Permalänk

Snälla hjälp oss att hjälpa!

En olycka kommer sällan ensam. Det är allmänt känt och jag benägen att hålla med efter den här veckan! Och det trots alla storstilade svenska VM-medaljer som jag kollat in från farstukvisttaket.

För medan det slagits rekord på löpande band uppe på Lugnet, har matte garanterat slagit duschrekord i kabinen. Tungviktare som vi är borde hon få tapperhetsmedalj som klarat av oss med sin osaliga ”musarm”.

 

Som ni kanske förstår har vi har i vanlig ordning haft årets traditionella skitvecka. Den brukar komma som ett brev på posten, när snön smälter och det blir blött och lerigt utomhus.

Den som klarat sig bäst är ”Mini-Vinnie”, som inte är ute och smutsar ner sig lika mycket som vi andra. Vi är riktiga lortgrisar och dessutom så lurviga i stjärten att det är svårt att se vad som är bak och fram!

 

Tur i oturen att det finns medikamenter att ta till för att få stopp på magen! Den här gången var det ändå inte värre än att det räckte med några dagars skonkost och behandling med Forti Flora.

Jag har berättat om det här dunderpulvret med massor av snälla bakterier förut. Men men det tål att upprepas! För det smakar så gudomligt gott att matte till och med strör det på ”knaprisarna” för att få ”Mini-Vinnie” lite mer förtjust i dem.

 

Nog om det och över till något mycket trevligare. För som vissa av er kanske redan sett är matte ute på facebook och tävlar med den här bilden på småbröderna. Det gäller att få flest röster, och vinner bilden har matte lovat att skänka vinsten till Borlänge katthem!

Det är här vi behöver er hjälp! Gå in på  https://www.facebook.com/Djurkompaniet och klicka på länken till tävlingen, rösta och dela gärna tävlingsbilden med era vänner. Vår bild ligger bra till och har chans att bli en av tävlingens 12  vinnare.

Åter till livet här hemma och ”spöksonaten” i ringklockan som jag berättade om förra söndagen. Vi har ännu inte fått någon förklaring till musiken, men både måndag och torsdag har klockan spelat för oss mitt på ljusa dagen.

Tur i oturen, den här skitveckan, har också varit att vi kunnat sitta på farstukvisttaket och i fönstret ovanför och hålla koll, på hoppandet i stora backen under VM. Nu är det dessutom på väg att torka upp ute på gården, och vi ser fram emot en härlig veckas laddning för Vasaloppet!

Tassekram Triton, Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Det bästa med VM är ”Bubo”

 

Ho-o, ho-o, ho-o hälsar tävlingmascoten ”Bubo” och alla vi andra idag från VM-staden Falun. Här handlar det mesta nu så mycket om skidor, på längden, bredden och höjden, att man inte kan annat än ryckas med.

Här hemma skapar vi stämning med vår alldeles egen ”Bubo”-familj medan vi kollar på tävlingarna i arbetsmaskinen och på tv-apparaten. Mjukisuvarna är riktiga godingar och har hängt med sedan VM i Falun 1993.

 

Tur i alla fall att ”Bubo”-familjen är mjuk och go, och inte lika svårfångad på bild som oss bröder! För matte har råkat få ”musarm” av manicken bredvid arbetsmaskinen och har så grymt ont att hon nästan inte kan hålla i bildapparaten.

Inte heller kan vi bröder jaga bort ”musarmen” åt matte, fast det skulle kunna tyckas så. Därför blir det lite stillsammare bilder här i dag, men det kan väl passa bra som motvikt till skidåkarnas sagolika framfart i spåren.

 

Husse och matte jobbar som bara den i soffan för att hjälpa Stina, Sofia, Charlotte, Calle och allt vad de heter i mål. Och jag förstår att det ser likadant ut hemma hos er! Så passa på att ta en liten vilostund med oss i bloggen.

Fast här hemma händer oförklarliga ting som gör att vi själva inte kan koppla av riktigt i mörkret. För det känns som om någon, som vi inte riktigt lyckats få kontakt med, håller på att försöka nå oss utan att nå ända fram.

 

Det började i fredags kväll med att dörrklockan började spela en melodi vi aldrig hört den spela förut. Och inte nog med det! Den spelade melodin fast ingen människa finns i närheten som kan ha ringt på klockan!

Det handlar nu inte om ringklockan utanför dörren utan om den som sitter intill postlådan utanför grinden. Här hemma är det bara den som används, då grinden som oftast är låst och vi bröder ute på gården.

 

Fyra gånger i fredags kväll och fredags natt spelades samma melodislinga upp, med några timmars mellanrum, utan att vi lyckades få någon förklaring till musiken. Det finns ingen som helst åverkan på ringkockan, och inte en levande varelse har synts till.

”Mini-Vinnie” som fortfarande ryms i postlådan har till och med hjälpt matte hålla koll på ringklockan utan resultat. Så nu börjar vi undra om det var en hälsning från ”andra sidan” eller kanske en föraning om något som komma skall!

 

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Delad glädje är dubbel glädje

 

Ni har säkert redan sett bilden på nätet. Men jag måste ändå få toppa bloggen med den! För sällan har en bild spridit så mycket solsken och glatt så många vinterrötta människor.

På bara någon dag har flera tusen facebookare i olika grupper varit in och strött rosor över oss på solbänken. Så visst blev den där första strålande vårdagen en dag värd att minnas för oss ”solkatter”.

 

Självklart jätteroligt för mig och bröderna som älskar att göra människor glada. Delad glädje är dubbel glädje, och kan en bild i arbetsmaskinen sprida så mycket sådan är det ju för härligt.

Det rent tekniska i sammanhanget går dock snudd på går över mitt förstånd. För jag fattar bara inte hur vi bröder kan flyga runt på bild som andra rymdvarelser!  Min blogg är en sak, men utanför den förstår jag ingenting.

 

 Väldigt många har också uttryckt förundran över hur matte kunde få oss alla fyra att posera tillsammans på bänken. Det var nu inga problem, då vi bröder gått och längtat efter att den skulle komma ut och solen nå fram över hustaken.

Just den här dagen hände det, och matte hann knappt lägga på yllefilten förrän vi intagit våra platser. Första gången för ”Mini-Vinnie men han visste precis hur det skulle vara och var jättemallig över att få vara med oss storebröder.

 

 Hela förmiddagen bara låg vi där bara där och njöt i solen, till musik av takdropp och pippiskvitter. Det sistnämnda förstås mest lockande för oss, men utan minsta risk för de små bevingade liven.

Vår solbänk står nämligen mitt emot lillpippis matplats, så de har full koll på oss och vet att vi är chanslösa att nå dem. Men underhållning av oräkneliga små ”sparvilar”, som rör sig mellan matplatsen och staketet, är förstås bästa tänkbara skådebröd för oss godmodiga lurvisar.

 

Hur mycket vi sibirer än älskar vinter och snö, så är det vårens första riktiga solstrålar vi längtar efter och väntar på när året kommit så här långt. Vasaloppssöndagen brukar av tradition vara premiär för utesittandet, men i år kunde vi alltså tjuvstarta lite tidigare.

Det kändes bra och verkade vara rena vitaminkuren. Tjuvstartar får vi däremot hoppas att inte åkarna gör i VM-på skidor som invigs här i Falun på onsdag! De närmaste veckorna lär det inte pratas om mycket annat på våra breddgrader.

 

 Stora skidarrangemang har med åren blivit tradition här i vår vinterstad. Och traditioner är viktiga att hålla vid liv även om de bara har så få år på nacken som Alla hjärtans dag.

Den firade vi i går och som alltid kom husse hem med en alldeles egen ros till mig. Den delade jag förstås med mig av till bröderna och kalasade vi på i natt! Så nu mår jag som en prins, då vårsol och späda rosor är det bästa jag vet!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Vinterdepp eller vårpirr???

Den här veckan har jag blivit så där tankfull som jag bara blir då och då. Tycker livet tassar iväg alldeles för fort, medan min värld krymper mellan snövallarna.

Känns trångt på något vis nere på marken, samtidigt som jag har en inombords oro i kroppen. Måste upp på farstukvisttaket för att känna mig fri och kunna och blicka ut över vår blivande VM-stad!

 

Vinterdepp eller vårpirr? Det är frågan! Känner ni igen symtomen, och tror er veta vad det är som gör mig så här kluven. Kan det bero på att jag älskar både snön och solen, fast den ena tar kål på den andra?

Bättre har det inte heller blivit under veckan, då plogbilen kört som en galning här till sent om nätterna. Skopan får hela golvet att durra och är en av broder Artemis grymmaste ”fiender”.

 

Dessutom har närmaste grannen haft stålställningar uppsatta alldeles vid staketet och takläggare på huset i snöyran. Det är mer än broder Artemis klarat av, så han har mest hållit till i ”skyddsrummet”.

Plogbilen och takläggarna har nästan bytt av varandra, så jag har varit ensam om ansvaret för gården dygnet runt. De stunder broder Artemis vågat sig ut har han haft fullt upp med att hålla koll på sig själv. 

 

Lillebror Febus och ”Mini-Vinnie” har tack och lov varit fromma som lamm, och minstingen mest roat sig med att vinka åt ”lillpippis” med tassen från filten på farstukvisten.

Han älskar allt som rör sig och tycks tro att alla är hans kompisar och vill leka med honom. Faktiskt är det nästan så jag tror att han skulle kunna leka med ”pippis” så mjuk och go som han är i sinnelaget.

 

Aldrig någonsin har vi hört ”Mini-Vinnie” fräsa eller morra åt någonting. Däremot pratar han som en riktig katt när han vill något, och spinner så hela han knatterdurrar när han får sin önskan uppfylld.

I mångt och mycket en kopia av lillebror Febus, som nu är stora pojken, men som alltid lika snäll. Ingen behöver då tvivla på att de har samma pappa Ingo, som lär ska vara en riktig mysfarbror han med.

 

Så värst mysigt var det däremot inte här i natt, då det blåste så det knakade i väggarna och kändes grymt i golven. Fortfarande i morse, i strålande sol, fick pälsen på oss som vågade oss ut en riktig genomkörare av nordan.

Och kan ni tänka er att från min utkikspunkt på farstukvisttaket ser jag över hela Falun ända till de två världsberömda hoppbackarna uppe vid Lugnet. Så här kan jag om en dryg vecka sitta och följa tävlingarna  från högsta parkett!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie!


Permalänk

Pulver värt sin vikt i guld

Vintern har återtagit befälet, och det är rent och skönt ute i snövädret. Tur är väl det då det ändå inte blir någon riktig vår än utan bara blött och smutsigt ute på gården.

Det är ingen höjdare för lilla magen, att tassa omkring i lervälling och sedan slicka tassarna rena. Matte brukar försöka duscha av det värsta, men det är inte alltid hon hinner med.

Sådana gånger är det bra att ha några små påsar snälla bakterier hemma i skåpet. De hjälper till att hålla magen i form trots otrevliga överraskningar utifrån.

 

Bäst av allt är att pulvret i de pyttesmå påsarna smakar godare än godaste gott. Här hemma fuskar matte och pudrar lite nyttigt ”gopulver” över ”knaprisarna” för att ”Mini-Vinnie” ska äta mer av dem.

Då blir jag så ”avis” att hon måste strö lite över vår mat med, fast vi andra definitivt inte behöver äta mer. För jag fick smak på det här förunderliga pulvret när jag var unge och hade problem med lilla magen!

Vill tipsa om det nu eftersom det är många faror som lurar  utomhus i dagsmejan fram på vårkanten. Inte minst vid ”pippis” matställen, där det gäller att hålla ordentligt rent och koll på svaga och sjuka fåglar.

Framför allt för att katter runt om i landet så gott som varje vår smittas och drabbas av salmonella. En smitta vi som oftast klarar bra, men kan sprida vidare till våra hussar och mattar.

När vi nu tassar vi ute i den rena nyfallna snön känns problemen fjärran. Men jag har varit med förr och vet hur dumt det är att få tips på något bra i efterhand. Därför fortsätter jag på den inslagna vägen.

För som ni säkert redan sett är min vackra krage snart ett minne blott. Lillebror Febus är på väg åt samma håll med sin, och en rejäl genomkardning varje dag är guld värd.

 

Det är en så otrolig massa päls som ska bort att vi behöver hjälp att bli av med den. Och för att slippa otrevliga hårbollar vill jag än en gång tipsa alla hussar och mattar om att var och varannan dag bjuda på lite katt-malt.

Den tillsammans med kattgräs, eller en ampellilja, hjälper till att klara magen på innekatter, och även utekatter den här tiden på året. För som det ser ut i dag är det inte lätt  att hitta färskt grönt gräs utomhus.

Känner att det blir allt viktigare att påminna om det här, då långhårskatterna blir allt fler även bland huskatterna. Märkligt kan det tyckas, då de som springer fritt ute ofta blir så toviga att de måste sövas och rakas av veterinär.

 

Forti Flora heter pulvret med levande mjölksyrebakterier, som jag berättade om i början. Det verkar vara värt sin vikt i guld, men kan lyckligtvis kan köpas styckevis i pyttesmå påsar om ett gram att ha i beredskap.

Bra och snabbverkande vid orolig mage är också tabletten Attapectin, som även den smakar bra och finns i både djuraffärer och hos veterinärer. Med dem och ”gopulvret”  kommer du och din husse och matte långt om magen tillfälligt börjar krångla lite.

Tillsammans med katt-malt, karda, kam och borste, och förstås lite tassalva, står vi här hemma beredda att möta våren och klara ”vårfloden” galant. Det gäller även de bröder som i dag fegat ur och valt att kolla på snövädret från fönstret.

Tassekram Triton med småbröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Hoppfullt firande med prickjakt

Det har varit en stor dag här hemma i dag! Allas vår goaste ”Mini-Vinnie har fyllt sex månader, eller ett halvt år, om man väljer att uttrycka det så.

Vi har förstås firat honom hela helgen, och i går hoppade han högt av glädje ute i snöfallet. Förstår bara inte hur det lilla knytet kan flyga i luften så lätt som om han hade vingar.

 

En hoppfull höjdare skull jag stolt vilja kalla sötaste ”Mini-Vinnie”. Men framför mig ser jag samtidigt lillebror Febus vågde klättrande och balanserande på staketnocken de första två åren.

Minstingen tränar redan nu för fullt på skrivarstugans tak och kastar lystna blickar på staketet.  Det syns tydligt att han försöker måtta in nocken, även om avståndet fortfarande är betryggande.

 

 Det brukar sägas att äpplet inte faller långt från päronträdet. Och det lär vara så sant när det gäller ”Mini-Vinnie”, som med sin mjuka kropp är en liten kopia av lillebror Febus.

Han är stor nu, och ser nästan ut som en isbjörn bredvid ”Mini-Vinnie”. Men sina modiga dryga sex kilo till trots är han fortfarande en sagolik höjdhoppare som ”flyger” i luften hur lätt som helst.

 

Annars är det röda pricken-manicken som är ”Mini-Vinnies” mesta älsklingsleksak här hemma just nu. Det är först inför sexmånadersdagen, som matte har låtit honom börja jaga den, då hon tyckt han varit för liten förut.

I dag har han också fått en alldeles egen rödaprick-manick i present och är outtröttlig när det gäller att jaga den. Springer och sladdar i kurvorna mellan hallen och köket helt, fascinerad av den undflyende röda pricken.

 

Det är ingen hejd på ”Mini-Vinnies” jagande! Han letar till och med under fårskinnet efter röda pricken när den försvinner. Hittar han den inte tassar han iväg och hämtar matte för att få hjälp.

Han är liten till växten, men så mycket klokare, och har räknat ut att det är hon som klickar fram den spännande pricken . Och han behöver bara höra att hon klickar på manicken så kommer han flygande neröver trappan från övervåníngen.

 

Den farliga trappan som det tog många veckor innan ”Mini-Vinnie vågade försöka sig på i höstas. Nu är det ett minne blott, och sex månader ung  knäpper han alla bröderna i sista sväng och kommer först upp.

Fast nu har han lekt färdigt för en stund, och dragit sig tillbaka i sin mysiga igloo. Där vilar han ut inför kvällens prickjakt, som blir allt roligare ju mörkare det bli ute! Och i går gick som vildast till runt midnatt!

Tassekram Triton, med bröderna Artemis, Febus och lille Vinne!

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Permalänk

Broderligt samtal på ljugartaket

Förvandlingsnummer talas det om bland travhästar, men här hemma har vi ett smått otroligt bland oss kattbröder. Jag tänker förstås på lillebror Febus, som i somras fortfarande var ett älskat men rymningsbenäget busfrö.

Den dag ”Mini-Vinnie” tassade in här hemma, förvandlades han plötsligt till en trygg och kärleksfull storebror. De är oskiljaktiga, och det känns varmt i hjärtat att se honom sitta på ljugartaket och inviga minibror i allsköns hemligheter.

 

Ljugartaket är lilla redskapsskjulets tak med utsikt över stan. Då det varit plusgrader i helgen, och blött och isigt på gården, har de suttit där och kollat utsikten medan ”Mini-Vinnie” säkert fått inblick i både nyttigt och onyttigt.

Resten av veckan har de lekt och busat i snön som öst ner och haft hur roligt som helst. Måste erkänna att deras bus smittat av sig både på broder Artemis och mig, fast jag är fem år och borde veta bättre än att slåss på skoj med min bästebror.

 

Men kan man bli annat än glad när lillebror Febus bjuder på sig själv och nästan står på huvudet för att få igång oss. Jag trodde det var omöjligt tills jag såg honom, och tror det än fast jag sett honom upp och ner med egna ögon.

Även broder Artemis blev helt perplex och sittande framför honom utan att fatta någonting. Men Febus verkar vara hur mjuk i kroppen som helst, och frågan är om inte ”Mini-Vinnie” är ämne till en liten akrobat han också.

 

Visst kan broder Artemis och jag göra konster vi också men inte uppträda så fullständigt huvudlöst som Febus. Däremot har jag känt att leklusten tagit fart med ljuset, och den här gången är jag säker på att det vårkänslor på gång.

Redan nu har vi också haft ovälkommet besök av årets första utomjording på allmänningen! Verkar vara en ny förmåga, som gör att det inte är roligt att komma ut och mötas av de ”otrevliga” dofter han sprayat på dörren till det gemensamma redskapsskjulet utanför grinden.

 

Det heter att mars är kattmånaden framför andra, men jag vill påstå att den med våra mildare vintrar flyttats till februari. Bara ett par veckor kvar tills det vårliga eländet är i full gång, och alltså dags att beställa tid hos veterinären.

Jag menar förstås för alla  hussar och mattar med lösspringande katter, som inte varit till veterinären för att bli id-märkta, lugna, snälla och goa. Det hör till god katthållning, och den som inte håller med på det är inte värd att ha katt.

 

Nu var jag kanske lite elak, men jag  hoppas att de flesta av er, som följer mig i bloggen, hjälper till att sprida mitt budskap. Allt för att slippa stackars oönskade kattungar och göra oss katter mer jämställda med hunden  i samhället.

Matte har berättat att det fortfarande lär finnas över 100 000 hemlösa katter, som grymt svikits av sina ägare i vårt avlånga land. Det är skamligt och jag skulle vilja klösa ögonen ur dem som överger sin katt när de tröttnat på den och den skulle börja kosta pengar!

 

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Så kom den då äntligen…

Så kom den då äntligen!!! Vintern som jag nästan givit upp hoppet om i år. På bara ett par timmar förvandlade den trädgården till ett vitt paradis och bäddade in oss i mjukaste snö.

Nu hoppas vi bröder bara att den får ligga kvar, så ”Mini-Vinnie” också får uppleva en riktig vinter som kattunge. För han är nyfiken på allt och inte det minsta rädd för att drunkna i snön!

 

Det var precis det han höll på att göra  i förmiddags, när han simmade genom snömassorna på sina små tassar. Till sist lyckades han i alla fall rädda sig upp på nocken till skrivarstugans tak.

Där satt sedan det lilla kärleksknytet och kollade på oss andra. Till synes väldigt förundrad över att vi bröder, på lätta tassar, kunde pulsa fram genom snön utan att tappa tassfästet som han.

 

Det är nytt år med nya goda föresatser och rätt tid att börja tänka på hälsan. Visserligen heter det att skönheten kommer inifrån, men visst kan vi hjälpa till även på utsidan.

Tassarna är det första jag kommer att tänka på, då de far illa av is, grus och salt ute den här tiden på året. Vi försöker själva slicka dem rena och mjuka, men lite hjälp från husse och matte kan vara guld värd.

 

Mitt råd till alla hussar och mattar är därför att kolla genom tassarna på era ”pälsklingar”, som det nu är inne att kalla katter och hundar. Skölj av tassarna, om de ser smutsiga ut, och smörj in trampdynorna med tassalva eller arméns hudsalva.

Båda finns på apoteket, och den sistnämnda är garanterat ofarlig att slicka sig, då den till och med går att äta vid behov. Insmörjningen hjälper oss att slippa förhårdnader och sprickor, som kan bli nog så besvärliga om det vill sig illa.

 

Pälsen är ett kapitel för sig, för alla katter och hundar som tassar ut och in, den här tiden på året. Blöt och torr om vartannat, och en perfekt grogrund för tovor om den inte hålls efter dagligen och stundligen.

Dessutom kom  vintern så sent i år att jag redan börjat tappa kragen och den värmande underullen i pälsen. Så varje dag borstar matte ur mig en halv katt, som hon sparar åt fåglarna tills de ska bygga bon.

 

Tack och lov har matte en karda av mjuka metallstrån med pyttesmå gummituttar i toppen. Den är toppen och faktiskt jätteskön att bli friserad med! Till och med på lilla magen och runt det allra ädlaste stället där bak.

Fast jag hoppas förstås få ha kvar lite av min mysiga krage ett tag till, då det varslas om kalla dagar de närmaste veckorna. Och det är ju precis så vintern ska vara, för oss bröder som alla har våra rötter i Sibirien!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie!

 


Permalänk

Prasslande höstlöv blev vinterlycka

Det är vår i luften, luktar jord i buskarna och gräsmattan lyser grön! Höstlöven har letat sig fram och fladdrar omkring till ”Mini-Vinnies” stora lycka.

De prasslande ”bytena” väcker en jaktinstinkt minstingen inte visat förut. Liten och lätt skuttar han runt som en harpalt och försöker slå framtassarna i de lätta undflyende löven.

 

Det är första gången för honom, som var för liten att vara ute när löven föll på höstkanten. Nu får han uppleva glädjen ändå, sedan snön smält och friska vindar blåst gården torr och fin.

Visst känns det lite märkligt för oss andra som älskar snön. Men att se ”Mini-Vinnie” ha så sagolikt roligt är värt priset! För annars hade han ju aldrig ha fått uppleva höstlöven som kattunge.

 

Det är så att man får vårkänslor fast vi alla utom ”Mini-Vinnie” varit till veterinären och blivit lugna, snälla och goa. För visst pirrar det ändå i kroppen, när ljuset återvänder ochsolstrålarna letar sig in mellan pälshåren på ryggen.

Även lillpippis på gården sjunger i kör som om vi redan vore i början på mars. Och de små liven sitter så överlyckliga i solskenet,att jag börjar tycka det kan få vara med snö och kyla för i år.

 

Nu vet vi av erfarenhet att vädret är nyckfullt. Så vi måste förstås fortsätta mata lillpippis som vanligt fast det är rena vårvädret ute! Det kan ju smälla till och blir kallt igen, som så många gånger förr.

Dessutom talas det förstås också mycket om att det ska hållas världsmästerskap på skidor här i Falun i slutet av nästa månad! Inte för att jag bryr mig, men arrangörerna hoppas förstås på att det blir vinter igen här i vår vårliga stad. 

 

 

Långhelgen närmar sig sitt slut och efter trettondagen är det dags att tacka tomtarna runt skrivarstugan för den här gången och bära upp dem på vinden. Där får de sedan sova mjukt nerbäddade tills det blir jul igen!

Det är inte många veckor tomtarna får vara med oss på gården. Men under den tiden håller de vakt både dag och natt! Allt för att vi ska kunna känna oss trygga, att ingen inkräktare tar skrivarstugan i besittning.

 

Nu är julen snart slut och vardagen tar över utan extra röda dagar förrän till påsk. Det betyder också att jag återgår till att ha de vanliga söndagarna som min speciella skrivardag.

Känns faktiskt rätt skönt att få lite ordning på dagarna och den dagvillhet jag drabbats av under de många helgdagarna. Med det önskar jag er en fortsatt god fortsättning på det här nya året tills vi hörs igen på söndag!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie


Permalänk

Gott Nytt År från skrivarstugan

Året lider mot sitt slut. Bara timmar kvar att tänka tillbaka! Och jag måste erkänna att jag nästan känner mig lite nostalgisk härute i snön.

Kanske för att jag fyllt fem år och blivit fullstor med sibirmått mätt. Fått egen skrivarstuga, med en ny mjuk fäll till jul, och börjar känna mig som en riktig författare.

 

 Det sägs att alla god ting är tre, och det trodde jag med innan ”Mini-Vinnie” kom. Nu vet jag att alla goda ting är fyra, då det lilla kärleksknytet var precis det som fattades oss här hemma.

Han är det största som hänt i år och hela familjens ögonsten. I honom har lillebror Febus fått en  alldeles egen bästebror och plötsligt blivit både klok och stor.

 

Det vi bröder annars minns mest och bäst är alla trivsamma ”kottar” som turades om att bo här i somras. En del i det nya kottehuset andra i halmbädden under farstukvisten.

Nu sussar de sött under snön, men matte har redan börjat snickra på ännu ett ”kottehus”! Det var ju så många som ville bo i det lilla, så nu blir det ett lite större.

 

Precis som jag börjar broder Artemis bli så stor att han får kolla av allmänningen tillsammans med matte utan sele och koppel. Vi är faktiskt lydigare än de flesta hundar, fast folk inte kan tro det.

Inför det nya året lovar vi förstås att försöka hjälpa så många vilsna hemlösa katter som möjligt. Det hoppas vi också alla ni andra ställer upp på, då ingen kan göra allt men alla kan göra något!

 

Jag hoppas också kunna växa med min uppgift och utveckla mitt skrivande det under det kommande året. Ser med spänning fram emot varje ny dag, då man aldrig vet vad som väntar bakom husknuten.

Med tre busiga bröder vid min sida i skrivarstugan lär jag knappast lida brist på inspiration. Broder Artemis är på väg att bli min ständige sekreterare, medan Febus och ”Mini-Vinnie” svarar för underhållningen.

 

Och så hoppas jag förstås att ni fortsätter följa oss bröder här i bloggen lika troget som ni gjort hittills. För det är ni ger mig lust att skriva till förhoppningsvis både nytta och nöje.

Med det tackar jag för mig för i år och önskar er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Förstås utan smällare, raketer, fyrverkerier och allt vad det heter!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie!