Säkert är det fler än jag som någon gång känt den hissnande känslan av obehag när något vi inte alls varit förberedda på händer. Plötsligt står man där helt handfallen och förstår inte vad det var som hände eller varför.

Fast om vi är helt ärliga mot oss själva så kände vi på oss att något var på gång. I många fall är vi inte heller helt oskyldiga, vi valde bara att inte se det.

Hur kan det som bara för ett par månader sedan kändes så rätt helt plötsligt ge oss olustkänslor i hela kroppen? Vi ställer oss frågan varför har jag inte gjort mer – och hur kunde jag vara så dum? Nej, nu kan vi inte blunda längre.

Precis detta hände mig idag när denna inkallelse dök upp som ett brev på posten:

Tydligen dags för marathon i Rotterdam. 100% mitt eget fel! Så jag borde inte bli överraskad. Nu har jag faktiskt tränat mer än vanligt, men man önskar ändå att man gjort mer. För jag vet hur ont det kan göra om man inte är helt förberedd.

Säger bara tack och lov för att man fick en eye-opener i tid den här gången. Är faktiskt nästan två månader kvar och underverk har skett på kortare tid.