Permalänk

En stor dag för en liten bror!

Min älskling du är som en ros, sjöng matte tidigt i morse för lillebror Febus. Så hissade hon honom högt upp i luften, pussade honom mitt på nosen och kramade om honom en lång stund.

Ja, lång och lång! Åtminstone så länge han kunde hålla sig i styr. Det brukar inte vara så värst många minuter åt gången, och var det knappast i morse heller.

Han hade som vanligt alldeles för mycket att bestyra och var ute på gården innan vi bröder ens hunnit gratulera honom. Men en fin tonfiskfrukost hann vi i alla fall avverka tillsammans!

 

 Som ni säkert förstått är det världen bästa och busigaste liillebror Febus som firat sin födelsedag i dag. Två hela år är det sedan han föddes fredagen den 13:e! Ett datum som förpliktar för lillebror, och som sedan barnsben är mattes lyckodag.

Just den dagen, för väldigt länge sedan, var mattes kattflicka Laika, till veterinären för att bli lugn och snäll och go. Det var inte så vanligt på den tiden, och veterinären, som var skrockfull, blev alldeles tyst när familjen kom dit med en kolsvart katt.

Men allt gick bra och Laika levde lycklig, som mattes bästa vän, i hela 18 år. Sedan dess är fredagen den 13:e mattes lyckodag, och jag tror det var lite därför hon valde den söte, snövite Febus som lillebror åt oss.

 

 Och nog fick vi en lillebror som heter duga! Inte en lugn stund har vi haft här hemma, sedan han kom en solig sommardag för snart två år sedan. Men så är han ju också lite speciell med sin sagolika uppfinningsrikedom och sina genomsnälla blå ögon.

En glädjespridare som saknar motstycke och hjälper till att hålla broder Artemis och mig i trim. För utan lillebror är det risk att vi hade hade börjat gubba till oss i förtid. Men med honom i huset är det ingen risk för någon av oss i familjen.

Högt och lågt har han flugit med håret på ända hela födelsedagen. Han har verkligen fått busa precis som han har velat. Vi har alla hjälpts åt att hålla koll på ”cirkuskatten” , som hunnit med att uppträda både på farstukvisttaket och i äppelträden.

 

Mot kvällningen ska han ut och ragga med husse och matte i storbilen. Sedan väntar födelsedagsmiddag för oss alla tre, innan vi tillsammans patrullerar av gården och lillebror Febus sedan förhoppningsvis sover ovaggad natten lång.

Det gör han faktiskt nästan jämt, medan broder Artemis och jag är uppe och rör på oss lite då och då. I gengäld sover vi på rygg med magen i vädret flera timmar varje dag.

Det har lillebror inte tid med utan kan hålla i gång från tidig morgon till senan kväll. Ju tröttare han blir desto vildare blir han tills han slocknar som när man blåser ut ett ljus.

 

 I dag har vi firat lillebror Febus födelsedag och snart är det dags att fira påsk. Visserligen är det några dagar kvar men jag vill ändå vädja till alla att fira med hjärtat och tänka på djuren. Alltså inga smällare, raketer, fyrverkerier och allt vad det heter som puttrar och pyr.

Ingen ska behöva sitta undangömd och darra av rädsla, tvingas svälja lugnande medel eller fly hemifrån ut i skogen för att andra ska fira påsk.  Låt oss enas om det och hjälp mig att sprida det viktiga budskapet.

Med det önskar vi här hemma er alla en riktigt Glad Påsk tills vi hörs igen i slutet av långhelgen. Och som ett litet tips rekommenderar jag varmt alla kattkompisar att fira med rå uppvispad äggula. Det smakar jättegott och passar extra bra just till påsk!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Därför är vi som vi är…

Jag brukar säga att jag är från Brandalsund, och det är väl så sant då jag är född där. Men mina rötter och förfäder har jag som rasen antyder i Sibirien. Där sträcker sig vår historia runt 300 år tillbaka i tiden.

Till Sibirien kom tamkatten då med inflyttade ryssar, som drog omkring och försörjde sig på jakt och fiske. De medföljande tamkatterna korsade sig med lokala vildkatter, och avkommorna utvecklade med tiden en lång, tjock, vattenavstötande päls för att klara det bistra klimatet.

 

Isolerade från omvärlden i mer än 100 år  blev med tiden de här korsningarna en frisk och härdig ras. En ras där endast de starkaste överlevde, och det hårda livet formade dem till utmärkta jägare.

Allt det här enligt den gamla sägnen, som är allt vi nutida varelser har att förlita oss på. Må vara hur det vill med sanningshalten, men intressant är det då det mesta som skrivs om ursprungsdjuren i alla fall stämmer in på mig.

 

Stor och stark, robust och tålig, klok och snäll och dessutom trogen som husse och matte som en hund! Sele och koppel bär jag bara som trygghet om något hemskt skulle hända. Men för att följa de mina skulle jag lika gärna kunna vara utan.

Där har småbröderna Artemis och Febus fortfarande kvar att lära, då de är aningen virrigare än jag är. Men en sak har vi gemensamt, och det är att vi trivs väldigt bra ute och gärna i vildmarken. Jag har sagt det förr, och säger det igen. Skogen är mitt liv!

 

 Jag vill berätta det är för att ni som följer oss i bloggen ska förstå varför vi är som vi är. Gillar snö och kyla, vida vidder och höga höjder, gärna plaskar i vatten och åker storbil till skogen för att bli ett med naturen.

Ränderna går aldrig ur, och precis som den ryska hästen basjkir är vi sibirier också så vänliga mot allergiker att många  av dem tål oss. Det lär bero på att vi saknar något i huden, som alla andra katter har, och som gör att de framkallar allergi.

 

Lättare att kolla än historiska fakta är det faktum att den sibiriska katten med tiden kom tillbaka över Uralbergen till Moskva och St. Petersburg. Rasen väckte stor nu stor uppmärksamhet, och när Berlinmuren föll började sibirierna spridas i Västeuropa. 

Hit till Sverige kom den sibiriska katten först efter millenniumskiftet år 2000, då 10 sibirier importerades. Åtta flickor och två pojkar, som lade grunden till rasen och de tusentals av oss som finns här i landet i dag.

 

Med tiden upptäcktes att vissa sibiriska katter någon enstaka gång kunde få en speciellt tecknad unge med blå ögon livet ut. Den sågs först som en ”bortbyting” men fick snart rasnamnet neva masquerade och är idag en godkänd syskonras till oss sibirier.  

En sådan är lillebror Febus, och som kuriosa kan jag avsluta med att berätta att både sibirier och nevor använts och fortfarande används som cirkuskatter i Ryssland. Varför förstår alla som träffat lillebror, och sett honom uppträda här hemma som aktrobat!

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Hela härligheten flög i luften

Kolla vilken blåsning vi åkte på efter att ha hjälpt matte fastlagspynta förra helgen. Mitt i veckan drog nämligen en virvelvind in över trädgården och lyfte hela fjäderskruden ur krukan.

Den färgglada kvasten for till väders i ett huj och landade utspridd på gräsmattan. Till glädje för oss som fick ha fastlagsrisplundring innan någon hunnit njuta av härligheten.

 Till och med jag blev på riktigt bushumör och gick en omgång med fjädrarna, som vippade lockande i snålblåsten. De såg nästan ut som färgstarka lillpippis och var helt omöjliga att stå emot.

Matte tog lyckligtvis spektaklet med ro och lät oss hållas! För det var ju på sitt sätt ett naturens under att virvelvinden spelat oss ett spratt och fått fjädrarna att flyga all världens väg.

 

Broder Artemis har bett mig berätta att vi då och då råkar ut för sådana här grymt snabbsnurrande virvelvindar. Det lär bero på att trädgården ligger i änden på en radhuslänga och är omgärdad av ett tätt staket eller faluplank som det av gammalt kallas på Elsborg.

En gång kunde det gått riktigt illa! Då lyfte hela trädgårdsmöblemanget, flög över lilla trädgårdshäcken, vände i luften och landade upp och ner. Vi bröder var lyckligtvis inne då, men matte var farligt ute för att rädda en ros undan ovädret.

 

Det är historia nu. Men att ett tungt bord och fyra karmstolar kunde flyga i luften berodde på att möblemanget var klätt i regnställ, som hakats ihop med krokar under stolarna. Där under snurrade sig virvelvinden in precis som den nu tog tag i fastlagsriset.

I stället för att sätta tillbaka alla fjädrarna i krukan prydde matte klätterträdet till lillebror Febus stora förtjusning. Där uppe har han sedan dess suttit långa stunder och roat sig med att försöka tassa loss dem.

 

Och som sagt, så roligt som vi haft med fastlagsriset i år har vi aldrig tidigare haft. Kan faktiskt vara bra att lägga på minnet, att ibland blir det bara bättre när det ser ut att gå alldeles på tok.

Så gör som vi! Förena nytta med nöje och njut av vårsolen i sällskap av färggranna fastlagsfjädrar. De lyser upp trädgården lika mycket i buskarna, på gräsmattan och i klätterträdet som traditionellt hopsatta i en lerkruka.

 

Fråga lillebror Febus om ni inte tror mig. I skrivande stund sitter han uppflugen i klätterträdet omgiven av  fjädrar och kollar på lillpippis. Kanske hoppas han på att det ska tro att han är en snäll storpippis och komma och sätta sig på kvistarna bredvid honom.

Eller så sitter han där bara och fiffulerar. I full färd med att planera nästa busstreck! För påhittig är han är han så det förslår och ligger alltid steget före alla oss andra här hemma.

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 

 

 

 


Permalänk

Nu kommer de från alla håll!

 

Nu är det slut på friden. Nu kommer de från alla håll! I går kväll var det en som försökte gräva sig in genom ”kottehålet” och nära nog ställa till med katastrof.

För det tilltaget räckte för att lillebror Febus skulle återfalla i gamla synder, tränga sig ut i mörkret och sätta fart efter utomjordingen. Platt som en pannkaka gled han iväg under staketet där den objudne gästen krafsat bort jorden.

Jag störtade förstås in till husse och matte och slog larm, och snart var sökandet i full gång. Jag patrullerade med husse runt kvarteret, medan matte kollade av allmänningen och granngårdarna med ficklampan i högsta hugg.

 

En liten behändig minilampa, som vi fått från en trogen bloggvän, och som är guld värd. Den lyser likt en stor strålkastare, och efter en lång stunds letande mötte den äntligen lillebror Febus blick.

Då satt han vid staketet på en gräsmatta bortanför allmänningen, utan att kunna ta sig över till matte på en annan granngård. Så det var bara för henne att lugna honom, springa runt och hoppas att han skulle sitta kvar!

Det gjorde han förstås! Nöjd med att ha jagat iväg inkräktaren, men osäker på hur han skulle ta sig hem! Och jag vågar lova att matte i dag innehar hastighetsrekordet runt kvarteret på nedre Elsborg för att hämta honom.

 

Omväxling förnöjer! Eller vad sägs om vårvärme i strålande sol varvad med minusgrader och ymnigt snöfall. Grönt gräs och blommor ena dagen, alltsammans täckt av ett vitt täcke nästa.

Ett täcke som knappt hinner lägga sig förrän det smälter bort. Riktigt spännande faktiskt, då det kan se ut hur som helst ute på gården när vi bröder vaknar på morgonen.

Nu har vi kommit så långt att Kung Bore och snön gärna får tacka för sig för i år. Men fler överraskningar kan komma, då vi än så länge bara hunnit till fastan och det är tre veckor kvar till påsk.

 

I går bäddade vi med picknickfilten i favoriturnan för att ha det litet mysigt i förmiddagssolen. Men knappt hade Artemis och Febus hunnit ta urnan i besittning, förrän världens hagelskur kom smattrande och skrämde in dem.

”Lådisilar” kallar husse och matte de där tvära väderomkasten som hör våren till. Det heter så i Malung, där de kommer ifrån. Kanske heter det något annat där du bor! Hör gärna av dig och berätta i så fall, då Dalmålet har så många roliga ord.

När solen sedan visade sig igen ägnade vi det mesta av eftermiddagen åt hjälpa matte med det traditionella fastlagsriset. Det är alltid lika roligt att leka med och i smyg försöka sno fjädrarna från ute på gården.

 

Mer om fastlagsriset, utomjordingarnas framfart och mycket annat vårligt kommer förstås nästa helg. Och efter lillebror Febus vilda framfart i går kväll, förstår ni säkert varför bloggen kommer först nu på måndag morgon.

En ljus och solig början på en härlig vårdag som lovar gott och mycken utevistelse. Allt gott önskar jag också alla er, som läser mina egenhändigt hopknåpade rader och på det sättet följer mig och mina bröder genom livet!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 

 

 

 

 


Permalänk

Lika viktigt välja unge som valp!

 

Titta lillebror Febus flyger! Han har fått som eld i baken av solen och luft under ”vingarna” i blåsten. Så det är nästan så vi tror att han blivit kattunge på nytt!

Hur det nu är med den saken vågar jag inte uttala mig om bestämt. Men om kattungar ska det i alla fall handla här i dag, när broder Artemis och jag ligger och myser på trappan.

Och det jag vill ha sagt är att alla kattungar är lika mycket värda. Kanske inte i pengar, men på alla andra sätt och vis! Det tål att tänka på så här i mars då många småttingar ser dagens ljus.

 

Viktigt att tänka på är att det krävs lika mycket av dig som husse och matte vare sig du väljer huskatt eller raskatt. Så låt aldrig någon prångla på dig en liten kattunge bara för att den är så söt!

På några månader växer den upp och är inte ett litet lekfullt knyte längre. Den är på väg att bli en stor katt med stark vilja och bestämda krav. En bästis som du förhoppningsvis ska dela hem med väldigt många år framöver.

Fast många inte tror det, så är det lika stort ansvar att skaffa katt som att skaffa hund. Både när det gäller att välja rätt katt och sköta om den på rätt sätt. Och det kostar faktiskt minst lika mycket att ha katt, som att ha hund.

 

När det gäller kattungar är det så bestämt här i landet att de ska vara hos mamma katt i minst 12 veckor. Först därefter får de adopteras bort, men självklart inte skänkas bort. Alla kattungar ska kosta pengar!!!

Precis som en blandrashund kostar mindre pengar än en renrasig, kostar huskatten förstås mindre än en raskatt. Men oavsett är det lika viktigt att kattungen är idmärkt med chip, friskförklarad av veterinär och avmaskad innan den lämnar sin mamma.

Lika viktigt som att välja rätt ras på hunden är det att välja rätt katt. Bor du så att det passar bäst att ha innekatt, ska du inte välja en kattunge som fötts på en höskulle och tassat på grönt gräs redan från början.

 

Leta i stället efter en social huskattunge som är född i en kärleksfull familj och gärna har en mamma som är innekatt!  Även om du väljer en raskatt är det viktigt att du väljer rätt för både ditt och kattungens bästa. Och vilken du än väljer, så börja lära din kattunge redan som liten att gå sele!

Jag kan bara tala för oss sibir-bröder, och vi skulle inte trivas som riktiga innekatter. Samma sak var det med maine coonerna som fanns här före oss. Däremot ville siameserna som bodde här först på sin höjd gå ut på trappan.

Så det finns en katt för alla. Det gäller bara att välja rätt! Men låt dig för allt i världen inte luras att köpa en raskatt för dyra pengar utan stamtavla. För utan stamtavla är det är ingen raskatt, utan en huskatt!!!

 

Solen suger! Men innan jag slumrar vill jag också påminna om att inte heller betala dyrt för skeppskattungar och skogskatter med extra tår!!!  Här finns nämligen inga sådana raser, även om det står så i många annonser. Det är ingenting annat är rent lurendrejeri!

För det första heter det inte skogskatt utan norsk skogkatt, och den har fem tår fram och fyra bak på varje tass precis som alla andra friska katter. Allt annat är missbildningar, som simpla ”uppfödare” försöker tjäna pengar på.

Mitt tips till dig, som går i kattungetankar, är därför att slå en signal till närmaste kattklubb om du känner dig osäker och vill ha goda råd. Här i länet heter klubben Dalälvskatten, och du är förstås också välkommen att höra av dig till matte och mig alla tider på dygnet alla dagar i veckan!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus 

 


Permalänk

Njut av våren – men se upp!

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge! Eller vad säger ni efter en helg i strålande sol med skönsång av pippis, friska vindar, färska rosor och massor av plusgrader.

Vi har naturligtvis firat ute i trädgården hela familjen. Husse och matte med att bära, böka, sola och fika. Vi med mys i solstolarna, bus i uthuset, rus på kattmynta och broderliga uppgörelser. 

 

Och bäst av allt! Ytterdörren har stått på glänt, så vi kunnat tassa ut och in precis som vi velat. Det är något alldeles speciellt med det, som till och med kan få oss att gå in och lägga oss och titta ut.

Fast inte den här första riktiga vårhelgen förstås. Då måste vi bara vara ute! Jag hoppas ni har förståelse för det och förlåter att bloggen är några timmar försenad just den här gången.

 

 Det sägs, att det bästa man har det sätter man på bordet! Nu har vi inte fått ut något sådant än, så vi turas om att sitta i den stora blomurnan. Det är liksom kungatronen som vi bröder kivas om varje år.

När den kommer fram är det vår, fast det fortfarande är för tidigt fylla på med jord och sätta blommor i den. För den här urnan blir så gruvligt tung att den inte kan bäras in om det blir kalla nätter.

 

Så vi får roa oss kungligt så länge den är tom! På farstukvisten har vi i helgen ändå fått en försmak av vad som komma skall. För när solen gick upp for husse direkt med storbilen och köpte rara penséer och en alldeles egen liten ros till mig!

En stund senare satt matte på gräsmattan och planterade dem i små krukor, som nu lyser upp tillvaron och smakar alldeles förträffligt. Krispiga penséer och späda ljus rosskott är, som ni trogna vänner  vet, det bästa jag vet att knapra på i vårsolen.

 

Lillebror Febus följer i mina spår när det gäller grönsaksdieten, medan broder Artemis fortfarande föredrar vanligt gräs men ett alldeles speciellt sådant. Det äter han i sådana mängder, att man nästan börjar undra om han är katt eller kanin!

Och så är han förstås världens solälskare, då han har sommarpälsen kvar som han haft hela vintern. Den gör att han ser så liten ut att jag känner mig jättestor! Men i takt med att min krage nu rasar brukar han växa ikapp mig med sin yviga vinterpäls framåt sommaren. 

 

Medan vi njuter i solen, och av våra vårblommor, vill jag påminna om att det jätteviktigt att se upp och välja rätt. Den populära påskliljan, som lyser härligt gul i många hem just nu, är nämligen livsfarlig för oss katter att tugga i oss!

Känner att jag måste varna för den, då en av våra goda vänner råkade riktigt illa ut i helgen. Han hade råkat ta sig in i ett växthus och smaka på påskliljorna där. Det räckte för att han skulle komma hem väldigt sjuk och kräkas och krampa.

 

Hans matte förstod att det var allvarligt och anade att han blivit förgiftad. Så hon körde direkt in till djursjukhuset i Falun, där han behandlades, lades på dropp och fick stanna kvar över natten.

Lyckligtvis kom vår vän in i tid och kunde räddas. Mycket tack vare att det snabbt kunde fastställas vad han förgiftats av. Hans matte var nämligen klok nog  att ta med sig det han kräkts upp till djursjukhuset.

Vår vän är nu lyckligt hemma igen! Med det tackar jag för mig, och önskar en fortsatt solig vecka. Njut av våren när den är som bäst, men se upp med påskliljorna!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 


Permalänk

En skitvecka med dunder och brak

Jag är ingen vän av fula ord och grymma läten. Men jag måsta ändå få morra lite i dag, då det mesta liknat skit här hemma den senaste veckan.

För vad ska man annars kalla det när grannen släppt takpannor i backen, matte haft sina årliga ”skitplockardagar” och vädret varit så dassigt som det bara kan vara i Falun.

Det här är förstås nödvändigt och sådant som måste till ibland! Men ljudet från pannorna, som landat med dunder och brak, har tvingat oss att ligga inne på dagarna och vara ute i dimman om kvällarna.

 

 Värst har det varit för broder Atemis, som är försiktig av sig och skräms av höga oförklarliga ljud. Han har legat dagarna i ända under favoritpläden i soffan och bara kikat fram på takarbetarna då och då.

För de har ju inte kastat pannor hela tiden utan burit upp utrustning och spikat papp också. Men för att vara på den säkra sidan har broder Artemis inte lämnat sin trygga bädd så länge det rört sig uppe på granntaket.

Och jag förstår honom, då det låter fruktansvärt illa och durrar i golvet, när takpannorna kommer brakande och krossas i en plåtlåda alldeles utanför fönstret. Men varför han ska ligga gömd just i soffan, mitt framför takarbetarna, är det ingen av oss som förstår.

 

 Men så är det! Och medan lillebror Febus och jag håller Artemis sällskap, kollar vi på tegelkrossarna i ena fönstret och matte i det andra. Det som göms i snö… sjunger hon säkert, där hon kryper omkring på bakgården och plockar upp det vi grävt ner under vintern.

De här årligen återkommande ”skitplockardagarna” har kommit överraskade tidigt i år, och nu är gården ren och fin. Gräset som i går lyste grönt, täcks i dag visserligen av ett flortunnt täcke nysnö, men skvallrar ändå om att våren är på väg.

 

Det bådar gott för framtiden! Men en sak till måste jag få morra lite över i dag, och det är den traditonella utefikapremiären i strålande sol just på Vasaloppssöndagen.

Den har det dassiga vädret satt stopp för i dag, och vi har tvingas ”köra” Vasaloppet framför tv-apparaten hela familjen. Ingen vidare uppladdning inför morgondagens fortsatta tegelkrossande på granntaket!

Men det är bara att gilla läget, för vädret kan vi inte göra något åt. Och sist men inte minst får vi vara glada att vi slipper tassa i det tuffa Vasaloppsspåret som så många andra!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus


Permalänk

Grym FORL och två tänder fattigare

När solen äntligen gick upp tvingades jag lägga mig ner på operationsbordet! Matte hade sett att tandköttet var rött runt två sidotänder och beställt tid hos veterinären.

Han konstaterade forl och befriade mig från de onda gaddarna i nederkäken. Så de senaste dagarna har jag varit hemma som ”konvalicinent” eller konvalescent som det egentligen heter.

Då tandsjukdomen forl är väldigt vanlig hos oss katter vill jag i dag berätta om hur den upptäcks och hur vikigt det är att angripna tänder tas bort. Så ni som törs får följa med mig till veterinär Per Bransell och djursjuksköterskan Cecilia Holmer på Vettris i Falun.

Jag hade tid redan kvart över åtta på morgonen och undersöktes av veterinär Per, som lyssnade på hjärtat och vägde mig med lite bister min. Vågen visade på 8,46 kilo, men hjärtat pickade i alla fall precis som det ska!

En närmare titt på tänderna visade att tandköttet var inflammerat runt en sidotand på vänster sida och motsvarande tand på höger sida i underkäken. Den skadade emaljen på båda tänderna tydde på forl, som liksom äter upp tänderna och gör att de bryts av nära tandköttet.

Sjukdomen forl går varken att förebygga eller bota! Angripna tänder måste därför tas bort, då de kan bli väldigt ömma. Så jag fick en lugnande spruta, en smärtstillande och en antiinflammatorisk,  innan veterinär Per och sköterskan Cecilia satte kanyl och förberedde mig för operationen.

Det har jag nu inget minne av, då jag redan slumrat till av den första sprutan. Men matte har berättat att jag kopplades till en apparat, som tillsammans med sköterskan Cecilia höll koll på hjärta, lungor, blodtryck och temperatur under hela ingreppet.

För att vara på den säkra sidan innan operationen röntgade veterinär Per de angripna tänderna. På sin arbetsmaskin kunde han sedan klart se hur de urholkats av sjukdomen och rötterna börjat växa sig fast i käkbenet. 

Efter det rådde ingen tvekan om att tänderna var angripna av forl. En stund senare var de borta, och de största hålet hopsytt. Medan jag ändå sov ”körde” veterinär Per också över resten av tänderna med ultraljud, och gav matte beröm för att hon lyckats bra med tandborstningen.

Det här att borsta tänderna är något veterinär Per, som också är tandspecialist, råder alla hussar och mattar att lära sina katter acceptera från det att de är små. Allt för att slippa inflammation i tandköttet med tandlossning och andra hälsoproblem som följd.

Samtidigt är det då lättare att upptäcka förändringar, som kan vara forl och göra väldigt ont. Bra att veta kan vara att just de två sidotänder i nederkäken, som jag fick problem med, är de tänder där sjukdomen ofta visar sig först.

När operationen var över kopplade sköterskan Cecilia loss mig från alla slangar och bar ut mig till uppvakningsrummet. Jag sov fortfarande men fick en spruta för att snabbare vakna upp och få åka hem.

Matte var med mig hela tiden och höll koll, medan alla väntade på att sprutan skulle verka och jag börja komma till sans igen.  Det gjorde jag också så sakteliga, men kände direkt till min förtvivlan hur ”lilla magen skrek av hunger efter mat. 

Och undra på det, då ja inte fått minsta lilla gryn i magen sedan strax efter klockan tio kvällen innan jag skulle hit! Då kunde jag för mitt liv inte förstå varför alla skålar var tomma, och matte bara pussade mig när jag kom och ville ha en nattabit.

Så här i efterhand insåg jag att det var för att jag skulle slippa bli kräksjuk av den lugnande sprutan jag fick inför narkosen och operationen. Men nu kände jag också att om jag skulle orka vakna rmåste jag få mat.

Så ni må tro att jag lyste upp när jag hörde ljudet av ”knaprisar”, och såg sköterskan Cecilia komma med en liten skål till matte och mig! Det fick livet att återvända, när matte sedan försiktigt handmatade mig med de små godbitarna, innan veterinär Peter kom och tog farväl.

Efter tre timmar på kliniken kom sedan husse äntligen med storbilen och hämtade hem matte och mig. Det mesta av eftermiddagen och hela natten sov jag sedan med huvudet i hennes kupade hand. Och när det nu gått någon dag känns det faktiskt skönt att vara av med de dumma tänderna!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus!


Permalänk

Som jag längtat och väntat…

Solen har jag bara sett skymten av en gång i år, men ljuset har ändå kommit en bra bit på väg. Så mellan de uppfriskande medaljregnen i Ryssland är det nu storbilen och skogen som gäller för mig!

Plusgraderna har gjort stigarna tassbara, och i veckan är det vildmarken runt Stångtjärn jag kollat upp efter vintern. Terrängen måste sonderas, innan jag törs släppa hit småbröderna, som inte är fullt så skogstokiga och lite fegare än jag.

 

  Som jag längtat efter och väntat på den här årliga skogspremiären. Jag får liksom ingen inombords frid, förrän jag med egna ögon sett att de stora träden i skogen står kvar som jag lämnade dem i höstas.

Det kan inte beskrivas i ord hur spännande det är att vara ute i markerna. Bara att känna alla levande dofter och hålla koll på allt som rör sig mellan träden! Det måste upplevas på plats, då här finns både småvilt och storvilt som kan dyka upp överallt.

 

Fast mest handlar det förstås om ljudlöst glidande skidåkare, stillasittande fiskare och hussar och mattar med små och stora hundar. Att ligga på en jättestor sten,och smyga på allt som rör sig nedanför, utan att själv synas, är skogslivet när det är som bäst.

Heder förresten åt alla hundägare vi i veckan stött på uppe  vid Stångtjärn. Alla har haft sina hundar kopplade, trots att det är ett på veckor kvar tills det blir förbjudet att ha hundar lösa där det kan finnas ömtåligt vilt.

 

 

Husse och matte brukar vänta till dess med att ge sig ut i skogen med mig, men i veckan var det så varmt att det inte gick att hejda mig längre. Men om någon händelsevis inte skulle veta det, så råder alltså ”koppeltvång” i skogen från 1 mars till 20 augusti.

Det betyder att bara de hundar som är så lydiga, att de går som i koppel fast de är lösa, får fortsätta att göra det. Men alla utsvävningar och sidosprång är förbjudna, när naturen frampå vårkanten blir en enda stor ”barnkammare”.

 

Förresten är det egentligen så att hundar aldrig får springa hur som helst vare sig i skogen eller någon annanstans. De ska hålla under uppsikt vare sig det råder koppeltvång eller inte,  och det gäller faktiskt också oss katter också där det bor mycket folk.

Det står både i våra djurskyddsföreskrifter och i den lokala ordningsstadgan, fast det tyvärr är väldigt många som inte bryr sig. Nu är det inte heller därför selen åker på, när vi bröder ska utanför grinden, utan förstås mest för att husse och matte är rädda om oss.

 Tassekram Triton med småbröderna Artemis och Febus


Permalänk

Häng på – så når vi målet!

 

I dag vill jag höja en tass för en katt som är betydligt större än jag. Men en katt som har det svårt och lever på gränsen till att utrotas från jordens yta.

Det handlar om den stora stolta tigern, som idag bara är spillra av vad den var för 100 år sedan. Då fanns hela 100 000 vilt levande djur, medan det i dag bara återstår 3 200.

Men de som finns kan vi svenska tamkatter hjälpa till att rädda i WWF-projketet Katt hjälper katt. Hittills har 3 099 katter engagerat sig, och nu fattas bara 101 för att alla vilt levande tigrar ska ha en alldeles egen fadder.

 

Jag har tipsat om det här förut och berättat att vi tre bröder här hemma är tigerfaddrar sedan ett år tillbaka. Det är vi stolta över, och det kostar inte mer per månad än en liten plastbutt med ”godisblättar” kostar i affären.

När vi blev faddrar fattades det närmare 2 000 katter för att nå målet. Men nu handlar det bara om 101, och det borde vi väl kunna hjälpas åt att dra ihop för att ge alla tigrar en fadder.

Vi är i alla fall runt 1 300 000 katter här i landet, och nog borde vi väl räcka till för att ”faddra” de tigrar som finns kvar. Det tycker både jag och bröderna, som alla tre är stolta faddrar, med små berlocker som vi bär på kopplet när vi tassar ut på promenad.

 

Malte heter huskatten som håller i WWF-projektet Katt hjälper katt. Det är honom vi bröder försöker räcka en hjälpande tass, genom att skriva och tipsa om hur nära det stora målet vi små svenska katter nu är.

Tigrarna det handlar om finns visserligen långt borta i länder som Ryssland, Indien, Indonesien och Kambodja. Men många av oss tamkatter här hemma har ju också våra rötter på andra håll runt om i världen!

Så att rädda tigern för framtiden känns lika viktigt för oss här hemma var den än befinner sig. Och visst är det stort att en så liten insats från oss små katter kan betyda så mycket för det det stoltaste av alla kattdjur.

 

Känner du att det här är någonting du missat och vill vara med på! Gå då in på Katt hjälper katt på nätet, och följ katten Malte, så hittar du rätt.

Jag hoppas att några av er som följer mig i bloggen vill vara med och bidra till att ge varje vilt levande tiger en fadder.

WWF står för Världsnaturfonden och förhoppningen med  projektet är att stoppa tjuvjakten och fördubbla antalet djur inom åtta år.

Och håll med om att tigern på WWF:s bild är stor och ståtlig att skåda. Det är till och med så att jag känner mig lite liten. Jag som annars är så stor!!!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus