Permalänk

Grym forl och rar solskenshistoria

Hu då, det här stället tycker jag mig känna igen från i fjol! Det är här man somnar, tappar minnet och vaknar några tänder fattigare. Tro om jag skulle försöka mig på att smita ut innan min veterinär ”Tand-Per” kommer in.

Matte har berättat att hon gjorde det en gång, efter att ha fått bedövningssprutan, och lämnades ensam att vänta på tandläkaren. Modet svek och i ett obevakat ögonblick smög hon ut och sprang iväg från mottagningen.

 

Men för mig hann det bara bli en tanke innan en leende ”Tand-Per” dök upp i dörröppningen. Han tycker att jag är lite rund och ville kolla att jag andades lätt och lilla hjärtat pickade som det ska.

Allt lät bara bra och innan jag visste ordet av hade han smugit in sprutan med lugnande i nacken på mig. I nästa stund satt jag på vågen, som i vanlig ordning talade sitt tydliga språk. Fast då orkade jag inte längre bry mig.

 

 ”Tand-Per” säger ingenting, men han tycker jag väger lite mycket, och nu hade jag dessutom gått upp några hekto. Men jag är stor också, och det är bra att ha lite att ta av när jag nu fått den här elaka sjukdomen forl.

Redan vid förra veckans kontroll kunde han mer eller mindre konstatera att minst ytterligare en tand i underkäken angripits. Röntgenplåtarna visade på ett par till, men det minns jag ingenting av för då sov jag redan.

 

Matte var med och fick med egna ögon se att hennes misstankar var besannade. Tre tänder van angripna på vänster sida, medan höger fortfarande såg fin ut. Men matte har fått order om att hålla koll även där, så att eventuellt framtida angripa tänder tas bort!

En tandexpert lär på ett enkelt sätt ha förklarat, att forl är som karies fast sjukdomen äter upp tänderna inifrån. Det blir alltså så stora hålrum inuti, att tanden bryts av vi tandköttskanten och pulpan blottas. Det gör lika ont hos oss katter som hos er hussar och mattar!

 

Nu längtar jag efter att kunna festa på fredagsräkorna, även om jag har bråttom och de är kalla. Det var så matte upptäckte att någonting var fel, då jag lät grymt illa efter att ha fått en kall räka på den elakaste tanden.

Nu är den och ett par till väck, och jag ser fram emot en härlig vår och sommar. De här dagarna efter operationen har varit lite jobbiga, men jag har i alla fall sluppit ta smärtlindrande medikament, då matte skämt bort mig med ”konvalescensmat” i spruta.

 

Så inget ont som inte har något gott med sig. Och det stämmer till fullo på min solskenshistoria  i bloggen idag! Den handlar nämligen om den här lilla söta duvfröken, som en kväll för ett par månader sedan räddades till livet av matte.

Hon hade då suttit instängd i två dygn ovanpå grannens braskamin dit hon trillat via skorstenen. Ute rådde full snöstorm, så hon fick vila ut i en av våra kattburar. Och efter en natt med näringslösning, mat och vatten släpptes hon fri när det ljusnat nästa dag.

 

Innan dess fick hon smeknamnet ”Kamina” och matte bad henne komma tillbaka om hon blev hungrig och behövde hjälp. Hon tog matte på orden, och återvände på eftermiddagen dagen därpå. Sedan dess har hon stannat kvar och hänger till och med oss ut på våra promenader. 

Och inte nog med det! Det har nämligen visat sig att ”Kamina” har fästman! En stilig svart duvkarl som helt naturligt fått smeknamnet ”Sotis”. De är så kära och han uppvaktar henne så fint med att dansa runt. Så månntro om vi inte har småttingar att vänta snart!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie

 

 

 

 


Permalänk

Bakslag på bakslag på bakslag…

Bakslagen duggar tätt just nu. Både när det gäller mig själv och omvärlden! Har varit till tandläkaren och ska opereras igen på tisdag, samtidigt som vivorna på farstukvisten  står toppade med snö och fryser om ”fötterna!

Inte roligt alls då det var vårdagjämning i fredags, och lille Vinnie grävde sig hög medan jag blev så låg att matte beställde tid hos tandläkaren. Han behövde bara ta en snabb titt på mig för att misstänka att ännu en tand drabbats av den vidriga sjukdomen FORL.

 

Den tog två av mina tänder i fjol och är en sjukdom man inte kan gardera sig emot. Sjukdomen liksom äter sig in i tänderna, så de blir jätteömma och måste bort, för att man ska kunna fortsätta äta utan att vare tugga blir en plåga.

Nu har jag tid för operation på tisdag och hoppas det räcker med att ta ut en tand. Annars blir jag snart en gammal tandlös gubbe! Men hellre det än att ha ont. Och sjukdomen är så pass vanlig på katter att det gäller för alla att hålla koll!

 

Tur i oturen är att matte och vi bröder är så ”tighta” att hon med sitt djuröga ser direkt om någon av oss är låg. Nu är det lyckligtvis bara jag som hittills visat tecken på FORL, och jag hoppas innerligt att bröderna slipper drabbas.

Som oftast visar sig sjukdomen först i sjuårsåldern, men jag var bara drygt fyra när de två första tänderna måste tas bort. Artemis är snart fem och symtomfri! Men för mig är det alltså dags igen, och ni får lova att hålla alla tummar och tassar på tisdag!

 

Bakslag signaleras också från polisen på flera håll i landet. Det finns så många omärkta vilsna katter att de inte längre får lämnas in för att tas omhand som hittegods. Ännu ett tråkigt resultat av alltför många oansvariga hussar och mattar.

Här i Dalarna håller polisen lyckligtvis fast vid att ta omhand vilsna katter som hittegods. Men länets ”djurpolis” Hans-Erik Rehnstam vädjar till alla att bara lämna in katter som gått ute länge och verkligen är i behov av hjälp.

 

Väl inne på det här med vilsna katter, så är det bara att konstatera, att de flesta som lämnas in till polisen är sådana som inte varit till veterinären för att bli lugna, snälla och goa! Det talar sitt tydliga språk hur viktigt det är!!!

Och nu är det verkligen i elfte timmen att boka tid hos veterinären om det inte ska bli fler kattungar som ingen vill ha. Det är så grymt, att jag nästan saknar ord, att små liv fortfarande ska behöva födas för att bara överges eller dödas.

 

Det är värre än att våren fått ett bakslag och ”kotte” låter vänta på sig! För kallgrader om nätterna, och snö som ligger kvar är snart ett minne blott. Och blomkorgarna kan husse och matte gott fortsätta bära in om nätterna någon vecka till.

Men en ensam kattmamma med ungar är en tragedi som med tiden bara blir allt större. Så låt oss kämpa för att alla kattungar ska vara önskade och sedan minst 12 veckor, veterinärbesiktade, chipmärkta, vaccinerade och avmaskade innan de tas från sin mamma!

 

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus oc lille Vinnie

 

 

 


Permalänk

Vi väntar med spänning…

Äntligen börjar grejerna komma fram ur uthuset och trädgårdspysslet sätta fart. Visserligen är det fortfarande kallt om nätterna, men solen värmer så skönt att vi bröder redan börjat vänta på vår alldeles egen ”Kotte”!

Han kom smygande till påsk på långfredagens kväll i fjol, och det är bara två och en halv vecka dit. Dessutom har våren kommit mycket tidigare i år! Så i helgen har vi städat undan det mesta och plockat fram halmen.

 

Blir så spännande att se hur lille Vinnie beter sig när han möter sitt livs första”Kotte”. Faktum är  att han kom i höstas som en liten ”bästis” till Febus, som saknade sina ”kotte-vänner” så grymt när de tassade till vintervila.

Väldigt spännande tyckte han i alla fall att det var att busa i halmsäcken, innan matte hann fylla på under farstukvisten. Där har våra ”kottar” ett av sina viloställen, och ren, mjuk och luftig halm älskar de att mysa i på dagarna.

 

 I dag har husse också burit ut ”kottehuset”, lagt på mjuk matta och fyllt på med halm även där. Vi har förstås varit med och inspekterat, så allt gått rätt till,  och nu känns det mycket bättre när det är bäddat och klart.

För vi vet att ”Kotte” kan luras upp ur vintervilan i tidigaste laget, när solen värmer så gudomligt skönt som den gör nu. Och det har hänt mer än en gång att årets första ”kotte” dykt upp utanför köksfönstret i värsta snögloppet!

 

Så det gäller att vi är på vår vakt och håller utkik runt staketet och koll på de fiffiga ”kotte-ingångarna” husse byggt in mot allmänningen. Vi vet att väntan kan bli lång, och att man aldrig kan vara säker på att ”Kotte” kommer varje år!

Men hittills har vi aldrig behövt vänta förgäves, sedan jag kom för fem år sedan, även om det dröjt olika länge innan vårens första ”kotte” dykt upp. Så vi lever på hoppet och har mat och vatten i beredskap.

 

Än så länge sussar de flesta av våra ”kotte-vänner” sött, och blir det bakslag på våren kan de sova till Valborg. Därför vädjar vi här hemma till alla er som är i städartagen och på väg att bränna kvistar och annat skräp i trädgården.

Flytta litet på rishögen, och rör om lite försiktigt i den, innan ni tuttar på! Lova oss det, och lägg det på minnet, så ingen liten vårtrött ”kotte” tvingas bli levande stekt i er trädgård!

 

Den hänsynen är vi alla skyldiga igelkotten, som funnits här i miljoner år och numera är fridlyst. Den har minskat kraftigt, bland annat på grund av trädgårdsgifter och trafik, men är faktiskt på väg att återhämta sig.

Allting tyder också på att igelkotten börjat trivas allt bättre i våra små stadsträdgårdar och känner sig tryggare här än på landet och i skogsbrynet. Till glädje för alla som får uppleva lyckan att ha en alldeles egen ”Kotte” i trädgården!

Tassekram Triton, Artemis, Febus och lille Vinnie

 

 


Permalänk

Nu blommar det…

 

Veckans höjdare var när husse kom hem med en tiopack blyga jordvivor! De små men färgglada plantorna fick vi bröder sedan hjälpa matte sätta i vårens första lilla ljusblå kruka.

Så nu blommar farstukvisten, och vivorna har redan fått sällskap av en korg med blandad kompott. Grönskan lyser upp och hjälper våren på traven i den annars så trista trädgården.

 

Men här är en varning på sin plats för den populära solgula påskliljan. Den kommer stort nu och pryder sin plats både på lök i jord och som snittblomma att sätta i vatten.

Tyvärr är påskliljan väldigt giftig för oss katter!!!  Förra året måste en god vän till oss tas omhand av veterinär på djursjukhuset efter att ha smugit sig in i ett växthus och smakat på påskliljor.

 

 Så välj hellre en bukett tulpaner, om du vill glädja en vän i ett hem där det finns katt. De är ofarliga att smaka på, precis som mina älskade rosor och vårens första krispiga penséer.

Även den vårliga glädjespridaren krokus är ofarlig om katten skulle smaka på den. Men värt att lägga på minnet är att de flesta liljor är giftiga!!! Alltså även pingstlilja och liljekonvalj längre fram i vår.

 

Här hemma har vi som vanligt firat Vasaloppet med årets första gemensamma fika ute på gården. Tyvärr lät solen vänta på sig men 10 grader varmt och gräs under tassarna räckte för att fira våren.

Dagen till ära var jag först på plats på långbänken för att få chansen att få sträcka ut mig ordentligt. Och ska sanningen fram så var det ont om plats för bröderna när jag bänkat mig i min fulla längd.

 

Vår bästa tid är nu, och bäst av allt är att stigarna smält fram och det blivit lugnt i skogen. Lugnt på det sättet att hundar ska hållas kopplade om de inte är så jättelydiga att de går fot fast de är lösa.

Det så kallade ”koppeltvånget” gäller 1 mars – 20 augusti, då naturen förvandlas till en enda stor barnkammare och är känslig för störningar. Det tackar vi för och vågar återigen ge oss ut i skogen!

Sist men inte minst väntar vi förstås med spänning på resultatet av fototävlingen som avslutas i natt. Tack redan nu alla ni som röstat på oss, som tävlar för att vinna mat till Borlänge katthem!

 

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Snälla hjälp oss att hjälpa!

En olycka kommer sällan ensam. Det är allmänt känt och jag benägen att hålla med efter den här veckan! Och det trots alla storstilade svenska VM-medaljer som jag kollat in från farstukvisttaket.

För medan det slagits rekord på löpande band uppe på Lugnet, har matte garanterat slagit duschrekord i kabinen. Tungviktare som vi är borde hon få tapperhetsmedalj som klarat av oss med sin osaliga ”musarm”.

 

Som ni kanske förstår har vi har i vanlig ordning haft årets traditionella skitvecka. Den brukar komma som ett brev på posten, när snön smälter och det blir blött och lerigt utomhus.

Den som klarat sig bäst är ”Mini-Vinnie”, som inte är ute och smutsar ner sig lika mycket som vi andra. Vi är riktiga lortgrisar och dessutom så lurviga i stjärten att det är svårt att se vad som är bak och fram!

 

Tur i oturen att det finns medikamenter att ta till för att få stopp på magen! Den här gången var det ändå inte värre än att det räckte med några dagars skonkost och behandling med Forti Flora.

Jag har berättat om det här dunderpulvret med massor av snälla bakterier förut. Men men det tål att upprepas! För det smakar så gudomligt gott att matte till och med strör det på ”knaprisarna” för att få ”Mini-Vinnie” lite mer förtjust i dem.

 

Nog om det och över till något mycket trevligare. För som vissa av er kanske redan sett är matte ute på facebook och tävlar med den här bilden på småbröderna. Det gäller att få flest röster, och vinner bilden har matte lovat att skänka vinsten till Borlänge katthem!

Det är här vi behöver er hjälp! Gå in på  https://www.facebook.com/Djurkompaniet och klicka på länken till tävlingen, rösta och dela gärna tävlingsbilden med era vänner. Vår bild ligger bra till och har chans att bli en av tävlingens 12  vinnare.

 

Åter till livet här hemma och ”spöksonaten” i ringklockan som jag berättade om förra söndagen. Vi har ännu inte fått någon förklaring till musiken, men både måndag och torsdag har klockan spelat för oss mitt på ljusa dagen.

Tur i oturen, den här skitveckan, har också varit att vi kunnat sitta på farstukvisttaket och i fönstret ovanför och hålla koll, på hoppandet i stora backen under VM. Nu är det dessutom på väg att torka upp ute på gården, och vi ser fram emot en härlig veckas laddning för Vasaloppet!

 

Tassekram Triton, Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Det bästa med VM är ”Bubo”

 

Ho-o, ho-o, ho-o hälsar tävlingmascoten ”Bubo” och alla vi andra idag från VM-staden Falun. Här handlar det mesta nu så mycket om skidor, på längden, bredden och höjden, att man inte kan annat än ryckas med.

Här hemma skapar vi stämning med vår alldeles egen ”Bubo”-familj medan vi kollar på tävlingarna i arbetsmaskinen och på tv-apparaten. Mjukisuvarna är riktiga godingar och har hängt med sedan VM i Falun 1993.

 

Tur i alla fall att ”Bubo”-familjen är mjuk och go, och inte lika svårfångad på bild som oss bröder! För matte har råkat få ”musarm” av manicken bredvid arbetsmaskinen och har så grymt ont att hon nästan inte kan hålla i bildapparaten.

Inte heller kan vi bröder jaga bort ”musarmen” åt matte, fast det skulle kunna tyckas så. Därför blir det lite stillsammare bilder här i dag, men det kan väl passa bra som motvikt till skidåkarnas sagolika framfart i spåren.

 

Husse och matte jobbar som bara den i soffan för att hjälpa Stina, Sofia, Charlotte, Calle och allt vad de heter i mål. Och jag förstår att det ser likadant ut hemma hos er! Så passa på att ta en liten vilostund med oss i bloggen.

Fast här hemma händer oförklarliga ting som gör att vi själva inte kan koppla av riktigt i mörkret. För det känns som om någon, som vi inte riktigt lyckats få kontakt med, håller på att försöka nå oss utan att nå ända fram.

 

Det började i fredags kväll med att dörrklockan började spela en melodi vi aldrig hört den spela förut. Och inte nog med det! Den spelade melodin fast ingen människa finns i närheten som kan ha ringt på klockan!

Det handlar nu inte om ringklockan utanför dörren utan om den som sitter intill postlådan utanför grinden. Här hemma är det bara den som används, då grinden som oftast är låst och vi bröder ute på gården.

 

Fyra gånger i fredags kväll och fredags natt spelades samma melodislinga upp, med några timmars mellanrum, utan att vi lyckades få någon förklaring till musiken. Det finns ingen som helst åverkan på ringkockan, och inte en levande varelse har synts till.

”Mini-Vinnie” som fortfarande ryms i postlådan har till och med hjälpt matte hålla koll på ringklockan utan resultat. Så nu börjar vi undra om det var en hälsning från ”andra sidan” eller kanske en föraning om något som komma skall!

 

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Delad glädje är dubbel glädje

 

Ni har säkert redan sett bilden på nätet. Men jag måste ändå få toppa bloggen med den! För sällan har en bild spridit så mycket solsken och glatt så många vinterrötta människor.

På bara någon dag har flera tusen facebookare i olika grupper varit in och strött rosor över oss på solbänken. Så visst blev den där första strålande vårdagen en dag värd att minnas för oss ”solkatter”.

 

Självklart jätteroligt för mig och bröderna som älskar att göra människor glada. Delad glädje är dubbel glädje, och kan en bild i arbetsmaskinen sprida så mycket sådan är det ju för härligt.

Det rent tekniska i sammanhanget går dock snudd på går över mitt förstånd. För jag fattar bara inte hur vi bröder kan flyga runt på bild som andra rymdvarelser!  Min blogg är en sak, men utanför den förstår jag ingenting.

 

 Väldigt många har också uttryckt förundran över hur matte kunde få oss alla fyra att posera tillsammans på bänken. Det var nu inga problem, då vi bröder gått och längtat efter att den skulle komma ut och solen nå fram över hustaken.

Just den här dagen hände det, och matte hann knappt lägga på yllefilten förrän vi intagit våra platser. Första gången för ”Mini-Vinnie men han visste precis hur det skulle vara och var jättemallig över att få vara med oss storebröder.

 

 Hela förmiddagen bara låg vi där bara där och njöt i solen, till musik av takdropp och pippiskvitter. Det sistnämnda förstås mest lockande för oss, men utan minsta risk för de små bevingade liven.

Vår solbänk står nämligen mitt emot lillpippis matplats, så de har full koll på oss och vet att vi är chanslösa att nå dem. Men underhållning av oräkneliga små ”sparvilar”, som rör sig mellan matplatsen och staketet, är förstås bästa tänkbara skådebröd för oss godmodiga lurvisar.

 

Hur mycket vi sibirer än älskar vinter och snö, så är det vårens första riktiga solstrålar vi längtar efter och väntar på när året kommit så här långt. Vasaloppssöndagen brukar av tradition vara premiär för utesittandet, men i år kunde vi alltså tjuvstarta lite tidigare.

Det kändes bra och verkade vara rena vitaminkuren. Tjuvstartar får vi däremot hoppas att inte åkarna gör i VM-på skidor som invigs här i Falun på onsdag! De närmaste veckorna lär det inte pratas om mycket annat på våra breddgrader.

 

 Stora skidarrangemang har med åren blivit tradition här i vår vinterstad. Och traditioner är viktiga att hålla vid liv även om de bara har så få år på nacken som Alla hjärtans dag.

Den firade vi i går och som alltid kom husse hem med en alldeles egen ros till mig. Den delade jag förstås med mig av till bröderna och kalasade vi på i natt! Så nu mår jag som en prins, då vårsol och späda rosor är det bästa jag vet!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Vinterdepp eller vårpirr???

Den här veckan har jag blivit så där tankfull som jag bara blir då och då. Tycker livet tassar iväg alldeles för fort, medan min värld krymper mellan snövallarna.

Känns trångt på något vis nere på marken, samtidigt som jag har en inombords oro i kroppen. Måste upp på farstukvisttaket för att känna mig fri och kunna och blicka ut över vår blivande VM-stad!

 

Vinterdepp eller vårpirr? Det är frågan! Känner ni igen symtomen, och tror er veta vad det är som gör mig så här kluven. Kan det bero på att jag älskar både snön och solen, fast den ena tar kål på den andra?

Bättre har det inte heller blivit under veckan, då plogbilen kört som en galning här till sent om nätterna. Skopan får hela golvet att durra och är en av broder Artemis grymmaste ”fiender”.

 

Dessutom har närmaste grannen haft stålställningar uppsatta alldeles vid staketet och takläggare på huset i snöyran. Det är mer än broder Artemis klarat av, så han har mest hållit till i ”skyddsrummet”.

Plogbilen och takläggarna har nästan bytt av varandra, så jag har varit ensam om ansvaret för gården dygnet runt. De stunder broder Artemis vågat sig ut har han haft fullt upp med att hålla koll på sig själv. 

 

Lillebror Febus och ”Mini-Vinnie” har tack och lov varit fromma som lamm, och minstingen mest roat sig med att vinka åt ”lillpippis” med tassen från filten på farstukvisten.

Han älskar allt som rör sig och tycks tro att alla är hans kompisar och vill leka med honom. Faktiskt är det nästan så jag tror att han skulle kunna leka med ”pippis” så mjuk och go som han är i sinnelaget.

 

Aldrig någonsin har vi hört ”Mini-Vinnie” fräsa eller morra åt någonting. Däremot pratar han som en riktig katt när han vill något, och spinner så hela han knatterdurrar när han får sin önskan uppfylld.

I mångt och mycket en kopia av lillebror Febus, som nu är stora pojken, men som alltid lika snäll. Ingen behöver då tvivla på att de har samma pappa Ingo, som lär ska vara en riktig mysfarbror han med.

 

Så värst mysigt var det däremot inte här i natt, då det blåste så det knakade i väggarna och kändes grymt i golven. Fortfarande i morse, i strålande sol, fick pälsen på oss som vågade oss ut en riktig genomkörare av nordan.

Och kan ni tänka er att från min utkikspunkt på farstukvisttaket ser jag över hela Falun ända till de två världsberömda hoppbackarna uppe vid Lugnet. Så här kan jag om en dryg vecka sitta och följa tävlingarna  från högsta parkett!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie!


Permalänk

Pulver värt sin vikt i guld

Vintern har återtagit befälet, och det är rent och skönt ute i snövädret. Tur är väl det då det ändå inte blir någon riktig vår än utan bara blött och smutsigt ute på gården.

Det är ingen höjdare för lilla magen, att tassa omkring i lervälling och sedan slicka tassarna rena. Matte brukar försöka duscha av det värsta, men det är inte alltid hon hinner med.

Sådana gånger är det bra att ha några små påsar snälla bakterier hemma i skåpet. De hjälper till att hålla magen i form trots otrevliga överraskningar utifrån.

 

Bäst av allt är att pulvret i de pyttesmå påsarna smakar godare än godaste gott. Här hemma fuskar matte och pudrar lite nyttigt ”gopulver” över ”knaprisarna” för att ”Mini-Vinnie” ska äta mer av dem.

Då blir jag så ”avis” att hon måste strö lite över vår mat med, fast vi andra definitivt inte behöver äta mer. För jag fick smak på det här förunderliga pulvret när jag var unge och hade problem med lilla magen!

Vill tipsa om det nu eftersom det är många faror som lurar  utomhus i dagsmejan fram på vårkanten. Inte minst vid ”pippis” matställen, där det gäller att hålla ordentligt rent och koll på svaga och sjuka fåglar.

Framför allt för att katter runt om i landet så gott som varje vår smittas och drabbas av salmonella. En smitta vi som oftast klarar bra, men kan sprida vidare till våra hussar och mattar.

När vi nu tassar vi ute i den rena nyfallna snön känns problemen fjärran. Men jag har varit med förr och vet hur dumt det är att få tips på något bra i efterhand. Därför fortsätter jag på den inslagna vägen.

För som ni säkert redan sett är min vackra krage snart ett minne blott. Lillebror Febus är på väg åt samma håll med sin, och en rejäl genomkardning varje dag är guld värd.

 

Det är en så otrolig massa päls som ska bort att vi behöver hjälp att bli av med den. Och för att slippa otrevliga hårbollar vill jag än en gång tipsa alla hussar och mattar om att var och varannan dag bjuda på lite katt-malt.

Den tillsammans med kattgräs, eller en ampellilja, hjälper till att klara magen på innekatter, och även utekatter den här tiden på året. För som det ser ut i dag är det inte lätt  att hitta färskt grönt gräs utomhus.

Känner att det blir allt viktigare att påminna om det här, då långhårskatterna blir allt fler även bland huskatterna. Märkligt kan det tyckas, då de som springer fritt ute ofta blir så toviga att de måste sövas och rakas av veterinär.

 

Forti Flora heter pulvret med levande mjölksyrebakterier, som jag berättade om i början. Det verkar vara värt sin vikt i guld, men kan lyckligtvis kan köpas styckevis i pyttesmå påsar om ett gram att ha i beredskap.

Bra och snabbverkande vid orolig mage är också tabletten Attapectin, som även den smakar bra och finns i både djuraffärer och hos veterinärer. Med dem och ”gopulvret”  kommer du och din husse och matte långt om magen tillfälligt börjar krångla lite.

Tillsammans med katt-malt, karda, kam och borste, och förstås lite tassalva, står vi här hemma beredda att möta våren och klara ”vårfloden” galant. Det gäller även de bröder som i dag fegat ur och valt att kolla på snövädret från fönstret.

Tassekram Triton med småbröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Hoppfullt firande med prickjakt

Det har varit en stor dag här hemma i dag! Allas vår goaste ”Mini-Vinnie har fyllt sex månader, eller ett halvt år, om man väljer att uttrycka det så.

Vi har förstås firat honom hela helgen, och i går hoppade han högt av glädje ute i snöfallet. Förstår bara inte hur det lilla knytet kan flyga i luften så lätt som om han hade vingar.

 

En hoppfull höjdare skull jag stolt vilja kalla sötaste ”Mini-Vinnie”. Men framför mig ser jag samtidigt lillebror Febus vågde klättrande och balanserande på staketnocken de första två åren.

Minstingen tränar redan nu för fullt på skrivarstugans tak och kastar lystna blickar på staketet.  Det syns tydligt att han försöker måtta in nocken, även om avståndet fortfarande är betryggande.

 

 Det brukar sägas att äpplet inte faller långt från päronträdet. Och det lär vara så sant när det gäller ”Mini-Vinnie”, som med sin mjuka kropp är en liten kopia av lillebror Febus.

Han är stor nu, och ser nästan ut som en isbjörn bredvid ”Mini-Vinnie”. Men sina modiga dryga sex kilo till trots är han fortfarande en sagolik höjdhoppare som ”flyger” i luften hur lätt som helst.

 

Annars är det röda pricken-manicken som är ”Mini-Vinnies” mesta älsklingsleksak här hemma just nu. Det är först inför sexmånadersdagen, som matte har låtit honom börja jaga den, då hon tyckt han varit för liten förut.

I dag har han också fått en alldeles egen rödaprick-manick i present och är outtröttlig när det gäller att jaga den. Springer och sladdar i kurvorna mellan hallen och köket helt, fascinerad av den undflyende röda pricken.

 

Det är ingen hejd på ”Mini-Vinnies” jagande! Han letar till och med under fårskinnet efter röda pricken när den försvinner. Hittar han den inte tassar han iväg och hämtar matte för att få hjälp.

Han är liten till växten, men så mycket klokare, och har räknat ut att det är hon som klickar fram den spännande pricken . Och han behöver bara höra att hon klickar på manicken så kommer han flygande neröver trappan från övervåníngen.

 

Den farliga trappan som det tog många veckor innan ”Mini-Vinnie vågade försöka sig på i höstas. Nu är det ett minne blott, och sex månader ung  knäpper han alla bröderna i sista sväng och kommer först upp.

Fast nu har han lekt färdigt för en stund, och dragit sig tillbaka i sin mysiga igloo. Där vilar han ut inför kvällens prickjakt, som blir allt roligare ju mörkare det bli ute! Och i går gick som vildast till runt midnatt!

Tassekram Triton, med bröderna Artemis, Febus och lille Vinne!