Permalänk

Purple pills

Den där Murphy ger sig inte. På jobbet idag började jag känna att det tryckte på luftrören, ungefär som det gör när man har bronkit. Vem hostar så här års tänkte jag. Kollegan som sitter mitt emot mig brukar förvisso vara expert på att snörvla, snora och nysa så man får huka sig ner bakom datorn, men han är på semester sedan en vecka så där har det inte kommit några baciller. Inte för att vara hypokondrisk men jag ringde sjukhuset. Är man patient på onkologen på ”min” klinik har man ett direktnummer man kan ringa dygnet runt och få prata med en läkare. Hade sån tur att min doktor stog precis intill den som svarade. Så jag förklarade för henne vad som inte kändes bra. ”Du kan komma hit med en gång” sa hon.

Tog mig exakt 3 minuter att ta mig dit. Jobbet ligger mycket lägligt nog på samma gata som kliniken. Lungor och hjärta lät bra. Men för att vara helt säker så tog man både röntgenbilder och ett EKG. Förutom det en massa blodprov som gick på snabbanalys. Började nästan tänka den här tanken för mig själv: Kan de vara så snälla och hitta något som i alla fall är lite fel, så de inte tror att man är helt knäpp och hittar på att man inte mår bra.

Jo då, det gjorde doktorn. Cellgifter är inte så snälla mot magen heller så den kan surna till. Det var inte luftrören utan matstrupen som gjorde ont. Fick med mig ett recept på Nexiam för resten av behandlingstiden. Förhoppningsvis skickar dessa svenska piller iväg den där Murphy så att han inte kommer tillbaks.


Permalänk

Hello Mr Murphy!

Nästa tisdag är det redan dags för omgång nummer två av cellgifterna. Eftersom jag var ganska svårstucken (bättre det än snarstucken) så rekommenderade doktorn att jag skulle sätta in en så kallad venport. Det är en liten pryl som man sätter in under huden uppe vid axeln så får man droppet rakt in där istället för i armen.

Hade tid i morse klockan 06.30 för att få den insatt. Själva operationen tog inte mer än en halvtimme och det var bara lokalbedövning, men det var fullt pådrag med sjukhusrock, gröna skynken och en hård, smal brits i ett iskallt operationsrum. Inte fick jag gå dit heller utan jag blev körd i en rullstol.

När allt var klart åkte jag hem och vilade. Kirurgen sa att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt idag så jag gjorde som hon sa. Delvis. För vad händer? Jo, som om jag inte skulle ha tillräckligt med bekymmer med hälsan för stunden så biter jag ur en bit av en tand! Hur trött blir man?? Ringde min tandläkare, där var det stängt till den 28:e. Ringde min kompis som jag vet går hos någon annan och fick namn och nummer dit. Där var det stängt till den 1:a september. Kollade gula sidorna och ringde en tandläkare rätt över gatan hemifrån – stängt till den 25:e. Gav upp. Samtliga telefonsvarare hänvisade till 112, så för första gången på 15 år ringde jag dit och förklarade att det inte var fråga om något nödfall, men jag skulle gärna ha numret till en tandläkare i Luxemburg som INTE är på semester. Det fick jag. Fick komma dit med en gång. Det var en trevlig ung fransyska som lappade ihop tanden utan bedövning. Berättade att jag redan blivit opererad en gång idag så hon tyckte väl att jag fått tillräckligt med droger. Det var inte så illa ändå.

Glädjande nog krockade jag inte bilen eller fick en sten i huvudet på väg hem. Nu ska jag hålla mig inomhus och endast inta flytande föda tills Mr Murphy har åkt och hälsat på någon annan!

 


Permalänk

Happy feet

När jag var i Liege i lördags träffade jag pensionären som vi ska upp och ”slåss” mot på Tjejmilen. Hon såg oförskämt pigg och kry ut. Till veckan skulle hon dessutom 7 dagar till Franska alperna. Höghöjdsträning – det är doping!

Jag gav mig själv ut på en lite längre tur i går. Blev nog upp emot en mil. Glädjande nog var flåset helt ok när jag kom tillbaks till bilen. Tog inte många sekunder innan jag andades normalt igen. Benen var lite tunga men det kändes ändå bra. Om det inte hade varit för att jag ska ha runda nummer två med cellgifter om en vecka hade jag inte varit så bekymrad. Får hoppas att det går lika bra som det gjort efter första omgången.

I posten idag hade jag ännu en humörhöjare – ett paket från Happy Socks. De hade en ny design med kurbitsstrumpor, det var jag givetvis tvungen att shoppa upp mig på några par. Samt lite annat färgglatt.


Permalänk

7 små rätter…

Tror jag kan ha slagit någon sorts världsrekord i att äta igår. Var bjuden till mina kära vänner i Liege på födelsedagsfirande. Först gourmetlunch för nära familj och vänner, sedan grillfest för ett stort gäng.

Anlände strax innan klockan ett och började äta massa godsaker med en gång. Närmare två började lunchen och där satt vi och åt tills alla andra kom och det var dags att gå på grillmat, tunnbrödsrulle och smörgåstårta!

Jag utgår ifrån att det i mitt fall just nu på marginalen är bättre att äta mer än mindre. Maten var dessutom så fantastiskt god att det var omöjligt att låta bli. Vid halv tio var det dags för tårta, då hade jag ätit tämligen konstant i 8 timmar, en arbetsdag med andra ord – utan lunchrast. Efter det var jag färdig. Jag åkte hem men festen fortsatte om jag känner värdpar och gäster rätt, långt in på småtimmarna.


Permalänk

Paris helt för mig själv

Vore väl en överdrift att säga att jag hoppade upp när klockan ringde 05.45 denna lediga dag. Snarare hasade jag mig ur sängen och ner till tågstationen – bara för att mötas av beskedet att tåget var 25 minuter försenat. Det är väl typiskt.

När tåget väl kom var det bara att sätta sig och ta en två timmars tupplur och därefter kliva av mitt i centrala Paris. Tog tunnelbanan bort mot Svenska ambassaden. Var inte en kotte på den och gatorna var tomma på både folk och bilar. Skönt att ha stan helt för sig själv. Ambassaden var dock öppen så nu har jag beställt nytt pass. Något håravfall har jag ännu inte noterat. Nu satsar jag på att det är kvar till på söndag för i morgon ska jag på födelsedagskalas.

Innan jag lämnade ambassaden fyllde jag i en valsedel och fick allt bevittnat – så nu ska jag skicka in min poströst till riksdagsvalet. Det är väl det minsta man kan göra för att försöka minimera andelen pappskallar i beslutsfattande positioner.

Nöjd med min morgon traskade jag längst med gatorna i latinkvarteren och belönade mig själv med en riktig go’fika på Laduree.

När man på förhand vet att man ska bli rånad känns det lite mer ok när man får räkningen. Och det var värt varenda korvöre.

De flesta affärer var stängda så jag fortsatte längst med Boulevard St Germain och kom efter en stund fram till de botaniska trädgårdarna. Strosade runt där en stund och gick sedan in på Naturhistoriska museet. Där var det inga som helst problem att slå ihjäl ett par timmar. Riktigt trevligt.

Tog sen tunnelbanan tillbaks till tågstationen. Och kan ni tänka er, jag var i så god tid så jag hann till och med sätta mig på en servering och ta mig något gott att dricka och bara njuta av att vara i Paris. Sämre kan man ha det!


Permalänk

Kan man slå en pensionär?

Om tre veckor åker jag upp till Stockholm för att springa Tjejmilen. Det är i alla fall planen. Som jag mår nu ska inte det vara några problem. Eller, jag har inte sprungit på ett par månader så det kommer inte att gå så fort, men det skulle vara fusk att bara skylla det på att jag är sjuk.

Igår dammade jag av joggingskorna och tog min första löprunda på närmare 3 månader. Spratt i benen gjorde det verkligen inte, men jag masade mig runt 8 km och sprang hela vägen. Det var så himla roligt att jag tog en lite kortare runda idag igen – i spöregn till en början.

Doktorn har trots allt sagt att jag ska försöka göra allt som vanligt. Om kroppen är trött och inte orkar så säger den ifrån.

Vi är några stycken här ifrån som åker upp och springer. Den här gången får vi sällskap av en kompis svärmor också. En mycket pigg och ärtig Belgisk dam som nog närmar sig 75. Antagligen springer hon ifrån oss alla. Så man får ju göra vad man kan för att inte bli helt förnedrad av en pensionär i joggingskor.


Permalänk

För mycket information

Sedan det blev klart att jag skulle bli tvungen att ta cellgifter har jag konsekvent avstått från alla typer av googling vad gäller bieffekter av behandlingen och dylikt. Jag resonerar som så att man lär ju märka förr eller senare hur kroppen reagerar. En dag hamnade jag dock på en sida på Vårdguiden där jag tillät mig själv läsa lite grann om vad som kan hända. Det kändes ändå som en hyfsat pålitlig källa. Trött, ja – jag går och lägger mig lite tidigare än vanligt och sover som en stock, men på dagtid är jag hur pigg som helst. Illamående, inte speciellt – var lite sjösjuk första dagen. Dålig aptit – VAAA – äter som en häst så just det verkar inte ha drabbat mig, och det ska man väl vara glad för.

På tal om mat, så lunchade jag igår med min franska kompis som nu är färdig med sin cellgiftsbehandling. Hon har redan checkat av ”se en elefant” och ”simma med delfiner” från sin to do lista och hade nu siktat in sig på att åka hundspann i snön. Så jag hoppas hon kommer upp till Sälen och gör det – för då hänger jag med! Har testat och det var helt fantastiskt. Tror faktiskt att hundarna tycker det är lika skoj de, den här rackaren verkar i alla fall mycket ivrig att få komma iväg.

 


Permalänk

Hårtest

Jag börjar varje morgon med att lite försiktigt rycka mig i håret, bara för att se vad som händer. Än så länge sitter det kvar. Det får gärna göra det fram till fredag efter lunch, sen var det inte så noga. Jag kom givetvis på här för en vecka sedan att mitt pass går ut i början av nästa år. Även om jag inte är fåfäng av mig så har jag inte lust att dras med ett pass i fem år där man ser ut som ett bowlingklot. (Jag har haft ett där jag ser ut som ett dränkt mumintroll i snart fem år så det är nog illa det).

Nu är det inte helt enkelt att få till ett pass på dessa breddgrader, närmaste ambassad är i Paris, så det blir en tur dit på fredag. Det är helgdag här (och i Frankrike) men jag pratade med ambassaden och de följer visst de svenska helgdagarna så de skulle jobba. Passar utmärkt med en liten tur dit över dagen. Alla affärer är stängda för att det är helgdag så någon shopping blir det inte den här gången, attans! Men en lunch hinner jag i alla fall med, samt det bästa nöjet av allt – att sitta på en servering och titta på folk.


Permalänk

Nya upptäckter

Rundade av arbetsveckan med en utflykt upp till nordöstra delen av landet där jag hittills aldrig satt min fot. Utanför det gamla slottet Chateau Beaufort har man varje sommar flera utomhuskonserter och igår var Amy Macdonald på besök. Inte musik som jag sitter hemma och lyssnar på i vanliga fall men med slottet i bakgrunden och en varm skön augustikväll var det fantastiskt trevligt.

Det finns fortfarande massor av oupptäckta krokar som är väl värda ett besök i det här lilla landet!


Permalänk

Rätta takter

Pst, säg det inte till någon – men idag kändes det nästan som jag skolkade från jobbet. Eftersom jag inte hade en aning om hur jag skulle må efter gårdagens cocktailparty så sa doktorn till mig att jag i alla fall skulle stanna hemma idag från jobbet. Behöver jag vara sjukskriven längre så skulle hon skicka mig ett intyg. Peppar peppar, jag mår än så länge helt ok. Så allt annat lika är jag är jag tillbaks i tjänst i morgon. Ja, jag vet att jobbet inte är det viktigaste att prioritera samt att kollegorna säkerligen klarar sig utan mig, men jag tror det är bra för en själv att inte bara sitta inne så länge man känner sig pigg. Och vem längtar inte tillbaks till kollegor som skickar det här:

Jag har dock inte bara maskat idag. Jag hade tid på morgonen hos en kardiolog för att göra ett ultraljud på hjärtat, eftersom cellgifter kan påverka hjärtmuskeln. Så nu har jag sett att hjärtat verkligen är på det rätta stället och det tickade högt och i takt, så inga bekymmer där.