Permalänk

Ingen dröm för stor för vår minste bror!

Ingen dröm är för stor för vår minstaste bror, som tittar fram genom klematisen med högtflygande planer. Siktet är inställt på  farstukvisttaket, och att allt är möjligt har han lärt av sin far och mor.

 

Lille ”mini” föddes en sommardag, i byn Älvnäs i Dalarna, som den sista av sju små ”sibbar” i indianstamkullen. Matte gav honom namnet Sioux, och mamma Abigail skötte själv sina små som de första veckorna knappt gick att skilja åt.

 

Men sedan började det hända saker. Medan syskonen växte sig långa och slanka, var det mest pälsen och lilla magen som växte på vår rare Sioux! Han kom på efterkälken, men tog det med ro, och blev snart allas älskade kelgris.

 

Go och rar, som han var, fick han snart smeknamnet ”Ferdinand”, medan hans mjuka knubbiga kropp inbjöd till att dubbla med ”Kubiken”. Så som ”Kubiken Ferdinand” lämnade vår lilla pälsboll, 12 veckor ung och blott ett kilo tung, hemmet i byn utanför Hedemora.

 

Ensam i livet flyttade han till oss i stora staden Falun. Liten och lurvig, men naggande go, och sin litenhet till trots med högtflygande planer. För mamma Abigail och pappa Ingo hade sagt honom att ” Ingen dröm är för stor”!

 

Det förde husses tankar till ATG:s älskade minitravare Vinnie, som ni alla säkert rörts till tårar av i tv-apparaten, och som är lika liten som vår egen minsting. Självklart ska han heta Vinnie här hemma, även om han fortfarande är indianen Sioux i stamtavlan.

 

Så från och med nu är det Vinnie som gäller! Inte minst som han inte bara sitter och myser längre utan busar alltmer med oss bröder för var dag som går. Febus är hans lekkamrat, Artemis hans reservmamma och jag hans reservmorfar!

 

Ja, kärt barn har många namn och som ni ser är det så sant. En vecka har vi rått om vår älskade minsting, och ändå känns det som han alltid funnits här.

Vi har funnit varandra fast han är så nödandes liten och bara  väger hälften så mycket som jag gjorde när jag kom för snart fem år sedan!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och Vinnie!


Permalänk

Söt, sötare, sötast – men jag är livrädd!

 

Nu har han kommit, och jag har varit livrädd hela helgen. Så rädd att jag inte ens klarat av att skriva! Nu känns det bättre, och skriva är ju så roligt att jag nästan glömmer rädslan när jag tassar till bokstäverna på arbetsmaskinen.

Nog för att jag visste att husse och matte skulle hämta lille Sioux, då de i fredags bäddade transportburen med mjukaste hjärtefilten och en liten nalle. Men att han skulle kännas så ”farlig”hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om.

 

 Visst är han väldigt speciell och mycket sötare än någon av oss någonsin har varit. Han är helt enkelt en liten rultig pälsboll, som förnöjsamt tultar runt här hemma och leker med sina svansar, råttor och bollar.

Hur mysig som helst, då han krumbuktar och nästan slår knut på sig själv, när han blir kliad på huvudet och bakom öronen! Vilar helst i husses eller mattes famn och sover mellan deras huvudkuddar i sängen.

 

Ja, faktiskt är vår lille indian så go, att han för tankarna till julafton och tjuren Ferdinand, som sitter där i tv-rutan och luktar på sina blommor. Samtidigt är han så kort och knubbig att ”Kubiken”  varit hans smeknamn hemma i Älvnäs.

Så ”Kubiken Ferdinand ”lär han kärleksfullt komma att kallas härhemma. För en godmodig liten Ferdinand är precis vad han är! Och hur jag kan vara rädd för honom övergår fullständigt mitt förstånd.

 

Men jag blir alldeles stel, och låter lika illa som jag gjorde på kattutställningen, så fort lille myspysen kommer i närheten av mig. Kan inte låta bli, fast jag skäms över mitt uppförande, när jag ser hur längtansfullt han tittar på mig.

Nu börjar jag lyckligtvis så sakteliga bli mig själv igen, och småbröderna Artemis och Febus har minibrorsan minsann redan charmat. Mer om den kärleksfulla utvecklingen på brödrafronten kommer på söndag i min nästa blogg.

 

Medan ”Kubiken Ferdinand” fortsätter sitt krumbuktande svänger jag snabbt över till pälssvansarna och veckans tre vinnare i utlottningen av svansar. Turen på sin sida den här gången hade Therese Andersson, Vansbro, Nicklas Ingels, Los Angeles och Christina Rönn, Limmared

Grattis säger jag till er, och pälssvansarna kommer med posten. Ni som blev utan svans den här gången får nya chanser att vinna i början av november och början av december. Och tills vi hörs igen önskar jag er alla en fin vecka mellan regnvädren!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Ferdinand


Permalänk

Har ni nött ut pälssvansarna?

Hur har ni det med era pälssvansar inför hösten och vintern? Vi har snart nött ut våra, så matte måste skaffa nya innan minibror Sioux kommer!

Svansarna är som bekant broder Artemis bästa buskompisar och mysvänner. Så här roligt har han när han leker med dem, och på kvällarna tassar han omkring och ”nattar” dem hängande i munnen.

 

 Delad glädje är dubbel glädje, och jag brukar lotta ut några pälssvansar varje höst. Mjuka och goa att leka med inomhus, när höstmörkret börjar lägga sig allt tidigare om kvällarna.

Nu är det dags igen för alla som är på hugget! Är du en av dem, och vill du vara med i veckans utlottning av höstens tre första pälssvansar, är det bara att mejla namn och adress till gpia.persson@outlook.com

 

Annars har det varit en omväxlade vecka med alldagsregn och strålande sol om vartannat. Hösten är i alla fall vänligt sinnad än, och i fullmånens sken låg jag häromkvällen på ”span” i katthuset till halv två på natten.

Det var någonting i luften, jag vet inte vad, som gjorde att jag vägrade tassa in frivilligt. Kanske hade det att göra med räven, som matte såg springa nerför trottoaren på Gruvgatan, strax efter att hon hämtat in mig.

 

Måste också berätta att det är rörande att se lillebror Febus om kvällarna. Då lämnar han farstukvisten, och kryper han ihop vid ett av ”kottehålen”, och väntar på att någon av hans bästa ”kottekompisar” ska dyka upp.

Men årets ”kottar” har ätit sig mätta, tackat för sig och dragit vidare mot vintervilan. Det vägrar ledsamt nog lillebror Febus inse, fast det var precis likadant i fjol! Så nu ligger han ensam i mörkret och väntar timme efter timme kväll efter kväll.

 

Därför är det en himla tur att minibror Sioux kommer snart, så lillebror Febus får en ny liten bästis att ta hand om. Den runda pälsbollen ser ju nästan ut som en liten ”kotte” med mjuk päls i stället för vassa taggar.

Men ska jag vara riktigt ärlig är lite rädd för honom, då jag ser att han har små sylvassa tänder. Så jag överlåter nog åt bröderna att sköta välkomnandet och nöjer mig med att bekanta mig med den lille ”indianen” på avstånd!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Nu räknar vi dagarna!

Tiden går fort, hösten är här och bara elva dagar tills ”indianen” kommer. Sioux heter han, som en av sju i indianstamkullen, men efter vad jag hört lär han vara är en riktig liten Ferdinand!

Husse och matte var och hälsade på honom i torsdags, och husse höll aldrig på att få matte därifrån. Nu är hon alldeles lyrisk här hemma, och jag tror bestämt att hon lämnade kvar en bit av sitt hjärta i Älvnäs.

 

Och undra på det, så otroligt söt som den lilla pälsbollen är. Han är dessutom världens kelgris och hela husets charmör! Så han kommer säkert att lägga oss alla fem för sina tassar.

En helt underbar mamma katt har Sioux också. Fast hon har sju småttingar att föda och fostra kom hon självklart och tvättade honom och bjöd på lite mjölk mitt under fotograferingen. Till lillens stora lycka förstås!

 

Abigail heter hon och matte har berättat att hon under besöket visade på en rörande moderskärlek! En kärlek hon haft med sig från första stund och klarat av att föda upp sju småttingar utan stödmatning.

Nu äter de små matvraken förstås själva men får fortfarande sin efterlängtade lilla mjölkskvätt varje dag. Och då ska alla veta att mamma Abigail bara är ett och ett halvt år och i fjol somras själv var en kattunge!

 

Åter till livet här hemma på gården och småbröderna som blivit nog så vidlyftiga efter den lyckade utställningen förra helgen. De har nästan fått vårkänslor, och det är ingen hejd på deras stilande.

Nu räcker det inte längre att hålla sig på marken under promenaderna, utan högt upp i träden på allmänningen drar de i en väldans fart. För Febus räcker häggmispeln knappast till, och han blir så busig att det riktigt lyser om honom där uppe.

 

Till och med Artemis har blivit så busig utanför grinden att han sätter fart högt upp i trädet med paradisäpplen! Där står han sedan mitt i grenverket och tassar ner de små äpplena ett efter ett.

Han verkar ha fått så högtflygande planer att jag nästan blir orolig! Men samtidigt är det förstås skönt att det börjar lossna så ordentligt, att han med svansen i vädret törs gå på promenad utan att jag är med.

 

Jag är snart den enda här hemma som håller mig på marken, medan alla andra tycks sväva på moln. Jag gör det på teddydynan i nya katthuset, medan jag vilar upp mig inför det som komma skall.

Fast en och annan rekreationstur ut i naturen, har jag förstås på min agenda, som det nu så märkvärdigt heter nu för tiden. Och när jag kollar ser jag att det strax är dags för dagens tur med lillbilen till skogen!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer !!!

Uppe i ottan och glad i hågen hoppade jag in i bilen vid sjusnåret i lördag morse. Trodde förstås att vi skulle ut på något spännande och var mallig över att bara jag fick följa med.

Men ack vad jag bedrog mig! En halvtimme senare satt jag i en trång sidenklädd blå bur och glodde på några löjligt förnöjsamma utställningskatter i raden av burar mitt emot. Då brast det fullständigt för mig!

 

Den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer sätta min tass i en utställningsbur. Och den här gången talade jag högt och ljudligt om det för både husse och matte.

Jag mullrade som åskan, och slog blixtsnabbt med framtassen så fort de försökte tala förstånd med mig. Inte förrän matte avbokat mig hos domaren, lugnade jag ner mig, och sov sedan räv i sex timmar tills vi fick åka hem!

 

Med det skulle jag ha kunnat avsluta dagens skriverier, om det inte varit för mina excellenta småbröder. De var inbokade på söndag och skötte sig förstås exemplariskt som de ljuvliga ”goldenpojkar”de är. 

Inte nog med att de låg som prinsar i sin dubbelbur till allmän beskådan. De var också ut och busade i de röda väskorna, som matte hade med sig med burskynken, friseringsgrejor, matskålar och annat smått och gott hemifrån.

 

Det är mycket som ska med, och som ska klaffa, för att få vara med på en riktig kattutställning. Och föreningen Dalälvskattens höstutställningar i Borlänge brukar tillhöra landets trivsammaste och populäraste arrangemang.

Men hur mycket jag än älskar att vara ute bland publik, och träffa nya människor, så pallar jag inte trycket att sitta instängd i en trång bur. Matte säger att det på finspråk heter klaustrofobi, och hon har nu förstått att jag inte rår för det!

 

Annat är det med lillebror Febus. Han var först upp på domarbordet, och inte nog med det! Han bars dessutom runt till flera domare, då det rådde tveksamhet om hans färg verkligen var golden med vitt.

Domaren Lena Björkander hade nämligen svårt att hitta det vita, men till slut enades alla om att han i alla fall hade en liten vit fläck på en tå. Ska det granskas så ska det, och lillebror Febus hängde snällt med i famnen på sin domare.

 

 Lika suveränt skötte sig broder Artemis i famnen på sin domare Åsa Hammarlund. Hon blev jätteförtjust i honom, men tyckte nästan att han var lite för pojkaktigt söt för sitt eget bästa.

Han fick därför ”stryk” av en lite manligare sibir. Men det hängde på ett hår, och med lite maffigare vuxenlook nästa år ska det nog gå vägen! För gedignare virke än i broder Artemis finns inte i hela världen.

 

Som alla vet är min bästebroder Artemis väldigt speciell och det mjukaste, goaste som finns. Nu när jag lagt allt utställandet på hyllan, ska jag  fortsätta stötta och peppa honom av hela mitt hjärta till nästa gång.

För faktiskt verkar han tycka att det här med utställning är riktigt roligt. Så han hade inga problem att visa upp sig, och sitta snällt kvar på bordet, medan domaren skrev hur mycket hon tyckte om honom.

 

 Tillbaka i buren efter uppvisningen var det bara för bröderna att njuta och invänta rosetterna. På det medföljande bladet skrev domaren, om min busiga lillebror Febus, att han var excellent i storlek, substans och harmoni.

Hon framhöll vidare att han har en excellent huvudform, ett något öppet ögonuttryck och fina excellent placerade öron. Även svansen och konditionen var excellenta och hon sammanfattade bedömningen med att han var en ung snäll pojke!

 

Minst lika excellent var broder Atemis, som tillsammans med rosetten fick papper på att han har bra body och excellent benstomme. Excellenta kinder och rundat nosparti, excellent profil, panna och bra haka.

Hans rara runda ögon var förstås också excellenta i storlek, form och placering. precis som pälsen, färgen och mönstret. Svansen var bra, konditionen excellent och han har enligt domaren ett supertemerament!!!

 

Tänk att det är min blyge bästebroder Artemis, som numera uppträder så världsvant att han får sådana lovord av en utställningsdomare. Det värmer mitt storebrors-hjärta, då det är jag som fostrat honom.

Så slutet gott allting gott! Även om jag har gjort från mig allt vad utställning heter och hoppas att alla ni som hälsade på mig i buren förlåter mig! Jag är kung i skogen, och det är där jag hör hemma.

Låt oss i stället glädjas åt småbröderna, som kramade om varandra och sov så här sött när dagen led mot sitt slut. Nu har de två CAP-rosetter var, och får de var sin till blir de visst någonting stort har jag hört!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Nu bär det av mot Borlänge!

 

Från badet – i bilen – till buren! Nu är jag på väg, och i buren ska jag sitta en hela långa dagen. Jag som har så mycket ogjort hemma i trädgården.

Men ”that´s life”, som matte brukar säga, och det är ju så sant! Det kostar på att ligga på topp, och försöka hänga med i svängarna.

Lite spännande är det förstås också! För bortåt 700 katter i alla tänkbara raser samlas under helgen i badmintonhallen i Borlänge för att visa upp sig för domarna. Jag tävlar i dag och bröderna Artemis och Febus i morgon.

Alla intresserade är förstås välkomna att följa utställningen på plats både lördag och söndag. Jag blir  jätteglad om någon kommer och hälsar på mig, då jag är otålig och vill att det ska hända något hela tiden.

Annars träffas vi här i bloggen på måndag eller tisdag! Helt beroende på hur trötta vi bröder är efter helgens utsvävningar, och hur matte mår som måste serva mig med bilder.

Hur som helst, en fin helg önskar jag er som får vara ute i höstsolen! Vädjar om att ni håller tummarna för mig och bröderna och sänder oss varma tankar där vi sitter inne i våra burar.

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Egen härd är guld värd!

Titta noga på den här bilden av mig och försök gissa var jag ligger och myser! Kan avslöja att vi varit i byggsvängen den här veckan och att det här är resultatet.

En för tidig födelsedagspresent, då jag inte är så noga med att fira på en speciell dag. Kanske för att matte glömde min födelsedag i fjol och jag fick fira hela veckan efter.

 

Därför firar jag nu mer än en månad för tidigt. Allt för att få njuta lite längre av härligheten ute i trädgården innan snön kommer! För då flyttas hela boningen upp på trappan, så jag kan ligga ute och njuta hela vintern.

Är ni fortfarande osäkra på vad det handlar om! Då kan jag berätta att matte använt hammare, mejsel och målarpensel för att nå målet. Husse har låtit henne hållas, och bara fixat färg och ordnat fram verktygen.

 

Tro nu för den skull inte att jag får husera ensam i min födelsedagspresent. Nej, broder Artemis och lillebror Febus är minst lika angelägna att få mysa på den mjuka teddypläden i vårt alldeles eget lilla hus.

För det matte snickrat ihop, och målat åt oss, är ett rött litet katthus i trä med värmestoppade väggar och fönsterlik svängdörr att hänga på när kylan kommer. Kan vara bra att dra sig tillbaka i och hålla koll, när allas vår minibror Sioux dyker upp i mitten av oktober.

 

Dessutom måste det väl erkännas, att vi tittat lite längtansfullt på våra ”kottar” varje gång de krupit in i sitt eget lilla röda hus i hela sommaren. Det har matte förstås sett, fast vi nogsamt försökt dölja det!

Så nu har vi alltså fått ett alldeles eget varmbonat hus, där vi framdeles ryms alla fyra om så skulle vara! Och bäst av allt! Huset är inte större än att småbröderna kan klättra upp på taket och använda det som lekstuga medan jag sussar sött där inuti!

 

Men säg den lycka som varar för evigt. Nu väntar schamponering, balsamering, conditionering och allt vad det heter de närmaste dagarna! För till helgen stundar höstens stora begivenhet i Dalarna.

 

Det handlar som alltid förstås om Sverak-föreningen Dalälvskattens årliga utställning i Borlänge! Där är det nu meningen att jag ska medverka på lördag och bröderna Artemis och Febus på söndag!

 

Jag skriver väl en liten ”föris” om det i slutet av veckan, i fall någon av er vill veta mer och kanske till och med funderar på att komma dit. Så mycket vet jag i alla fall redan nu att alla är hjärtinnerligt välkomna, för matte har lovat sitta i information eller entrén en timme båda dagarna!

Med det tackar jag för mig för i dag, och önskar er alla en fin vecka, även om den förlängda sommaren verkar lida mot sitt slut. Hösten kan vara fin den med, och redan i morgon har dagens väderfarbror i tv-apparaten utlovat strålande sol!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 


Permalänk

En halv tablett gjorde susen!

Här ser ni en pigg och glad liten ”kotte” titta fram mellan prästkragarna! Det är årsungen ”Lilla Gubben” som fått medicin och på ett dygn blivit av med sin elaka ”hackhosta”!

Allt sedan matte vid kontakt med Kottecentralen rekommenderats att ge honom kattungemedel mot mask. För just mask, och då bland annat lungmask, är oftast orsak till den envisa hosta som tyvärr är både vanligt förekommande och farlig för igelkottar.

Det är nu lättare sagt än gjort att medicinera en liten ”kotte” som lever vilt och bestämmer över sig själv. Men matte har förmågan att lura i oss bröder tabletter, så vi hoppades förstås hon skulle lyckas övertyga ”Lilla Gubben” också.

För även om han sett frisk och kry ut så måste det ha varit jobbigt för honom att titt som tätt låta som om han hade kikhosta. Dessutom fick matte veta att han kunde dö av masken, och hon hade därför liksom inget val.

 

Först måste han dock ”id-märkas” med lite lila nagellack och vägas för att få exakt rätt mängd medicin. När han väl klivit upp på vågen, och den visat på drygt 700 gram, var det bara för matte att invänta rätt tillfälle och försöka skrida till verket.

Hon hade då handmatat honom med uppblötta knaprisar i flera dagar och han verkat uppskatta det och att bli kliad under hakan! Så en tidig morgon, när Febus från ”kottehusets” tak signalerade att ”Lilla Gubben” var hemma, gick hon till beslut.

 

En halv tablett skulle han ha, och det gällde att han fick i sig den. Matte gömde tabletten mellan två uppblötta knaprisar och det såg ut att gå bra. Men hon fick tillbaka den i handen en gång innan den vid nästa försök försvann ner i magen på ”Lilla Gubben”.

Han fortsatte sedan att äta sig mätt ur hennes hand, och drack slutligen ordentligt med vatten, innan han som vanligt kröp till kojs inne i  sitt lilla hus. Där sov han sedan lugnt i två timmar medan vi bröder hjälpte matte att på håll vaka över ingångshålet.

 

Efter två timmar vaknade ”Lilla Gubben” och hostade och flyttade därefter ut till sitt favoritställe i under buskarna rabatten. Den eftermiddagen hostade han sedan mer än förut, och matte blev förstås jätteorolig.

Hon var också rädd att han skulle känna sig sviken och dra iväg i mörkret utan att komma tillbaka. Men när hon tidigt nästa morgon smög bort till ”kottehuset”, så tittade snart en glad liten gubbe ut för att få godis och bli kliad under hakan.

 

Sedan dess har vi bröder lyssnat men inte hört ”Lilla Gubben” hosta en enda gång. Så den lilla halva tabletten gjorde helt klart avsedd nytta! Och det verkar nästan som han förstått att det var matte som befriade honom från plågan.

Nu vet vi också att ”Lilla Gubben” med sina drygt 700 gram, nått minimivikten för att ha möjlighet att klara vintervilan. Och något hekto till lär han väl också hinna lägga på sig, som han äter och så varmt och skönt som det fortfarande är i mitten av september!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 

 

 

 

 


Permalänk

Vi hamnade på djursjukhuset alla tre!

Nu är det inte så farligt som det låter och inte så grymt som det ser ut heller. Men illa nog för att vi skulle hamna på Falu Djursjukhus i veckan alla tre! Och än värre att det helt och hållet var mattes fel.

För utan att fråga har hon som vanligt gått och anmält oss till föreningen Dalälvskattens stora kattutställning i Borlänge sista helgen i september. Och det trots att ni säkert minns hur dåligt humör jag var på  förra året.

 

 

Då berodde det bara på att jag villl ha en egen ”kupé” och inte dela den med småbröderna längre. Det har jag efter fiaskot fått både på Kattens Dag och Falu Ridklubbs välgörenhetsdag och skött mig helt perfekt.

Egen ”kupé” och lite frigång har matte lovat mig även på utställningen den här gången. Så då må det bara hänt! Kolla bara hur cool jag var i väntrummet, där jag låg på en egen stol utan problem fast det satt en hund och stirrade på mig hela tiden.

 

Djursjuksystern Karolina Skoog var snäll, så sprutan gick bra, och även broder Artemis skötte sig exemplariskt vid sitt besök på djursjukhuset. Han har växt alldeles otroligt inombords den här sommaren och blivit så modig som ingen av oss någonsin kunnat drömma om.

Hade det varit tävling hade han säkert också tagit priset för djursjukhusets största vackraste ögon! Och ni må tro att han var stolt när han hoppade ur bilen och glatt tassade hem med svansen i vädret efter att ha fått sin vaccination.

 

Till och med lillebror Febus skötte sig med den äran, även om han tyckte att det allt var lite läskigt på djursjukhuset. Han är ju bara två år och med all rätt fortfarande lite ”barnslig” och ”mattig.

Men han låg snällt på bordet och sa inte ett ”ord” när han fick sin spruta av snälla djursjuksystern Ulrika Hjort.  Men sedan fick han bråttom och visste inte hur fort han skulle komma hem och ut i solen.

 

Och det trots att de snälla djursjuksystrarna gjorde allt för att vi skulle trivas. Så jag kunde gott ha stannat en sund till, bara för att kolla på alla stora och små hundar som tassade ut och in i väntan på sin tur.

Lite låga har vi varit, fast vi fick ligga högt upp på sjukhusbordet, och tagit det lugnt efter vaccinationen. Mest för att det varit så skönt att ligga och slöa ute i solen! Och så vet vi att husse och matte passar upp på oss, som om vi vore små prinsar, när vi varit och fått våra sprutor.

 

Man får ju inte vara dum utan se till att utnyttja de tillfällen om bjuds. Ändå var det bara vaccin mot kattsnuva vi fick den här gången. För det mot kattpest räcker att ta vart tredje år, och matte vill inte att vi ska få för mycket.

Hon har själv talat med veterinären på det ställe där de gör det kombinerade preparatet mot kattpest och kattsnuva. Och rådet matte fått är att inte vaccinera mot kattpest mer än vart tredje år!!!

 

Däremot måste sprutan mot kattsnuva tas varje år. Framför allt om man som vi nu ska ut och visas uppefter konstens alla regler. Konstiga regler som säger att man måste vara instängd en hel dag.

Viktigast annars är i alla fall att alla vi katter vaccineras vart tredje år mot kattpesten, som är grymt allvarlig och sprutan enda sättet att gå säker för. Så alla rara hussar och mattar! Se till att få det gjort men undvik att övervaccinera för kattens bästa!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Grodjakt, fjäderfänge och en sötis!

Hösten är här och veckan har gått mest i jaktens tecken. Höjdpunkten för mig var torsdagens grodjakt i kulturskogen Myrhagen vid naturstigen en bit ovanför Elsborg.

Där älskar jag att ligga och spana in hur de pyttesmå grodorna hoppar upp och ner och väcker min inombords jaktlust. Men jag nöjer mig med att fånga och släppa dem igen när de sprattlar till i munnen.

 

För hur söta de än må vara så smakar de inget vidare att bita hål på! Så jag nöjer mig med att fånga och släppa, fånga och släppa, fånga och släppa i all oändlighet.

Jag blir alldeles besatt av de små ”hoppjerkorna” och kan hålla på att kolla på dem hur länge som helst. Så när jag väl kommit dit, och de är i farten, är jag nästan omöjlig att få hem.

 

Och det trots att jaktlyckan inte är så värst stor, då de är ruggigt kvicka och så många att jag tappar fokus. Samtidigt smälter de in i färgen på marken och är suveräna på att gömma sig efter landning.

Medan jag sedan vilat ut efter grodjakten har Artemis och Febus roat mig med sina akrobatiska färdigheter i jakten på fjädrar av alla de slag. Broder Artemis på hög höjd med risk för att dratta i backen när vinden suger tag i fjäderbytet.

 

Men som alltid när det gäller broder Artemis går han så helhjärtat in för det han håller på med att ingenting  kan hindra honom. Så  flyger fjädern för långt ut följer han sannolikt efter av bara farten.

Och vem vet, så engagerad som han är kanske han till och med kan flyga! Han är nämligen väldigt speciell och utvecklas fortfarande otroligt mycket, för var dag som går, fast han hunnit fylla fyra.

 

Lillebror Febus i sin tur hoppar högt av lycka i jakten på en ny snurrande fjäderpiska!

Den har matte skaffat för att motionera och slimma oss  lite inför den årliga uppvisningen i Borlänge sista helgen i september.

Måste erkänna att jag inte är inte lika lättflirtad som småbröderna när det gäller de avancerade fjäderhoppen.

Men jag lovar återkomma till den halsbrytande motionen, när jag fått klart för mig vad den går ut på.

Någonting väldigt märkvärdigt, som kommit med posten i ett väl inslaget paket, måste det i alla fall vara!

För den nya piskan får Febus att hoppa meterhögt, så håret står på ända, i jakten på de snurrande fjädrarna. Han är helt ”frälst” och kan hålla på hur länge som helst! I går hoppade han till och med så vilt att maten kom upp!

 

Men så rör de här fjädrarna sig faktiskt i luften precis som en levande fågel. Så jag måste erkänna att jag börjar bli lite nyfiken på den populära piskan jag med.

Hur nu jag, med mina modiga åtta kilo, ska kunna hoppa meterhögt upp i luften efter en konstgjord fågel återstår att se! Fast större under har väl skett, så den som lever…

 

Ett par riktiga sötisbilder på lillebror Sioux från ”Uppfödar-Ulrika” i Älvnäs måste jag förstås också bjuda på idag. Han är nu fyllda fem veckor, och har som synes växt till sig till en riktig kramgo liten nallebjörn.

Här ses han nybadad och nyfönad efter att ha testat riktig mat första gången och simmat på mage över fatet. Alla barn i början! Men han var jätteduktig och satt snart mitt i fatet och åt själv av hjärtans lust.

 

Väldigt omtyckt har han också blivit av alla vänner i bloggen och på det där som kallas facebook. Han har till och med fått sig tillsänd en alldeles egen liten dikt från en raring, som heter Katerina och skaldar så här fint om vår lillebror.

Söte Sioux, söte Sioux! Liten rund och go´! Sover middag i en sko! Sen i Pias hjärta får han bo och bli fabbro Febus ”Meducin”, må ni tro!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus