommer tultande och vill vara med oss storebröder. Så innerligt mjukoch go att han måste ha ett hjärta av guld. Bara piper lite försiktigt när vi glömmer oss och leker för vilt med honom.

 

 För min del har det ledsamt nog inte varit så värst mycket lek och bus den här veckan. Jag har fått nöja mig med att titta på, då jag haft hårbollar i magen som ställt till det för mig. Och det är ingen höjdare minsann!

Först efter att ha kräkts upp två ”hårkorvar” och fått massor av kattmalt av matte fick jag igång magen igen. Men för att jag skulle börja äta måste matte skämma bort mig med feta kattungekulor överströdda med snälla Forti Flora bakterier och spraygrädde till efterrätt!

 

 Nu börjar jag bli fit for fight igen. Men jag vill berätta om det, då hårbollar i magen kan drabba oss alla.  Matte försöker kamma och borsta oss, ge kattmalt flera gånger i veckan och odla ampelliljor som är nyttiga att äta.

Tyvärr fuskar jag med det, och när det nu inte finns några rosor ute längre, går det lätt på tok för mig. Bröderna är mycket bättre än jag på att äta malt och nyttigt grönt. Till och med ”Mini-Vinnie” älskar att slicka malt av mattes fingertopp och leka med ampelliljan.

 

Kattgräs är förstås lika bra som ampellilj för att hålla magen i trim och få upp håret innan det blir stora bollar. Kattmalten hjälper till att få hårstråna att glida genom tarmarna och komma ut på naturlig väg.

Grönt är skönt! Men förutom kattgräs och ampelliljor vill jag varna för allt vad krukväxter heter! De flesta är, om inte direkt giftiga, så högst olämpliga att äta och kan ställa till stora problem i en liten kattmage.

 

 Nog om det och tvära kast över till något betydligt trevligare. Nämligen vilka som får veckans tre pälssvansar. Vinnarna är Laila Eriksson, Ludvika, Emma Jerfström, Umeå och Lena Åström, Sandviken, som alla har lekfull post till sina älsklingar av vänta i brevlådan.

Grattis, säger jag och hoppas svansarna blir till glädje! En tredje utlottning väntar i början av december. Nu har broder Artemis lovat vara ”Vinnie-vakt” en stund, medan matte och jag tar dagens promenad, och som ni ser sussar de redan sött tillsammans!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Första delmålet nått för ”Mini-Vinnie”!

Det största som hänt den här veckan är att lille Vinnie lyckats klättra upp på tunnan i lekhörnan! Och ni må tro att han tronade nöjt där uppe, medan matte kröp omkring på golvet och letade efter honom under fåtöljerna.

Tunnan är visserligen bara en halvmeter hög, men för ”mini” var det en stor seger. Så nu jobbar han mot högre höjder och drömmer om att besegra klösträet som är tre gånger så högt.

  

Ingen dröm är för stor för vår lilla guldklimp. Han äter som en häst och har gått upp över ett hekto i veckan de 14 dagar han varit här! Det är bra och bäst av allt att han är världens mysigaste och inte rädd för någonting här hemma.

Tur är väl det, med tanke på hur liten han är! Hade han tassat iväg, med svansen mellan benen och gömt sig, så hade vi väl aldrig hittat honom. Vi bamsebröder var ju nästan dubbelt så stora när vi kom!

 

Mest spännande under veckan var det annars på Halloween, när lille Vinnies älskade fårskinsfäll plötsligt fick liv och började röra på sig! Vi satt alla som förstenade och bara tittade, medan Vinnie alldeles själv klättrade upp och började undersöka”spöket”.

Väl uppe där kom han snabbt på  att det bara var bästisen och halvbrodern Febus som spelat oss ett spratt och klätt sig i lockig vinterpäls. Men det såg skrämmande märkligt ut, när fällen plötsligt började röra på sig i kvällsmörkret mitt under Halloween.

 

 Busväder för lek med pälssvansar har det minsann också varit den här veckan. Och kan ni tänka er att till och med ”Mini-Vinnie” älskar att leka med dem. Han väljer allt oftare svansarna före råttisarna och kan ligga långa stunder och mysbusa med dem.

Ny månad och dags igen för utlottning av tre pälssvansar! Vill du vara med och tävla om en svans, mejla då matte på gpia.persson@outlook.com Gör det senast lördag, då de turliga vinnarna presenteras nästa söndag.

 

Som ni säkert förstår handlar det mesta här hemma just nu om vår Vinnie, som måste vara världens mjukaste och goaste lilla varelse. En liten kämpe som lär sig nya saker varje dag, och väcker så varma känslor att vi kan sitta hela familjen och bara beundra honom.

Tänt ljus i allhelgonatid har vi förstås också gjort i höga fönstret närmast himlen. Och tänk eldslågan liksom fyrdubblades där ute i mörkret för maine coonerna Tabbe, Oskar, Kalle och världens bästa storebror Nisse, som tog så väl hand om oss när vi kom!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”


Permalänk

Ingen dröm för stor för vår minste bror!

Ingen dröm är för stor för vår minstaste bror, som tittar fram genom klematisen med högtflygande planer. Siktet är inställt på  farstukvisttaket, och att allt är möjligt har han lärt av sin far och mor.

 

Lille ”mini” föddes en sommardag, i byn Älvnäs i Dalarna, som den sista av sju små ”sibbar” i indianstamkullen. Matte gav honom namnet Sioux, och mamma Abigail skötte själv sina små som de första veckorna knappt gick att skilja åt.

 

Men sedan började det hända saker. Medan syskonen växte sig långa och slanka, var det mest pälsen och lilla magen som växte på vår rare Sioux! Han kom på efterkälken, men tog det med ro, och blev snart allas älskade kelgris.

 

Go och rar, som han var, fick han snart smeknamnet ”Ferdinand”, medan hans mjuka knubbiga kropp inbjöd till att dubbla med ”Kubiken”. Så som ”Kubiken Ferdinand” lämnade vår lilla pälsboll, 12 veckor ung och blott ett kilo tung, hemmet i byn utanför Hedemora.

 

Ensam i livet flyttade han till oss i stora staden Falun. Liten och lurvig, men naggande go, och sin litenhet till trots med högtflygande planer. För mamma Abigail och pappa Ingo hade sagt honom att ” Ingen dröm är för stor”!

 

Det förde husses tankar till ATG:s älskade minitravare Vinnie, som ni alla säkert rörts till tårar av i tv-apparaten, och som är lika liten som vår egen minsting. Självklart ska han heta Vinnie här hemma, även om han fortfarande är indianen Sioux i stamtavlan.

 

Så från och med nu är det Vinnie som gäller! Inte minst som han inte bara sitter och myser längre utan busar alltmer med oss bröder för var dag som går. Febus är hans lekkamrat, Artemis hans reservmamma och jag hans reservmorfar!

 

Ja, kärt barn har många namn och som ni ser är det så sant. En vecka har vi rått om vår älskade minsting, och ändå känns det som han alltid funnits här.

Vi har funnit varandra fast han är så nödandes liten och bara  väger hälften så mycket som jag gjorde när jag kom för snart fem år sedan!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och Vinnie!


Permalänk

Söt, sötare, sötast – men jag är livrädd!

 

Nu har han kommit, och jag har varit livrädd hela helgen. Så rädd att jag inte ens klarat av att skriva! Nu känns det bättre, och skriva är ju så roligt att jag nästan glömmer rädslan när jag tassar till bokstäverna på arbetsmaskinen.

Nog för att jag visste att husse och matte skulle hämta lille Sioux, då de i fredags bäddade transportburen med mjukaste hjärtefilten och en liten nalle. Men att han skulle kännas så ”farlig”hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om.

 

 Visst är han väldigt speciell och mycket sötare än någon av oss någonsin har varit. Han är helt enkelt en liten rultig pälsboll, som förnöjsamt tultar runt här hemma och leker med sina svansar, råttor och bollar.

Hur mysig som helst, då han krumbuktar och nästan slår knut på sig själv, när han blir kliad på huvudet och bakom öronen! Vilar helst i husses eller mattes famn och sover mellan deras huvudkuddar i sängen.

 

Ja, faktiskt är vår lille indian så go, att han för tankarna till julafton och tjuren Ferdinand, som sitter där i tv-rutan och luktar på sina blommor. Samtidigt är han så kort och knubbig att ”Kubiken”  varit hans smeknamn hemma i Älvnäs.

Så ”Kubiken Ferdinand ”lär han kärleksfullt komma att kallas härhemma. För en godmodig liten Ferdinand är precis vad han är! Och hur jag kan vara rädd för honom övergår fullständigt mitt förstånd.

 

Men jag blir alldeles stel, och låter lika illa som jag gjorde på kattutställningen, så fort lille myspysen kommer i närheten av mig. Kan inte låta bli, fast jag skäms över mitt uppförande, när jag ser hur längtansfullt han tittar på mig.

Nu börjar jag lyckligtvis så sakteliga bli mig själv igen, och småbröderna Artemis och Febus har minibrorsan minsann redan charmat. Mer om den kärleksfulla utvecklingen på brödrafronten kommer på söndag i min nästa blogg.

 

Medan ”Kubiken Ferdinand” fortsätter sitt krumbuktande svänger jag snabbt över till pälssvansarna och veckans tre vinnare i utlottningen av svansar. Turen på sin sida den här gången hade Therese Andersson, Vansbro, Nicklas Ingels, Los Angeles och Christina Rönn, Limmared

Grattis säger jag till er, och pälssvansarna kommer med posten. Ni som blev utan svans den här gången får nya chanser att vinna i början av november och början av december. Och tills vi hörs igen önskar jag er alla en fin vecka mellan regnvädren!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Ferdinand


Permalänk

Har ni nött ut pälssvansarna?

Hur har ni det med era pälssvansar inför hösten och vintern? Vi har snart nött ut våra, så matte måste skaffa nya innan minibror Sioux kommer!

Svansarna är som bekant broder Artemis bästa buskompisar och mysvänner. Så här roligt har han när han leker med dem, och på kvällarna tassar han omkring och ”nattar” dem hängande i munnen.

 

 Delad glädje är dubbel glädje, och jag brukar lotta ut några pälssvansar varje höst. Mjuka och goa att leka med inomhus, när höstmörkret börjar lägga sig allt tidigare om kvällarna.

Nu är det dags igen för alla som är på hugget! Är du en av dem, och vill du vara med i veckans utlottning av höstens tre första pälssvansar, är det bara att mejla namn och adress till gpia.persson@outlook.com

 

Annars har det varit en omväxlade vecka med alldagsregn och strålande sol om vartannat. Hösten är i alla fall vänligt sinnad än, och i fullmånens sken låg jag häromkvällen på ”span” i katthuset till halv två på natten.

Det var någonting i luften, jag vet inte vad, som gjorde att jag vägrade tassa in frivilligt. Kanske hade det att göra med räven, som matte såg springa nerför trottoaren på Gruvgatan, strax efter att hon hämtat in mig.

 

Måste också berätta att det är rörande att se lillebror Febus om kvällarna. Då lämnar han farstukvisten, och kryper han ihop vid ett av ”kottehålen”, och väntar på att någon av hans bästa ”kottekompisar” ska dyka upp.

Men årets ”kottar” har ätit sig mätta, tackat för sig och dragit vidare mot vintervilan. Det vägrar ledsamt nog lillebror Febus inse, fast det var precis likadant i fjol! Så nu ligger han ensam i mörkret och väntar timme efter timme kväll efter kväll.

 

Därför är det en himla tur att minibror Sioux kommer snart, så lillebror Febus får en ny liten bästis att ta hand om. Den runda pälsbollen ser ju nästan ut som en liten ”kotte” med mjuk päls i stället för vassa taggar.

Men ska jag vara riktigt ärlig är lite rädd för honom, då jag ser att han har små sylvassa tänder. Så jag överlåter nog åt bröderna att sköta välkomnandet och nöjer mig med att bekanta mig med den lille ”indianen” på avstånd!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Nu räknar vi dagarna!

Tiden går fort, hösten är här och bara elva dagar tills ”indianen” kommer. Sioux heter han, som en av sju i indianstamkullen, men efter vad jag hört lär han vara är en riktig liten Ferdinand!

Husse och matte var och hälsade på honom i torsdags, och husse höll aldrig på att få matte därifrån. Nu är hon alldeles lyrisk här hemma, och jag tror bestämt att hon lämnade kvar en bit av sitt hjärta i Älvnäs.

 

Och undra på det, så otroligt söt som den lilla pälsbollen är. Han är dessutom världens kelgris och hela husets charmör! Så han kommer säkert att lägga oss alla fem för sina tassar.

En helt underbar mamma katt har Sioux också. Fast hon har sju småttingar att föda och fostra kom hon självklart och tvättade honom och bjöd på lite mjölk mitt under fotograferingen. Till lillens stora lycka förstås!

 

Abigail heter hon och matte har berättat att hon under besöket visade på en rörande moderskärlek! En kärlek hon haft med sig från första stund och klarat av att föda upp sju småttingar utan stödmatning.

Nu äter de små matvraken förstås själva men får fortfarande sin efterlängtade lilla mjölkskvätt varje dag. Och då ska alla veta att mamma Abigail bara är ett och ett halvt år och i fjol somras själv var en kattunge!

 

Åter till livet här hemma på gården och småbröderna som blivit nog så vidlyftiga efter den lyckade utställningen förra helgen. De har nästan fått vårkänslor, och det är ingen hejd på deras stilande.

Nu räcker det inte längre att hålla sig på marken under promenaderna, utan högt upp i träden på allmänningen drar de i en väldans fart. För Febus räcker häggmispeln knappast till, och han blir så busig att det riktigt lyser om honom där uppe.

 

Till och med Artemis har blivit så busig utanför grinden att han sätter fart högt upp i trädet med paradisäpplen! Där står han sedan mitt i grenverket och tassar ner de små äpplena ett efter ett.

Han verkar ha fått så högtflygande planer att jag nästan blir orolig! Men samtidigt är det förstås skönt att det börjar lossna så ordentligt, att han med svansen i vädret törs gå på promenad utan att jag är med.

 

Jag är snart den enda här hemma som håller mig på marken, medan alla andra tycks sväva på moln. Jag gör det på teddydynan i nya katthuset, medan jag vilar upp mig inför det som komma skall.

Fast en och annan rekreationstur ut i naturen, har jag förstås på min agenda, som det nu så märkvärdigt heter nu för tiden. Och när jag kollar ser jag att det strax är dags för dagens tur med lillbilen till skogen!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer !!!

Uppe i ottan och glad i hågen hoppade jag in i bilen vid sjusnåret i lördag morse. Trodde förstås att vi skulle ut på något spännande och var mallig över att bara jag fick följa med.

Men ack vad jag bedrog mig! En halvtimme senare satt jag i en trång sidenklädd blå bur och glodde på några löjligt förnöjsamma utställningskatter i raden av burar mitt emot. Då brast det fullständigt för mig!

 

Den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer sätta min tass i en utställningsbur. Och den här gången talade jag högt och ljudligt om det för både husse och matte.

Jag mullrade som åskan, och slog blixtsnabbt med framtassen så fort de försökte tala förstånd med mig. Inte förrän matte avbokat mig hos domaren, lugnade jag ner mig, och sov sedan räv i sex timmar tills vi fick åka hem!

 

Med det skulle jag ha kunnat avsluta dagens skriverier, om det inte varit för mina excellenta småbröder. De var inbokade på söndag och skötte sig förstås exemplariskt som de ljuvliga ”goldenpojkar”de är. 

Inte nog med att de låg som prinsar i sin dubbelbur till allmän beskådan. De var också ut och busade i de röda väskorna, som matte hade med sig med burskynken, friseringsgrejor, matskålar och annat smått och gott hemifrån.

 

Det är mycket som ska med, och som ska klaffa, för att få vara med på en riktig kattutställning. Och föreningen Dalälvskattens höstutställningar i Borlänge brukar tillhöra landets trivsammaste och populäraste arrangemang.

Men hur mycket jag än älskar att vara ute bland publik, och träffa nya människor, så pallar jag inte trycket att sitta instängd i en trång bur. Matte säger att det på finspråk heter klaustrofobi, och hon har nu förstått att jag inte rår för det!

 

Annat är det med lillebror Febus. Han var först upp på domarbordet, och inte nog med det! Han bars dessutom runt till flera domare, då det rådde tveksamhet om hans färg verkligen var golden med vitt.

Domaren Lena Björkander hade nämligen svårt att hitta det vita, men till slut enades alla om att han i alla fall hade en liten vit fläck på en tå. Ska det granskas så ska det, och lillebror Febus hängde snällt med i famnen på sin domare.

 

 Lika suveränt skötte sig broder Artemis i famnen på sin domare Åsa Hammarlund. Hon blev jätteförtjust i honom, men tyckte nästan att han var lite för pojkaktigt söt för sitt eget bästa.

Han fick därför ”stryk” av en lite manligare sibir. Men det hängde på ett hår, och med lite maffigare vuxenlook nästa år ska det nog gå vägen! För gedignare virke än i broder Artemis finns inte i hela världen.

 

Som alla vet är min bästebroder Artemis väldigt speciell och det mjukaste, goaste som finns. Nu när jag lagt allt utställandet på hyllan, ska jag  fortsätta stötta och peppa honom av hela mitt hjärta till nästa gång.

För faktiskt verkar han tycka att det här med utställning är riktigt roligt. Så han hade inga problem att visa upp sig, och sitta snällt kvar på bordet, medan domaren skrev hur mycket hon tyckte om honom.

 

 Tillbaka i buren efter uppvisningen var det bara för bröderna att njuta och invänta rosetterna. På det medföljande bladet skrev domaren, om min busiga lillebror Febus, att han var excellent i storlek, substans och harmoni.

Hon framhöll vidare att han har en excellent huvudform, ett något öppet ögonuttryck och fina excellent placerade öron. Även svansen och konditionen var excellenta och hon sammanfattade bedömningen med att han var en ung snäll pojke!

 

Minst lika excellent var broder Atemis, som tillsammans med rosetten fick papper på att han har bra body och excellent benstomme. Excellenta kinder och rundat nosparti, excellent profil, panna och bra haka.

Hans rara runda ögon var förstås också excellenta i storlek, form och placering. precis som pälsen, färgen och mönstret. Svansen var bra, konditionen excellent och han har enligt domaren ett supertemerament!!!

 

Tänk att det är min blyge bästebroder Artemis, som numera uppträder så världsvant att han får sådana lovord av en utställningsdomare. Det värmer mitt storebrors-hjärta, då det är jag som fostrat honom.

Så slutet gott allting gott! Även om jag har gjort från mig allt vad utställning heter och hoppas att alla ni som hälsade på mig i buren förlåter mig! Jag är kung i skogen, och det är där jag hör hemma.

Låt oss i stället glädjas åt småbröderna, som kramade om varandra och sov så här sött när dagen led mot sitt slut. Nu har de två CAP-rosetter var, och får de var sin till blir de visst någonting stort har jag hört!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Nu bär det av mot Borlänge!

 

Från badet – i bilen – till buren! Nu är jag på väg, och i buren ska jag sitta en hela långa dagen. Jag som har så mycket ogjort hemma i trädgården.

Men ”that´s life”, som matte brukar säga, och det är ju så sant! Det kostar på att ligga på topp, och försöka hänga med i svängarna.

Lite spännande är det förstås också! För bortåt 700 katter i alla tänkbara raser samlas under helgen i badmintonhallen i Borlänge för att visa upp sig för domarna. Jag tävlar i dag och bröderna Artemis och Febus i morgon.

Alla intresserade är förstås välkomna att följa utställningen på plats både lördag och söndag. Jag blir  jätteglad om någon kommer och hälsar på mig, då jag är otålig och vill att det ska hända något hela tiden.

Annars träffas vi här i bloggen på måndag eller tisdag! Helt beroende på hur trötta vi bröder är efter helgens utsvävningar, och hur matte mår som måste serva mig med bilder.

Hur som helst, en fin helg önskar jag er som får vara ute i höstsolen! Vädjar om att ni håller tummarna för mig och bröderna och sänder oss varma tankar där vi sitter inne i våra burar.

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus